Ung Kommunikations blogg

Kontrasterna till beskrivningen av Twitters utbredning och olika medieprofilers användning av detta social medium blev rejäl. Twitter framstod som en lekstuga för folk som hade alldeles för lite att göra. Eller som en 14-åring uttryckte det i programmet: "de är kanske ensamma".

Det är kanske så. Twitter är en ny företeelse som dykt upp som en möjlighet nu när tekniken finns och fyller något slags behov, men som har ganska lite med samhällsutveckling att göra. Eller så är det i själva verket precis tvärt om. Twitter är ett exempel på en medieutveckling som i grunden förändrar förutsättningarna för vårt sätt att kommunicera och som i sin tur skapar förändrade strukturer i samhället. Det är nog ingen som nu vet vad som är rätt eller ens om frågan kan ställas så. Helt klart är att Agenda inte lyckades problematisera frågan och skapa någon slags förståelse för vad fenomenet i ett större perspektiv kan betyda.


Läs även andra bloggares åsikter om finanskris, twitter

Var i Helsingborg igår och föreläste för skolledare. I en kraftfull satsning försöker Helsingborgs kommun säkerställa en positiv skolutveckling i kommunen. Till skillnad från min hemkommun och en hel del andra kommuner, där det finns en skarp gräns mellan grundskola och gymnasium, försöker man samla alla skolledare till gemensamma diskussioner. En utvecklingsgrupp är bildad direkt under förvaltningschefen och har som uppgift att stödja, uppmuntra och kanske också driva på rektorer och andra ledare inom skolförvaltningen att inte bara ta hand om det omedelbara utan också skapa långsiktig strategisk utveckling. En gång per månad genomförs gemensamma träffar där olika föreläsningar blandas med gruppvisa diskussioner. Dessa diskussioner redovisas i en gemensam blogg och det förväntas att alla ska bidra.

Temat för arbetet denna termin är bl.a. framtidsfrågor. Föregående möte var Kairos Future inbjuden och gårdagens chefsmöte inleddes av Bo Dahlbom, följt av Ung Kommunikation under eftermiddagen. Positiva reaktioner överlag och förhoppningsvis ledde det till goda diskussioner.

En av frågorna som jag belyste var internets förändrade karaktär och att vi alla på olika sätt bidrar till innehåll. Det finns en delaktighetskultur som sprider sig, det som Henry Jenkins kallar Participatory Culture och som också Helsingborgs rektorer blir en del av via sin blogg. Under bilfärden hem fick jag ytterligare ett exempel på detta. Studio Ett hade ett intressant inslag om Soctanter på nätet. Som första socialförvaltning i Sverige har socialförvaltningen i Malmö skapat en interaktiv tjänst för frågor och svar om socialtjänstfrågor. Alla frågor och svar är publika och presenteras i ett diskussionsforum. Erfarenheterna är mycket goda. Frågor kommer från olika grupper av människor och både frågor och svar läses av ännu fler. Ett innovativt grepp som förhoppningsvis följs av fler.



Läs även andra bloggares åsikter om skolutveckling, framtidens skola, soctanter

Det har på senaste tiden publicerats en hel del artiklar om mobilitet, mobiltelefoner och lärande. I senaste numret av Datorn i Utbildningen finns en artikel som bl.a. beskriver ett utvecklingsarbete där mobiltelefonen är en central komponent. I en följande artikel utvecklar forskare, lärare och utvecklingsledare synen på mobilitet och lärande. Stefan Pålsson har på KK-stiftelsens blogg Framtidens lärande i flera  artiklar (bl.a. 23/3, 19/3 och 17/3) givit lite olika perspektiv på mobilitet. I vårt projket jobbar vi också på lite olika sätt med dessa frågor. Se temagruppen Amulets.

I en mycket intressant artikel publicerad i International Journal of Mobile and Blended Learning (January-March 2009) beskriver ett antal forskare från England (Sharples, Kukulska-Hulme, Vavoula) och Irland, (Arnedillo-Sanchez) tillsammans med Marcelo Milrad från Växjö universitet,  hur frågor om mobilitet i lärandet utvecklats och vilka utmaningar som finns, utifrån ett europeiskt perspektiv.

Från att ha varit en i huvudsak teknikdriven forskning där mobila enheter stod i fokus, börjar man successivt betona mobilitet kopplad till sammanhangets betydelse, d.v.s. olika miljöer som innefattar

• mobilitet i det fysiska rummet
• olika mobila enheter
• mobilitet i olika begreppsvärldar
• mobilitet i olika sociala rum
• lärande utspridd över tid

Intressant blir då att studera hur  lärande faktiskt sker. Hur sker t.ex. lärande vid ett studiebesök på ett museum av en skolklass? Vad händer om det besöket förstärks av mobila enheter som både ger möjlighet till arkivering, samarbete och reflektion för vidare bearbetning i klassrummet? Vad händer om man flyttar matteundervisningen utomhus och liknande förutsättningar ges?

Det här ställer helt nya frågor både om design av lärmiljöer och pedagogisk teori, men också etiska frågeställningar. Detta eftersom tekniken idag ger oss så stora möjligheter till interagerande i väldigt många olika sammanhang där privat blandas med offentligt, fritid med bundna krav. Det blir alltså viktigt att se lärande i perspektiv av helt förändrade beteendemönster med ett allt intensivare flöde av information mellan människor som förstärks av interaktiv teknik. Då måste forskningsfrågorna formuleras i ett samarbete mellan olika discipliner som sociologi, pedagogik och teknik.

Från ett lärarutbildningsperspektiv med dess anknytning  till skolan är naturligtvis ovanstående tankar väldigt viktiga. Här finns en möjlighet för lärarutbildningen, också med den viktiga kopplingen till ämnesdidaktik, att i konkreta samarbeten med skolverksamheten söka svar på frågor som nu behöver ställas för att förstå och kunna utveckla en skolmiljö formad för framtiden.


Läs även andra bloggares åsikter om mobilitet, mobiltelefon, lärande

I fredags möttes ledningsgruppen för Ung Kommunikation. Gruppen är nu utökad med dekaner från lärarutbildningsnämnderna i Växjö,  Per Gerrevall, respektive Kalmar, Brita Johansson-Cederblad och grundutbildningsnämnden på BTH, Benny Lövgren.

Kort utdrag ur den verksamhetsplan som diskuterades:

---

Inledning
Under tre år har projektet Ung Kommunikation på olika sätt arbetat för att utveckla frågan om digital kompetens i perspektiv av den unga kommunikationen. Från att i huvudsak verkat i ett utvecklingsperspektiv där innovation, nytänkande och experimenterande stått i fokus övergår vi successivt till att implementera gjorda erfarenheter i reguljär verksamhet. Det innebär att det ställs krav på andra sätt att organisera arbetet. Inom ramen för denna omorientering bör ändå finnas utrymme för innovation och nytänkande. Framförallt gäller det arbetet som görs inom lärarutbildningen. Två stora utmaningar påverkar projektets fortsatta arbete och ger oss nya möjligheter: förslaget till ny lärarutbildning och den förestående fusionen till det nya Linnéuniversitetet.

Utgångspunkter
I förslaget till ny lärarutbildning HUT07 (2008:109) framskrivs informations- och kommunikationsteknik (IT) som utbildningsresurs som ett av fyra övergripande perspektiv. Detta innebär ”att de ska tillförsäkras en central plats inom lärarutbildningen. I varje kurs, delkurs och i varje enskild undervisningssituation, ska perspektiven på något vis vara företrädda (HUT07 s. 192).”

Utredningen lyfter fram tre dimensioner av IT i lärarutbildning:

1. IT som verktyg och informationskälla
2. IT som möjligheter till förnyelse och fördjupning
3. Den sociala dimensionen av IT (a.a. s. 371)

I projektet har vi på olika sätt arbetat med alla de tre dimensionerna. Vi ser över tid att dimensionerna två och tre upptar en allt större del av projektets arbete, t.ex. i föreläsningar, informationsinsatser och erfarenhetsspridning. Forskare i olika discipliner, nationellt och internationellt bidrar med värdefull information. Förändringar på andra samhällsområden som kultur, ekonomi, juridik, teknik och media gör det alltmer nödvändigt att också diskutera förändringar i utbildning och lärande. Förhoppningsvis öppnar detta vägen för ett ökat intresse hos lärare och lärarutbildare att involvera dessa frågor i undervisningen i perspektiv av eget kunskapsområde utan att direkta krav ställs på teknikfärdigheter. I takt med ökad medvetenhet kommer krav på kompetensutveckling där också tekniska färdigheter blir en nödvändig del. För att förstå något om de nya nätkulturer som växer fram, måste man också våga gå in i dessa kulturer.

Huvudinriktningen för Ung Kommunikation måste vara att projektet drivs vidare i samklang med utvecklingen av lärarutbildningen vid det nya Linnéuniversitetet. Projektets erfarenheter bör vara en viktig utgångspunkt för att få examensrätter för ämnen och kunskapsområden i den nya lärarutbildningen. Inom lärarutbildningen måste finnas utrymme för generella insatser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan och fördjupningar dels utifrån behov som finns på olika nivåer i utbildningen, från förskola till vuxenutbildning, dels utifrån de olika specialiteter som finns inom IT och lärande, t ex ungdomskultur, mediekunskap, mediepedagogik och medieteknik.

Utvecklingsarbetet bör inriktas på följande områden:

• Forskningsanknytning
• Kompetensutveckling
• Utvärdering, kartläggning av attityder
• Infrastruktur för kommunikation
• IT-pedagogisk samverkan mellan berörda institutioner, skolor och övriga intressenter
• Internationellt samarbete

---

Projektgruppen fick i uppdrag att utifrån dessa intentioner konkretisera vilka initiativ och konkreta aktiviteter som måste göras.

Arbetet i temagrupper är fortsatt viktigt. Några nya områden diskuterades bl.a. visualisering inom naturvetenskap. Den regional förankringen i Blekinge var också viktigt, dels kunskap och kompetenser på BTH, dels skolor i regionen. Centralt var också att vidmakthålla så stor del av den kontaktyta som redan upparbetats i temagrupperna som kommande resurser i kompetensutvecklingsinsatser.

Igår hade Lärarutbildningsnätverket och KK-stiftelsen bjudit in till möte i Malmö för att diskutera en fortsättning på nätverkets arbete och hur samarbetet mellan lärarutbildningarna kan utvecklas. Det har varit en väldigt långsam start. Det är inte alldeles enkelt att hitta former för samarbete i en tid då många lärarutbildningar både planerar för en ny lärarutbildning och reparerar skador från tidigare utvärderingar. Men någonstans finns också en osäkerhet om vilka väsentliga frågor som måste bearbetas. Och kanske faktiska åsiktsskillnader om vad som bör prioriteras.  Inför mötet hade nätverkets verkställande utskottet tagit fram ett antal fokusområden som skulle bearbetas. Förhoppningsvis kommer redovisningar från de olika gruppernas diskussioner. Flera frågor hänger samman.

I ett samarbete mellan Malmö Högskola, LIKA, KompLIT och Ung Kommunikation har vi diskuterat ett vidare utvecklingsarbete som bygger på att vi som lärosäten måste börja fundera på vilka konsekvenser det nya mediesamhället får för högskoleutbildning och speciellt lärarutbildningen. Under vårt gruppmöte fanns flera intresserade lärosäten som ville vara med i detta utvecklingsarbete. Citerat ur vår idéskiss:

Tanken är att gå från högskolans i regel slutna digitala lärsystem till ett system som ger en möjlighet för studenten att använda olika nätbaserade sociala resurser för sitt lärande, dvs. att gå från ett system där utbildningsanordnaren bestämmer förutsättningarna till ett system som i högre utsträckning tar hänsyn till studenternas egen privata sfär och nätverk. I detta förslag ligger också en mer kritisk syn på de lärplattformar, LMS (Learning Management System), som för närvarande används. De nuvarande systemen - lärplattformarna - är i många fall alltför låsta i sina utbildningsstrukturer och är starkt knutna till det enskilda lärosätet. Följden blir bland annat att material, texter, uppsatser etc., som studenterna skapar endast finns tillgängliga under kurs-/ studietiden. Inte heller kan studenten välja att göra de egna arbetena tillgängliga för utomstående, t.ex. en tilltänkt arbetsgivare. Då sociala medier, som blogg, wiki, podcast etc., får en allt större betydelse i studenternas livsvärld, blir syftet att utveckla och tillämpa dessa i en högskolemiljö.

I konstruktionerna i de nätbaserade lärmiljöer som skapats sedan nätet blev en möjlig arena för utbildning har man alltid utgått från kursgivarens perspektiv. Vi ställer frågan om det kanske är dags att i stället utgå från den studerandes perspektiv. Vilka resurser behöver studenten för att kunna fullfölja sin utbildning, ha kontinuitet i lärandet, skapa, behålla och vidareutveckla egna lärresurser, skapa, behålla och vidareutveckla både privata och professionella nätverk under utbildningen och i kommande yrke? Tidigare fanns ett underskott av material (och kontakter). Då blev kursgivarens anvar stort. Men nu finns tillgång till obegränsade mängder information och material och då måste den enskilde studenten själv ta ansvaret för att bygga en kompetensbank  som är alldeles egen och personlig. För ett lärosäte måste det vara en viktig uppgift att stödja studenten i det arbetet. Då krävs andra miljöer.

Samtidigt finns ett juridiskt ansvar som lärosätet har och som studenten naturligtvis har rätt att kräva. Examinationer måste vara rättssäkra. Frågor om kvalitet och hållbarhet är viktiga, men också frågor om vad som ska vara öppet och slutet, privat och offentligt måste diskuteras. Naturligtvis handlar det också om vilka förutsättningar som ansvariga lärare ges för sitt arbete.

Det är alltså hög tid att faktiskt diskutera men också i praktiken pröva gränserna för hur utbildning organiseras. Detta för att skapa möjligheter att förstå vilka förutsättningar som gäller. Därmed finns kanske också möjligheter till innovation av utbildningsidéer av samma slag som Dewey, Freire och Freinet på sin tid stod för (och som fortfarande har hög aktualitet).


Läs även andra bloggares åsikter om utbildningsorganisation, personliga lärmiljöer, lärplattformar

Jag hänvisar ofta i mina föreläsningar till medieforskaren Henry Jenkins på MIT. Han skriver om vikten av mediekompetens. För några år sedan skrev han en artikel som också tar upp skolans ansvar, Confronting the Challenges of Participatory Culture: Media Education for the 21st Century, som bara blir mer och mer aktuell. I artikeln tar han upp tre väsentliga utmaningar som skolan måste ta ansvar för:

• The Participatury Gap
• The Transparency Problem
• The Ethnic Challenge

Jag associerar till The Transparency Problem när jag läser om Sanna Tryggs examensarbete i journalistik vid Institutionen för kommunikation och design på Högskolan i Kalmar: Den digitala skuggan – en studie om mediekritik och unga mediekonsumenter i ett digitalt nyhetslandskap som refereras på Skolverkets Kolla källan. (Även Stefan Pålsson har skrivit om detta.)

I arbetet undersöker hon skolans förmåga att ge elever redskap för att hantera ett allt rikare nyhetsflöde med en mängd olika resurser. Den beklämmande slutsats hon drar är att skolan inte alls hängt med i de snabba förändringarna. Politiska och ekonomiska intressen har helt andra möjligheter idag att forma sina budskap och om barn och ungdomar inte lär sig att förstå och tolka dessa så uppstår på sikt ett demokratiskt problem.

I takt med att mediemångfalden ökar och ger alltfler människor möjligheter att uttrycka i texter, bilder eller på annat sätt så vidgas de demokratiska ramarna. Men bara under förutsättning att vi lär oss att hantera mångfalden. I ett samhälle där få medier dominerar finns möjlighet för en slags "objektiv" eller "seriös" journalistik att ta plats just i egenskap av sin seriositet. I takt med digitaliseringen och ökningen av antalet olika medier blir det svårare att synas. Det måste då ligga på varje medborgare och konsument att kunna värdera och analysera. Än så länge räcker inte skolan upp till kraven, även om ett stort och ambitiöst arbete görs på många håll. Henry Jenkins beskriver farorna med "the laizzes faire approach" och Sanna Trygg tar upp vikten av mediekompetens och ett kritiskt förhållningssätt.

När kommer detta att tydliggöras i skolans övergripande målsättning och jämföras med andra viktiga kompetenser som läsa, skriva, räkna och tala? Precis som man gjort i Norge där man också talar om den femte mycket viktiga digitala kompetensen.


Läs även andra bloggares åsikter om mediekompetens, mediekritik, digital kompetens, skolans ansvar

För någon vecka sedan skrev jag om Skolverkets symposium i Göteborg. Nu finns Skolverkets regeringsuppdrag när det gäller IKT publicerat på Skolverkets webb. Tyvärr illustreras där just den passivitet från regeringen som jag tog upp. Speciellt om man jämför vad som händer i våra nordiska grannländer. Stefan Paulsson har i sin Omvärldsblogg på Skolverket gjort en utförligare sammanfattning av vad som sades. Där finns också en länk till den presentation som Øystein Johannessen gjorde på symposiet.

Vid INRP (Institut National de Recherche Pédagogique)* publicerades 1998 en sammanfattning av ett treårigt forskningsprojekt. Det kan tyckas ”gammalt”, men resultaten och de frågor de ställer förefaller fortfarande intressanta.

 

Forskarna vid INPR har gjort fallstudier och en enkät vid både grundskolor och lärarutbildning. Syftet är att bidra till en förståelse av villkoren för en integration av IKT i skolan. Som framgångsfaktorer nämns: 

• Att det på skolorna finns individer som är intresserade och engagerade (ofta män i en feminiserad miljö och i minoritet)
• Öppenhet för en aktiv pedagogik
• Intresse för IKT’s potential
• Behärskande av verktygen (som uppnåtts genom regelbunden användning)

På skolor där utveckling sker finns alltså självlärda individer med spontant intresse och en öppenhet för ”aktiv pedagogik”. Studierna visar också att varje gång en förändring ska göras, är det hindren som visar sig först och tydligast och de noterade hindren är:

• Utrustning
• Organisation
• Brist på erfarenhet och övertygelse

 Dessa hinder kan överbryggas genom:

• Intresse från rektorn
• Mentorer som stödjer mindre erfarna kollegor
• Arbetslag
• Gemensamma projekt
• IKT-stödjare på läns- och kommunnivå

Det tycks alltså som om framgångsfaktorer finns hos individer, det vill säga något slumpmässiga och svåra att få fram med hjälp av en medveten strategi. Hindren däremot behöver hanteras i organisationen och det är en fråga jag tror vi måste fundera över vad det kan innebära konkret för oss i projektet.

 

Vi har ju hittills arbetat mot de spontant intresserade individerna som fått stöd men vi har inte varit så aktiva när det gäller temagrupper eller motsvarande på någon annan nivå. När vi nu ska vända oss mer mot lärarutbildarna, tror jag vi behöver komma ihåg att samtidigt diskutera hur vi kan överbygga hindren i organisationen.

 

Slutligen påpekas något, som kan tyckas självklart (och som håller på att bli min käpphäst), nämligen att IKT-utveckling går mycket snabbt, mycket snabbare än reaktionen i skolorna. Författarna understryker det faktum att utveckling av pedagogisk praktik generellt sett går långsamt. De som driver utveckling kommer därför troligen alltid att uppfatta skolan som efterbliven när det gäller teknik. Vi måste kunna driva nya frågor samtidigt som vi hela tiden är observanta på och lyfter fram relativa framsteg för att inte bli pessimistiska inför förändringarnas små steg.

 

/ Ann-Marie Folkesson
Projektledare
Ung Kommunikation, Högskolan i Kalmar

 

---

* NATIONELLT INSTITUT FÖR PEDAGOGIKFORSKNING. Nya tekniker och utbildning, juni 1998. Integrering av IKT I utbildningssystemet, instrument, aktörer, system.
Forskare vid INRP: Georges-Louis Baron; Eric Bruillard; Michelle Harrari; Jean-François Lévy.

 

I program nr 2 (den 6 mars) diskuterades vad som händer med läsningen efter de första åren i skolan och vilken betydelse det bokliga läsandet har jämfört med de nya textvärldar som barn och ungdomar idag vistas i. Boken intar fortfarande en särställning i skolans verksamhet och är naturligtvis mycket central för att utveckla språket, läsandet och skrivandet. Fortfarande finns dock uppfattningen om ett motsattsförhållande till andra textvärldar: "World og Warcraft är nog bra, men....." Film är värdefullt, men....."

Forskaren Carina Fast, som jag tidigare tagit upp, gav mycket bra argument för att medvetenheten om andra textvärldar är lika viktig som böckerna för att skolan ska kunna upprätthålla kontinuiteten i barnens lärande. De är inte oskrivna blad när de kommer, utan har olika erfarenheter med sig. Alla måste få möjlighet att utvecklas utifrån sina förutsättningar.

Förslaget till ny lärarutbildning fick sig en välbehövlig släng i programmet. Journalisten Sofia Klemming Nordenskiöld funderar över om gapet, mellan skolans värld och världen utanför skolan med digitala medier och populärkultur, ökar.

I lärarutbildningsutredningen skriver man fram vikten av vuxna förebilder och att barn deltar i vuxnas skrivaktiviteter som t.ex. att skriva vykort och inköpslistor (sid 236). Sofia Klemming Nordenskiöld frågar sig om det inte idag är vanligare att skicka mail än att skriva vykort. Det är bara att instämma, men också lägga till fler aktiviteter som vuxna deltar i, Facebook, YouTube och bloggande.


Läs även andra bloggares åsikter om läsinlärning, språkutveckling skrivande, barnens textvärldar

Mitt Göteborgsbesök avslutades med ett symposium anordnat av Skolverket, Digitala lärresurser i en målstyrd skola med deltagare från skola, universitet, producenter av digitala lärresurser (fast de stora förlagen saknades) kommuner och så representanter från Norge och Danmark. Några reflektioner:

Våra grannländer Norge och Danmark har ett större fokus på en förändrad marknad för läromedel, där internet och digitala medier betonas på ett helt annat sätt. Det finns en gemensam nationell strategi som strävar till att ta ett fast grepp över skolutveckling i perspektiv av digital kompetens.

Något motsvarande finns inte i Sverige, kanske snarare tvärtom. Det arbete som initierades för drygt ett år sedan med utgångspunkt i EU:s ramverk om de åtta nyckelkompetenserna har inte nått så mycket längre. En övergripande strategi för bred implementering saknas och några signaler till andra prioriteringar kommer inte från Utbildningsdepartementet. Det gör att Skolverkets utmärkta arbete kring IT i skolan, PIM och Multimediabyrån riskerar att bli hängande i luften.

Det finns ett stort engagemang på många skolor i landet. Eldsjälar driver utvecklingen framåt. Uddevalla presenterade sig här. Jag vet vad många skolor gör i vår region. Vi hittar motsvarande exempelvis  i Nacka, Ystad, Umeå, Sandviken och ett flertal kommuner till. Vi börjar få fram en gedigen erfarenhetsbank av lärare som i ITiS efterföljd verkligen utvecklar sin undervisning med hänsyn tagen till en förändrad digital verklighet. Risken finns om en nationell strategi uteblir att detta utvecklingsarbete stannar upp eller blir isolerade öar. 

Det saknas också strategier vad gäller utvecklingen av digitala lärresurser. Upphovsrättsliga frågor som faktiskt kräver politiska beslut finns inte inom synhåll. Gemensamma system för inloggning och autentisering saknas. Utvecklingspotentialen utnyttjas inte på det sätt som vore möjligt med ett nationellt initiativ. Kommunerna (men även universitet och högskolor) riskerar att bygga fast sig i slutna lärplattformar av varierade kvalitet, som inte tar hänsyn till en allt snabbare teknisk utveckling, där sociala medier kanske har den största utvecklingspotentialen.

Utmaningar saknas alltså inte. Ett ökat samarbete mellan olika aktörer är nödvändigt och här borde lärarutbildningarna i landet kunna spela en viktig roll genom att skapa arenor där både forskning och utveckling kan mötas.

Läs även andra bloggares åsikter om autentisering, digitala lärresurser, forskning och utveckling, IT och lärande

Fick förmånen  i veckan att hålla en föreläsning för skolledare på Nordiska skolledarkongressen i Göteborg. Kongressen genomförs vartannat år och detta var den 7:e i ordningen med ca 1200 delegater. 300 av dessa valde att lyssna på min föreläsning vilket kändes mycket spännande och utmanande. Speciellt efter att både Jan Björklund och Nyamko Sabuni hållit var sitt anförande och pekat på de stora frågor som nu gäller för skolan, utan att med ett ord nämna den digitala utvecklingen.

Rubriken för min föreläsning var Ung kommunikation - Drivkraft för förändring eller fritid för likasinnade. I föreläsningen försökte jag både med exempel och statistik visa på den snabba förändring som framförallt skett efter 2000, när det gäller användning av nätet. För skolan är det naturligtvis intressant eftersom den största kompetensutvecklingsinsatsen i Sverige för lärare när det gäller IT, ITiS, just avslutades det året. När dessutom IT-bublan sprack tog många det som intäkt för att inte just göra något vad gäller infrastruktur eller fortsatt kompetensutveckling. Även en hel del av de personer som varit engagerade i ITiS-arbetet och som aktivt hade jobbat med dessa frågor pacificerades i många kommuner just för att stödet från ledningen uteblev. Jag tror vi fortfarande lider av den backlashen. Det verkar finnas ett stort behov hos skolledare idag att få perspektiv på förändringen i samhället och den roll och de uppgifter skolan har. För många lärare och skolledare är fortfarande av den uppfattningen om att den aktivitet som vi ser på YouTube, bloggar och Facebook är något som hör fritiden till, men i takt med att arbetslivet nu börjar ta emot unga människor med en annan digital erfarenhet så förändras också företags och organisationers sätt att arbeta. Läs t.ex. Computer Sweden i veckan.

Jag var som tur var inte ensam om att föra fram betydelsen av samhällsförändringarna. Thomas Fritz från Umeå universitet lyfte detta i sitt anförande Våga se stigarna! Om varför skolan behöver vardagsklokhet. Ett  filosofiskt inlägg med väsentliga tankar för skolledare att ta med sig hem. Framtidsforskaren Thomas Fürth från Kaioros Future gav också en intressant föreläsning om de förändrade livsmönster och därmed också förändrade värderingar som dagens medborgare har. Nya medarbetare, chefer och föräldrar finns redan här och har andra krav på skolan.

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet som kom för någon vecka sedan finns flera intressanta artiklar. Det är ett temanummer om "gränslösa mötesplatser" med underrubriken "Vad gör vi i den digitala världen?"

Roger Säljö inleder temat med artikeln "lärandet är ett rörligt mål" där han på ett mycket intressant sätt lyfter frågan om utbildningssystemets förhållande till den stora digitala samhällsförändring som i global skala utövar ett stort förändringstryck på skolor och andra utbildningsinstitutioner. Vare sig vi vill det eller inte så sker en social och kulturell förändring, vi får en ny "medieekologi" som också måste förändra pedagogiken. Helt enkelt därför att vi lär oss på annorlunda sätt idag med mycket större tillgänglighet till en mängd resurser som förstärker lärandet, ett lärande som i mångt och mycket görs utanför de formella utbildningsinstitutionerna. Just det faktum att vi har alla dessa resurser till vårt förfogande gör att förmågor som kritisk analys, sortering, förmåga att organisera olika resurser och inte minst interagera med andra, blir än mer viktiga.

Patrik Hernwall är inne på samma tema i sin artikel "att ta vardagen i anspråk." Artikeln avslutas på ett alldeles utmärkt sätt:

"Digital kompetens handlar därför inte i första hand - även om det är en förutsättning, på samma sätt som att kunna skriva bokstäver - om att kunna hantera datorn eller något annat digitalt redskap utan om att kunna läsa, tolka och förstå likaväl som att uttrycka sig via olika textuella uttryck: skriven text, bild, ljud, rörlig bild. Den kompetente mediebrukaren i den andra medieåldernär en innehållsproducent i en deltagande mediekultur, som fritt kan röra sig mellan rollerna som som producent och konsument. Digital kompetens är, helt enkelt, en förutsättning i det samtida samhället."

Extra roligt var det också att läsa om Hans Willstedt på Katedralskolan i Växjö som söker nya vägar att arbeta med skogen genom att använda mobil teknik. Han samarbetar med Marcelo Milrad vid Växjö universitet  i ett samarbetsprojekt med bl.a. Stanford University, Intel och National Geographic i USA. I projektet Lets Go, som finansieras av Wallenberg Global Learning Network deltar också Kronobergs skola i Växjö och Redwood High School i Karlifonien.

Det finns ännu mycket mer i senaste numret av Pedagogiska Magasinet. Läsning rekommenderas!

Läs även andra bloggares åsikter om lärande, digital kompetens, medieekologi