Digital kompetens i yrkeslärarutbildningen
Högskoleverket har kommit med de sista examenstillstånden för landets lärarutbildningar. För några lärarutbildningar blev dessa tillstånd ett kvitto på väl genomtänkta utbildningar, för andra en smärtsam påminnelse om att inte ta något för givet. Lärarutbildningen har nog på många håll varit en källa att få in pengar ifrån, men knappast ett fält som utvecklats mera medvetet. I de senaste examenstillstånden som gäller ämneslärarutbildningen så lyfts vikten av ämnesdidaktisk kompetens fram. Vikten av att fördjupa kunskapen om vad som händer i klassrummet betonas från flera håll, nu senast i Skolvärlden.
Linnéuniversitetet har genomgående fått mycket goda vitsord i bedömningarna. Vi har nu examensrätt i alla fyra programmen, endast bild och teknik i ämneslärarutbildningen fick nej i ämneslärarutbildningen. Vi examinerar specialpedagoger och speciallärare. Vi har dessutom rektorsutbildning. Målsättningen är att ytterligare befästa Linnéuniversitet som ett viktigt nationellt centrum för lärarutbildning både inom utbildning och forskning, se yttrande från rektor och dekan.
För projektet Ung Kommunikation har det varit viktigt att i de ansökningar som gjorts lyfta fram vikten av den digitala kompetensen. I de beskrivningar som bedömargrupperna gjort har framförallt examensrätten för yrkeslärarutbildningen lyft fram det framsynta arbetet med IT. Så här skriver gruppen under rubriken Utbildningens förutsättningar: "Lärarna ges möjligheter till kompetensutveckling. En särskild satsning görs på att stärka lärarutbildares IT-kompetens."
Under rubriken Utbildningens förutsättningar, sägs följande: "Vi bedömer att Linnéuniversitetet står för en nydanande yrkeslärarutbildning där kunskaper om yrkeskunnande, yrkeslärande, yrkesutveckling och yrkesdidaktik förenas och växer tillsammans med kunskap om IT, kommunikation och språk."
Inom ramen för Ung Kommunikation har en kartläggning gjorts av de första åren i yrkeslärarutbildningen avseende digital kompetens. Rose-Marie Olsson på BTH har haft ansvaret för utvecklingsarbetet. Thomas Hansson och Helene Ivarsson också på BTH, har haft ansvaret för undersökningen. Rapporten finns i två delar. Den första, som Thomas Hansson ansvarat för, publicerades förra året, BTH, Research report No. 2010:02. Den andra rapporten, skriven av Helene Ivarsson är precis färdig. Läs vidare på vår webb.
Linnéuniversitetet har genomgående fått mycket goda vitsord i bedömningarna. Vi har nu examensrätt i alla fyra programmen, endast bild och teknik i ämneslärarutbildningen fick nej i ämneslärarutbildningen. Vi examinerar specialpedagoger och speciallärare. Vi har dessutom rektorsutbildning. Målsättningen är att ytterligare befästa Linnéuniversitet som ett viktigt nationellt centrum för lärarutbildning både inom utbildning och forskning, se yttrande från rektor och dekan.
För projektet Ung Kommunikation har det varit viktigt att i de ansökningar som gjorts lyfta fram vikten av den digitala kompetensen. I de beskrivningar som bedömargrupperna gjort har framförallt examensrätten för yrkeslärarutbildningen lyft fram det framsynta arbetet med IT. Så här skriver gruppen under rubriken Utbildningens förutsättningar: "Lärarna ges möjligheter till kompetensutveckling. En särskild satsning görs på att stärka lärarutbildares IT-kompetens."
Under rubriken Utbildningens förutsättningar, sägs följande: "Vi bedömer att Linnéuniversitetet står för en nydanande yrkeslärarutbildning där kunskaper om yrkeskunnande, yrkeslärande, yrkesutveckling och yrkesdidaktik förenas och växer tillsammans med kunskap om IT, kommunikation och språk."
Inom ramen för Ung Kommunikation har en kartläggning gjorts av de första åren i yrkeslärarutbildningen avseende digital kompetens. Rose-Marie Olsson på BTH har haft ansvaret för utvecklingsarbetet. Thomas Hansson och Helene Ivarsson också på BTH, har haft ansvaret för undersökningen. Rapporten finns i två delar. Den första, som Thomas Hansson ansvarat för, publicerades förra året, BTH, Research report No. 2010:02. Den andra rapporten, skriven av Helene Ivarsson är precis färdig. Läs vidare på vår webb.
Hur lär man sig bäst och vad lär man sig?
Karin Bojs, vetenskapsreporter på DN tar i regel upp intressanta diskussioner inom vetenskapen. Så även i söndags, hon refererar en synnerligen intressant artikel i senaste numret av Science: Retrieval Practice Produces More Learning than Elaborative Studying with Concept Mapping.
Undersökningen, som gjordes av två forskare i psykologi vid Purdueuniversitetet i Indiana, ville göra en jämförelse mellan olika sätt att lära in och samtidigt undersöka studenternas föreställningar om vad som var effektivast. Det första försöket (Experiment 1) innebar att man jämförde fyra sätt att lära in:
Efter en vecka genomfördes ett test som dels bestod av rent återgivande av fakta från den inlästa texten, dels frågor som inte direkt kunde utläsas i texten utan mera hade att göra med djupet i förståelsen. Det visade sig att de som gjort inläsning med självtest, hade klart bättre resultat än de andra sätten, både på de frågor som hade att göra med ren fakta och de frågor som handlade om utvidgning av förståelse. Sämsta sättet vara att läsa vid ett sammanhängande tillfälle. Konceptkartor var något sämre än att läsa vid fyra olika tillfällen. Skillnaden mellan dessa och självtest var mindre på de frågor som mer gick på djupet.
Det andra försöket (Experiment 2) förändrades i tre avseenden. För det första lästes två olika typer av text in, en som innehöll en numrerad lista på fakta, en annan som var uppbyggd i sekvenser men med mer sammanhållande text. Frågan var här om texternas uppbyggnad hade betydelse. För det andra så fick varje student göra en konceptkarta över den ena texten och använda självtestmetoden (retrieval practice) för den andra texten. Syftet var här att jämföra varje students prestation. För det tredje förändrade man den avslutande sluttesten efter en vecka så att hälften av studenterna gjorde sluttesten på samma sätt som enligt Experiment 1, den andra hälften fick göra konceptkartor på båda texterna. Hypotesen var att om självtestmetoden var så mycket bättre som Experiment 1 visade så skulle det få genomslag också även om det avslutade testet gjordes i form av konceptkartor. Inlärningstiden var densamma oavsett om studenten använde konceptkartor eller att lära sig utantill med självtestmetoden. Man undersökte även här studenternas attityder.
Resultatet av Experiment 2 visade att för båda typerna av text så fungerade självtestmetoden med att lära sig utantill bäst, oavsett om studenterna använde konceptkartor vid det avslutande provtillfället eller inte. Retrieval practice-metoden visade sig också bäst när det gällde individuella prestationer. 101 av de 120 studenterna hade bättre resultat på den text de hade använt Retrieval practice-metoden än den text de hade använt konceptkartor. Studenterna hade överlag tron att konceptkartor var bättre för inlärandet än att lära sig utantill.
Det är frestande, som Karin Bojs gör, att genast tolka denna undersökning som ett bevis på att eleverna lär sig mer om de får prov. Jag är inte lika övertygad. Kanske om man tolkar lärande som att memorera givna fakta. Vad undersökningen visar är att på kort sikt (en vecka) är metoden bättre. Dess effekter på lite längre sikt är inte gjorda.
Forskarna är också lite mer återhållsamma i sina slutsatser. De framhåller att det är viktigt att utröna skillnaderna mellan att använda konceptkartor och Retrieval practice. Det behövs mer forskning på vad metoden egentligen ger för effekter eftersom det verkar som om denna metod sätter igång andra processer i hjärnan än konceptkartor och som kan vara värdefulla i ett inlärningsperspektiv.
Denna typ av forskning är mycket intressant. Också därför att studenterna hade sådan övertro på andra sätt att lära, snarare än att memorera så mycket som möjligt. Vad kommer denna uppfattning ifrån? Är det så att memorering har en undanskymd plats i vår undervisning? Men det får inte innebära att vi nu slår över till att det är memorerandet av fakta som är det viktiga. Är det inte växelspelet mellan att komma ihåg fakta och hur du använder dessa minnen av fakta i olika situationer, som är det väsentliga? Hur du kan transformera den kunskapen till andra och främmande områden? Hur du kan vara mer kreativ i olika lösningsmodeller? Den forskningen verkar ännu bara vara i sin linda, kanske för att den inte är så lätt att åstadkomma. Dock är väl den typen av forskning mest spännande?
Läs även andra bloggares åsikter om prov, memorerande, lärande, inlärning, forskning, attityd
Undersökningen, som gjordes av två forskare i psykologi vid Purdueuniversitetet i Indiana, ville göra en jämförelse mellan olika sätt att lära in och samtidigt undersöka studenternas föreställningar om vad som var effektivast. Det första försöket (Experiment 1) innebar att man jämförde fyra sätt att lära in:
- Inläsning vid ett sammanhängande tillfälle
- Inläsning uppdelat på fyra tillfällen
- Inläsning av text därefter arbete med konceptkartor, mind maps
- Inläsning, göra självtest i syfte att lära sig utantill, (egen översättning, eng: retrieval practice), återgång till texten och därefter självtest igen
Efter en vecka genomfördes ett test som dels bestod av rent återgivande av fakta från den inlästa texten, dels frågor som inte direkt kunde utläsas i texten utan mera hade att göra med djupet i förståelsen. Det visade sig att de som gjort inläsning med självtest, hade klart bättre resultat än de andra sätten, både på de frågor som hade att göra med ren fakta och de frågor som handlade om utvidgning av förståelse. Sämsta sättet vara att läsa vid ett sammanhängande tillfälle. Konceptkartor var något sämre än att läsa vid fyra olika tillfällen. Skillnaden mellan dessa och självtest var mindre på de frågor som mer gick på djupet.
Det andra försöket (Experiment 2) förändrades i tre avseenden. För det första lästes två olika typer av text in, en som innehöll en numrerad lista på fakta, en annan som var uppbyggd i sekvenser men med mer sammanhållande text. Frågan var här om texternas uppbyggnad hade betydelse. För det andra så fick varje student göra en konceptkarta över den ena texten och använda självtestmetoden (retrieval practice) för den andra texten. Syftet var här att jämföra varje students prestation. För det tredje förändrade man den avslutande sluttesten efter en vecka så att hälften av studenterna gjorde sluttesten på samma sätt som enligt Experiment 1, den andra hälften fick göra konceptkartor på båda texterna. Hypotesen var att om självtestmetoden var så mycket bättre som Experiment 1 visade så skulle det få genomslag också även om det avslutade testet gjordes i form av konceptkartor. Inlärningstiden var densamma oavsett om studenten använde konceptkartor eller att lära sig utantill med självtestmetoden. Man undersökte även här studenternas attityder.
Resultatet av Experiment 2 visade att för båda typerna av text så fungerade självtestmetoden med att lära sig utantill bäst, oavsett om studenterna använde konceptkartor vid det avslutande provtillfället eller inte. Retrieval practice-metoden visade sig också bäst när det gällde individuella prestationer. 101 av de 120 studenterna hade bättre resultat på den text de hade använt Retrieval practice-metoden än den text de hade använt konceptkartor. Studenterna hade överlag tron att konceptkartor var bättre för inlärandet än att lära sig utantill.
Det är frestande, som Karin Bojs gör, att genast tolka denna undersökning som ett bevis på att eleverna lär sig mer om de får prov. Jag är inte lika övertygad. Kanske om man tolkar lärande som att memorera givna fakta. Vad undersökningen visar är att på kort sikt (en vecka) är metoden bättre. Dess effekter på lite längre sikt är inte gjorda.
Forskarna är också lite mer återhållsamma i sina slutsatser. De framhåller att det är viktigt att utröna skillnaderna mellan att använda konceptkartor och Retrieval practice. Det behövs mer forskning på vad metoden egentligen ger för effekter eftersom det verkar som om denna metod sätter igång andra processer i hjärnan än konceptkartor och som kan vara värdefulla i ett inlärningsperspektiv.
Denna typ av forskning är mycket intressant. Också därför att studenterna hade sådan övertro på andra sätt att lära, snarare än att memorera så mycket som möjligt. Vad kommer denna uppfattning ifrån? Är det så att memorering har en undanskymd plats i vår undervisning? Men det får inte innebära att vi nu slår över till att det är memorerandet av fakta som är det viktiga. Är det inte växelspelet mellan att komma ihåg fakta och hur du använder dessa minnen av fakta i olika situationer, som är det väsentliga? Hur du kan transformera den kunskapen till andra och främmande områden? Hur du kan vara mer kreativ i olika lösningsmodeller? Den forskningen verkar ännu bara vara i sin linda, kanske för att den inte är så lätt att åstadkomma. Dock är väl den typen av forskning mest spännande?
Läs även andra bloggares åsikter om prov, memorerande, lärande, inlärning, forskning, attityd
Eleverna saknar moderna läromedel
Skolinspektionen rapporterar i en nyligen gjord kartläggning att elever i åk 4 och 5 saknar aktuella läromedel, är inte avpassade efter elevernas behov och täcker inte viktiga delar av ämnet kemi. Det är sällsynt att läromedel utvärderas och få skolor använder digitala läromedel.Detta är ytterligare en rapport från Skolinspektionen där det finns påtalade brister i den naturvetenskapliga undervisningen i svensk grundskola. Tidigare har fysikämnet granskats. Även Teknikdelegationen har pekat på brister. Anmärkningsvärt är också att de digitala möjligheterna inte utnyttjas. Framgångsrik naturvetenskaplig forskning och utveckling skulle vara otänkbar utan digital teknik.
Det växer fram en bild av den tekniska och naturvetenskapliga undervisningen i Sverige som kanske delvis förklarar de försämrade resultaten i t.ex. PISA. Det är kanske inte så enkelt att bara beskriva elevernas bristande intresse som motiv för försämrade resultat som ibland skymtat fram i diskussionen. Det är kanske dags att ansvariga skolhuvudmän och lärare börjar se lite mer självkritiskt på sin egen verksamhet.
Läs även andra bloggares åsikter om undervisning, läromedel, kemi, digital, forskning, utveckling, självkritik
Wikipedia 10 år
Wikipedia fyller 10 år på lördag står det att läsa i DN idag. Bra uppslagen artikel i kulturdelen, (publicerad senare under dagen). Wikipedia, tillsammans med Google, Youtube och Facebook får väl anses representera de sociala mediernas intåg i våra liv. Google är något äldre, Youtube och Facebook något yngre, men det är i princip 2000 som markerar gränsen mellan den nya webben och den gamla. Betydelsen och det kommunikativa inflytandet har framförallt visat sig de senaste fem åren. Alltså ungefär lika länge som vårt projekt pågått. Den unga kommunikationen som vi startade i är inte så ung längre och i takt med det ökade inflytandet har också de samhälleliga förändringarna blivit tydligare.Ändå är det intressant att se hur kontroversiella dessa tekniska och sociala innovationer är. Hur ofta är det inte i vänkretsen som framförallt Facebook diskuteras. I ett undervisningsperspektiv diskuteras Wikipedias roll. Kan Wikipedia användas som källa och hur är det med tillförlitligheten? Det märks också tydligt i DN:s artikel i de sex röster som fick komma till tals och där just Wikipedias tillförlitlighet kommenteras. Men är det verkligen tillförlitligheten som är det mest centrala med Wikipedia? Vilka uppslagsverk är egentligen helt tillförlitliga? Är de inte tidsdokument med viktiga och specifika funktioner, allt från den stora franska Encyklopedin till dagens encyklopedier. Intressant att notera är (enligt DN) att den svenska upplagan av Wikipedia motsvaras av ca 70 inbundna uppslagsböcker jämfört med Nationalencyklopedins drygt 20 band. Som ensam källhänvisning är knappast något uppslagsverk tillförlitligt.
Är inte Wikipedias storhet i stället att den bara genom sitt sätt att fungera satt fingret på en viktig fråga i vår tid: vårt förhållande till information, fakta och kunskap. Genom sin konstruktion visas inte bara informationen upp, utan också hur den processas och diskuteras, hur den förändras över tid. Elza Dunkels skriver mycket tänkvärt i sin senaste krönika i tisdagens Computer Sweden, Källa på det, någon?, om hur nätet förändrat vårt förhållningssätt:
Det är snarare internet som har uppfostrat oss att tänka på kunskap på ett modernt sätt: som föränderligt, som något man kan betrakta från ett flertal lika viktiga perspektiv. Vi har på allvar förstått att information är något man kan behöva granska kritiskt.
...
Så de nymodigheter skolan varnat för – att använda Wikipedia som källa eller kolla grejer på Flashback – har fostrat en tänkande generation.
Så det finns all anledning att fira denna 10-åring! Detta inte minst på våra undervisningsinstitutioner och fundera över om inte det finns fler och andra användningsområden för Wikipedia än bara som källhänvisning!
Läs även andra bloggares åsikter om Wikipedia, källkritik, information, kunskap, uppslagsverk, encyklopedi
Specialpedagogik och teknik i fokus
Under rubriken "Elever med läshandikapp diskrimineras i grundskolan" i DN den 8/1 skriver Helena Bross och Ulla Föhrer om behovet av att använda de tekniska hjälpmedel som finns för att ge alla elever en fullvärdig utbildning:
"Eftersom många inte får de rätta förutsättningarna för inlärning, tvingas de sitta av sin skoltid under psykiskt lidande. Det här är inte bara en katastrof för den enskilda eleven utan också ett samhällsekonomiskt slöseri. I en modern skola borde assisterande teknik vara en självklarhet. Att inte använda sådana hjälpmedel är diskriminering och ytterst en demokratifråga."
Artikelförfattarna ger flera exempel på vad som kan göras, exempelvis att tidigt börja med att lära sig läsa genom att skriva på dator, att använda talsyntes, att använda ljudfiler i stället för skriven text.
I höstas besökte jag Umeå kommun och fick en presentation av deras satsning på att varje elev har en egen dator. Vad som just var slående var hur elever med läs- och skrivsvårigheter fick tillgång till assisterande teknik utan att bli utpekade. Men tekniken visade sig positiv även för andra elever . Så frågan som Helena Bross och Ulla Föhrer ställer är i högsta grad relevant. Varför används inte den moderna teknik som ändå finns?
Ett svar kanske ges i gårdagens DN där läraren Åsa Scherrer efterfrågar kompetensutveckling. Tekniken finns, men vare sig support eller utbildning för användning prioriteras från ansvariga skolmyndigheter. Hon har alldeles rätt. Just nu genomförs en mängd utbildningsreformer på skolans område, allt från kursplane- och betygsförändringar till förändring av lärarutbildning. Skolverket beskriver förändringsarbetet i skriften Skola i förändring. Tyvärr finns där ingenting om den nya teknikens möjligheter. Inte heller i kraven på nya lärare i den nya lärarutbildningen finns specificerade krav på nödvändiga kunskaper och färdigheter. Så frågan kvarstår, hur ska lärare på ett fullgott sätt kunna utföra sina uppgifter, oavsett elevgrupper, om inte tid och förutsättningar ges för relevant kompetensutveckling, där de tekniska möjligheterna sätts in i rätt sammanhang? Och varför är politiker och skolmyndigheter så passiva i denna fråga?
Läs även andra bloggares åsikter om specialpedagogik, teknik, demokrati, lärarkompetens, läs-och skrivsvårigheter, dyslexi
"Eftersom många inte får de rätta förutsättningarna för inlärning, tvingas de sitta av sin skoltid under psykiskt lidande. Det här är inte bara en katastrof för den enskilda eleven utan också ett samhällsekonomiskt slöseri. I en modern skola borde assisterande teknik vara en självklarhet. Att inte använda sådana hjälpmedel är diskriminering och ytterst en demokratifråga."
Artikelförfattarna ger flera exempel på vad som kan göras, exempelvis att tidigt börja med att lära sig läsa genom att skriva på dator, att använda talsyntes, att använda ljudfiler i stället för skriven text.
I höstas besökte jag Umeå kommun och fick en presentation av deras satsning på att varje elev har en egen dator. Vad som just var slående var hur elever med läs- och skrivsvårigheter fick tillgång till assisterande teknik utan att bli utpekade. Men tekniken visade sig positiv även för andra elever . Så frågan som Helena Bross och Ulla Föhrer ställer är i högsta grad relevant. Varför används inte den moderna teknik som ändå finns?
Ett svar kanske ges i gårdagens DN där läraren Åsa Scherrer efterfrågar kompetensutveckling. Tekniken finns, men vare sig support eller utbildning för användning prioriteras från ansvariga skolmyndigheter. Hon har alldeles rätt. Just nu genomförs en mängd utbildningsreformer på skolans område, allt från kursplane- och betygsförändringar till förändring av lärarutbildning. Skolverket beskriver förändringsarbetet i skriften Skola i förändring. Tyvärr finns där ingenting om den nya teknikens möjligheter. Inte heller i kraven på nya lärare i den nya lärarutbildningen finns specificerade krav på nödvändiga kunskaper och färdigheter. Så frågan kvarstår, hur ska lärare på ett fullgott sätt kunna utföra sina uppgifter, oavsett elevgrupper, om inte tid och förutsättningar ges för relevant kompetensutveckling, där de tekniska möjligheterna sätts in i rätt sammanhang? Och varför är politiker och skolmyndigheter så passiva i denna fråga?
Läs även andra bloggares åsikter om specialpedagogik, teknik, demokrati, lärarkompetens, läs-och skrivsvårigheter, dyslexi