Ung Kommunikations blogg

Francesc Pedrò tog i intervjun från seminariet i London upp vikten av att man i skolan också strävar efter att bedöma de färdigheter och kompetenser som man anser vara viktiga och dit hör verkligen frågan om digital kompetens. Samtidigt finns en fara i att begreppet digital kompetens leder oss fel. Som om att digital kompetens bara handlar om färdigheter att hantera datorn i olika situationer. Den är mer mångfasetterad än så. Den handlar bl.a också om:

• Förståelse för en samhällsutveckling som i allt högre utsträckning påverkas av snabb teknikutveckling och vilka konsekvenser den får för värden, relationer, samhällsfunktioner
• Förståelse för hur och i vilka sammanhang denna nya teknik kan förstärka och fördjupa kunskapen i ämnen och kunskapsfält
• Förståelse för vilka förmågor som blir alltmer viktiga i ett aktivt medborgarskap

Dessa punkter ger en bild av frågans komplexitet. Än svårare blir det när det kommer till frågan om att göra bedömningar, som ger oss mått på om vi nått målet?

Rose-Marie Olsson på BTH, har under föregående termin genomfört en forskningscirkel med friskolan Galären i Karlskrona för att utröna hur de arbetat med att utnyttja de digitala möjligheterna för att förstärka lärandet. En del av det arbetet finns beskrivet i några inlägg på Galärens blogg. Nu går Rose-Marie vidare och tänker under detta år försöka arbeta fram en analysram för digital kompetens.

Projektet syftar till att utveckla en teoretiskt och praktiskt förankrad analysram för att synliggöra digital kompetens inom lärarprofessionen för högskolelärare och gymnasielärare. Tanken är att utveckla en analysram i relation till nuvarande kunskap om digital kompetens, undervisningsdesign och Scholarship of Teaching and Learning (SoTL). Detta görs i en pilotstudie tillsammans med begränsat antal högskolelärare vid Samhällsvetarprogram på BTH, samt pilotprojekt med lärare på gymnasieskola i Karlskrona.

Förhoppningsvis ger pilotprojektet en pusselbit till hur vi kan arbeta vidare med och bedöma kompetenser, färdigheter och förståelse för digitala medier i ett undervisningsperspektiv. Något som varje lärare bör bli medveten om och väva in i sin praktik.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om digital kompetens, digitala medier, färdigheter, förståelse, samhällsutveckling, lärares praktik

På ett seminarium anordnat av DiU för svenska politiker och förvaltningscheter på svenska ambassaden i London talade Francesc Pedrò, OECD och ledare för projektet New Millennium Learners. Han talade bl. a. om vikten för politiker och beslutsfattare att uppmärksamma den andra digitala klyftan som nu växer fram. Den första digitala klyftan talade man mycket om under 90-talet och handlade om tillgången till datorer. Nu växer en kanske allvarligare klyfta fram som handlar om det sätt man använder datorn och det datorn ger tillgång till. Det finns grupper av elever som förmår att utnyttja tekniken i sitt eget lärande och som växer i kunskap och kompetens, som oftast kommer från studiemotiverande hemmiljöer. Det finns andra grupper av elever som också har tillgång till tekniken, men som inte förmår använda den på ett konstruktivt och utvecklande sätt. De kommer i högre utsträckning från hem med svag utbildningstradition.

Francesc Pedrò tog också upp vikten av att skapa kriterier för bedömning av de kompetenser och färdigheter som blir alltmer viktiga. Så länge dessa kriterier saknas kommer skolsystemet att konsekvent bortse från dessa kompetenser. För kommande PISA-undersökningar arbetar man nu med att hitta modeller för att också kunna göra dessa bedömningar i de internationella jämförelserna.

Se nedanstående intervju med Francesc Pedrò, gjord av gymnasieelever vid Nacka YBC:

 

Francesc Pedró, OECD vid DIUs BETT-seminarium from diu redaktion on Vimeo. Bilderna till föreläsningen finns här.

 

Se även intervjuer av andra talare vid DiU:s seminarium.

 

Läs även andra bloggares åsikter om digital kompetens, digital klyfta, bedömning, PISA, politiker

Vetenskapsradion berättade i ett inslag i fredags om de sociala mediernas betydelse i katastrofens Haiti, om hur Facebook och Twitter ansvänds. Verklig betydelse alltså, inte den gruppbildning som skett på Facebook där du kunnat gå med i gruppen "två kronor per medlem till jordbävningsoffren i Haiti" som sedan visade sig vara falsk. Här kanske lite bättre källkritisk granskning hade hjälpt.

I Vetenskapsradions fall handlade det om hur sociala medier kunnat användas för att snabbt sprida information om situationen i Haiti, men framförallt kunnat stödja och meddela  hjälporganisationer om de lokala behov som finns på olika ställen i Port-au-Prince. Det kan vara medicin som fattas, mat-eller vattenbehov som akut behöver tillgodoses. De få som har tillgång till internet kan fungera som sambandscentraler för att effektivisera hjälparbetet. Att använda Twitter eller Facebooks statusrad i hjälparbetet på detta sätt är alldeles nytt och än så länge saknas ett mer strukturerat sätt att arbeta, men potential för ökade möjligheter finns.

I onsdags hade jag en kortare presentation av Ung Kommunikation för den nya utbildningsvetenskapliga nämnden vid Linnéuniversitetet, som hade sitt första möte och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på den efterföljande diskussionen när jag hör Vetenskapsradions rapportering. Mottagandet i nämnden var  i huvudsak mycket positiv och det märks ett klart ökat intresse och en större nyfikenhet på frågorna vi arbetar med. Men fortfarande finns uppfattningar som man förvånas över. "Varför ska vi lägga tid och pengar på IT som i stort bara handlar om att göra tjusiga preesntationer i Power Point?" var ett argument. Om påståendet var attityd eller okunnighet är oklart. En lika begränsad syn uppvisar Rickard Schwartz i lördagens DN: "Och vad som kallas Facebook är väl inte mycket mer än en elektronisk variant av de kedjebrev som emellanåt dök upp i min ungdom."

Att det ibland ska vara så svårt att se utöver den egna föreställningsvärlden och hitta det nya och intressanta i samtidens teknikutveckling.


Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, haiti, hjälparbete, samtidens teknik

Nyligen hemkommen från London och BETT-mässan finns skäl att sammanfatta erfarenheterna. Detta var mitt andra besök, jag var där i januari 2008 också. Det är lite intressant att se tillbaka på den resan och de reflektioner jag gjorde då. Samma intensiva upplevelse, stor mängd utställare och tjockt med folk. Utan att noggrant undersökt varje monter är helhetsintrycket ändå att innovationsgraden är ganska låg när det gäller användningen av teknik i skolan. Man gör likadant som man alltid gjort i klassrummet, med den skillnaden att tekniken intagit en central plats. Påfallande mycket av innehållet var flyttad från en statisk bokmiljö till en mer dynamisk IT-miljö utan att varken utnyttja möjligheterna eller finna nya former. Exempelvis hittade vi fysiklaborationer på bildskärm som i stort sett använde samma utrustning som i den vanliga lab-salen. Det är möjligtvis igenkännande för fysiklärare, men det är inte säkert att eleverna förstår mer av optikens grunder om den optiska bänken är flyttad från lab-salen in i datorn.

En stor skillnad finns naturligtvis, möjlighet till interaktion är större. Att själv pröva sig fram och se vad som händer och utifrån det dra slutsatser är oändligt mycket större. Att se hjärtat eller ett foster i en tredimensionell miljö ur en mängd olika vinklar och avstånd ger en helt annan upplevelse än en bild i en bok. Att tillsammans manipulera och flytta symboler tillsammans på ett interaktivt bord och lösa problem ger nya möjligheter till kreativitet och förståelse. Att själv skapa dataspel genom att använda matematiska och datatekniska begrepp och symboler ger något annat än att själv spela.

Det är just mötet mellan det som är möjligt att göra och det som faktiskt görs som gör BETT-mässan både beklämmande och fascinerande. Det som skulle kunna ge tankar för nya idéer som samtiden faktiskt kräver, riskerar att kvävas av framfusiga försäljare som till varje pris försöker förklara varför just deras produkter är så förträffliga. Samtidigt kan skolan och undervisningen inte blunda för de möjligheter som tekniken ger. Omvärlden väntar inte på att skolans sätt att förklara världen ändras. Det innebär också att hemmet och världen utanför skolan är teknifierad på ett helt annat sätt än skolan vilket på sikt skapar legitimitetsproblem.

BETT-mässan fungerar som marknadsplats för vad som finns. Men centralt måste vara att sedan själv få möjligheten att prova och tillsamman med kollegor reflektera över vad som kan göras i den egna yrkessituationen utifrån de specifika krav som finns där. En arena för det är AV-Media som under flera år byggt upp en organisation för lärare att prova och låna utrustning och i olika utbildningsinsatser ge möjlighet till diskussion och erfarenhetsutbyte. En målsättning för Ung Kommunikation är att skapa liknande miljöer på Linnéuniversitetet, inte konkurrerande miljöer, vi har ett utmärkt samarbete med AV-Media, utan kompletterande miljöer, där också forskning och lärarutbildning intar centrala roller. Där lärarutbildare och studenter får möjlighet att prova ny teknik i olika sammanhang för att sedan, kanske med helt andra perspektiv, möta skolans sätt att arbeta.

Läs även andra bloggares åsikter om teknik, bett2010, nytänkande, erfarenhetsutbyte, undervisning, lärande

Simon Winter och jag besökte i fredags Teknikum i Växjö och diskuterade hur skolan förbereder sig för den nya miljön. En nystart på detta sätt inrymmer många frågor som dels har att göra med fysisk miljö, dels med infratruktur och säkerhet, dels med frågor om lärares förhållningssätt och förändringar i det profesionella utövandet. Alla tre frågorna djupt beroende av varandra. Om varje elev har sin egen dator med till klassrummet och har ständig internetuppkoppling, vilka krav ställer det då på läraren att skapa förutsättningar för ett gemensamt arbete och lärande. Att inte utnyttja den kapacitet som datorerna har är väl knappast en framkomlig väg. Men hur få eleverna att arbeta tillsammans och samlas kring gemensamma frågor. För det måste väl ändå vara vitsen om man möts i ett klassrum. Hur ser det pedagogiska upplägget ut? Vilka uppgifter (gäller både lärare och elever) utförs i klassrummet och vilka kan utföras utanför? Hur ska klassrummet möbleras? Vad krävs av säkerhet, support och backup?

Det finns mängder med obesvarade frågor. Samtidigt finns knappast någon annan utväg än att faktiskt våga prova under helt öppna former. Tekniken är i dag så transparent och mobil att man svårligen kan stänga klassrummet från yttervärlden. För eller senare har alla elever mobila enheter som har direktuppkoppling mot nätet. Då är det trots allt bättre att lärare och elever tillsammans utformar den miljö som man vill arbeta i, utifrån de förutsättningar som ges av ämnets och skolans förutsättningar. Trösten till alla lärare som känner trycket från omgivningen är att alla förr eller senare ställs inför samma utmaning. Ingen har de rätta svaren. Den erfarenhet som den samlade lärarkåren har är unik i bredd och djup. Därför är det viktigt att dela erfarenheterna.


Läs även andra bloggares åsikter om gymnasieskolor, datorer till alla, fysisk miljö, infrastruktur, lärarprofession

För tio år sedan var IT-boomen på topp. Flera IT-företag hade under några år byggt upp stora förväntningar. Jonas Birgersson reste land och rike runt och föreläste om bredbandens möjligheter. Det skulle bara gå några månader in på det nya decenniet när Boo.com, ett högt värderat företag med försäljning av märkeskläder på nätet plötsligt ställde in betalningarna. Det blev inledningen till den finansiella kris som slog hårt mot en mängd högt värderade IT-företag.

Ungefär samtidigt avslutades en av de mest omfattande kompetensutvecklingsinsatserna i svenskt skolväsende, ITiS. Drygt 60 procent av landets lärare fick under perioden 1997-2000 utbildning och dessutom en egen bärbar dator. Infrastruktursatsningar gjordes så att en stor del av landets skolor fick bra internetanslutningar.

Olyckligtvis för skolan sammanföll avslutningen av ITiS med aktienedgången för IT-branschen. Många politiker, rektorer och lärare tog den spruckna IT-bubblan som intäkt för att helt stänga dörren för fortsatt utveckling. För många engagerade lärare som fungerat som eldsjälar, handledare och utbildare blev det ett smärtsamt uppvaknande. Den kompetens som byggts upp och vidareutvecklats under några år var helt plötsligt inte värt något. Många sökte sig till nya verksamheter utanför skolan eller ägnade sin tid åt intressantare saker än IT i skolan.

Men tiden stod inte stilla. En enorm teknisk utveckling har skett under detta decennium som givit oss helt andra möjligheter men också utmaningar i vårt förhållningssätt till IT. Nätet har blivit en helt annan arena. De tjänster som vi idag ser som självklara, Google, bloggar, Facebook, YouTube, Spotify och Twitter, har alla utvecklats under de senaste åren. Den tekniska utvecklingen lär inte gå långsammare. Vi har alla anpassat oss till bankaffärer på nätet, snabb information och en ökad kommunikation. Vårt förhållningssätt till lärande och utbildning, som har en betydligt långsammare förändringstakt, kommer att utmanas. Utmaningen finns globalt. Många utvecklingsländer ligger långt framme. Utbildning där ny teknik intar en central plats ligger högt på dagordningen.  Vårt industriella försprång kryper. Lärande och utbildning måste vara centrala områden för utveckling även för oss. Det blir bara mer och mer spännande. Välkomna till ett nytt decennium.