Ungdomars intresse och skolans legitimitet
Återigen blir det intressant att ta upp frågan om "The Dumbest Generation". Förstår verkligen inte ungdomarna sitt eget bästa, nu när vi på alla sätt försöker förklara vad som är viktigt? Hur ser det egentligen ut med skolans legitimitet? Ett exempel är svenskundervisningen och förhållandet till nya medier, t.ex. resultat från Elmfeltd/Erixon och Olin-Scheller. Ett annat är ROSE och den naturvetenskapliga/tekniska undervisningen. Problemet är i grunden samma fast med andra förtecken. Vi har en skola med lärare som brinner för sin undervisning, vare sig det är svenska eller NO/Tk, men ungdomars intresse minskar på grund av skolans sätt att hantera kunskapsområdena. Vi har ungdomar som är intresserade av sin omvärld, vill delta och veta mer, fast utifrån andra perspektiv. De är dessutom både stora och goda användare av nya medier. Två parallella världar som har svårt att mötas?
Det är kanske nödvändigt, men definitivt inte tillräckligt att kräva fler nationella kunskapsmätningar. Nu senast finns kravet formulerat i DN den 21 september.
ROSE-projektet visar att många, trots mycket goda resultat på prov och tester, i alla fall väljer bort naturvetenskap och teknik. När de själva är mogna nog att göra val och det sker tidigt, finns andra och mer intressanta möjligheter. Skulle vi inte vara mer betjänta av att möta dem tidigare utan att för den skull tumma på uppdraget?
En intressant presentation gör unga anställda vid NASA, där de talar om "Generation Y". Visserligen utifrån amerikanska mått men ändå tänkvärt. Byt ut NASA mot skolan, demokratin eller samhället!
Den 28 januari fanns på SvD Brännpunkt artikel 80-talister kräsna och krävande av Anders Parment, ekonomie doktor vid Linköpings universitet. Utan att i alla delar upphöja detta till en allmän sanning finns det skäl till eftertanke. När de lärarstudenter som nu startar sin utbildning är färdiga och håller på att etablerar sig som lärare i våra skolor då kommer 80-talisternas barn dit.
Läs även andra bloggares åsikter om The Dumbest Generation, Generation Y, skolans legitimitet, ROSE-projektet, intresse för naturvetenskap och teknik, nationella prov
Det är kanske nödvändigt, men definitivt inte tillräckligt att kräva fler nationella kunskapsmätningar. Nu senast finns kravet formulerat i DN den 21 september.
ROSE-projektet visar att många, trots mycket goda resultat på prov och tester, i alla fall väljer bort naturvetenskap och teknik. När de själva är mogna nog att göra val och det sker tidigt, finns andra och mer intressanta möjligheter. Skulle vi inte vara mer betjänta av att möta dem tidigare utan att för den skull tumma på uppdraget?
En intressant presentation gör unga anställda vid NASA, där de talar om "Generation Y". Visserligen utifrån amerikanska mått men ändå tänkvärt. Byt ut NASA mot skolan, demokratin eller samhället!
Den 28 januari fanns på SvD Brännpunkt artikel 80-talister kräsna och krävande av Anders Parment, ekonomie doktor vid Linköpings universitet. Utan att i alla delar upphöja detta till en allmän sanning finns det skäl till eftertanke. När de lärarstudenter som nu startar sin utbildning är färdiga och håller på att etablerar sig som lärare i våra skolor då kommer 80-talisternas barn dit.
Läs även andra bloggares åsikter om The Dumbest Generation, Generation Y, skolans legitimitet, ROSE-projektet, intresse för naturvetenskap och teknik, nationella prov
ROSE och intresset för naturvetenskap och teknik
Det finns ett lågt intresse för naturvetenskap och teknik bland ungdomar, i alla fall på det sätt som skolan arbetar med dessa frågor. Det hävdar Anders Jidesjö, doktorand i naturvetenskapernas didaktik på Linköpings universitet. Han arbetar med den svenska delen i ett projekt som kallas ROSE. Förkortningen står för the Relevance of Science Education och handlar om vad som är relevant när det gäller skolundervisning i naturvetenskap och teknik. Regionalt utvecklingscentrum vid lärarutbildningen i Växjö ordnar i samarbete med Ung Kommunikation en serie seminarier och föreläsningar med inriktning mot naturvetenskap och teknik. I förra veckan besökte Anders Jidesjö Växjö.
ROSE är ett internationellt projekt och huvudansvarig är professor Svein Sjøberg vid Olso universitet. Han är dessutom författare till boken Naturvetenskap som allmänbildning - en kritisk ämnesdidaktik. Boken tar upp naturvetenskapens roll i skolan utifrån ett medborgar- och demokratiperspektiv och innehåller precis som titeln anger en kritisk granskning av naturvetenskapens roll i skolan.
Projektet undersöker 15-åringars syn på naturvetenskap och teknik och hur de uppfattar att skolinstitutioner möter detta. 35 länder har varit involverade i undersökningen. Det var precis detta som Anders Jidesjö tog upp i sin mycket intressanta föreläsning. Han har, tillsamman med Magnus Oscarsson vid Mittuniversitetet, haft ansvaret för den svenska delen.
Vilka slutsatser har man då dragit av ROSE? Ungdomarna är inte intresserade av skolans sätt att undervisa om naturvetenskap och teknik. Däremot är man intresserade av naturvetenskapliga frågor som t.ex. vad man ska äta, hur man håller kroppen i form, astronomiska frågor, fenomen som man ännu inte vet svaret på. Ungdomar är också användare av avancerad teknik som mobiltelefoner, datorer och internet. Just användningen av tekniken är en intressant skillnad om man jämför med en undersökning som gjordes 1995.
Man har också undersökt lärares uppfattningar om vad man arbetar med i skolan. På nästan varje punkt hamnar det läraren anser vara väsentligt väldigt långt ned på elevernas lista på önskvärt innehåll. Då är det inte så konstigt att naturvetenskapliga ämnen hamnar långt ned på listan över populära ämnen. Frågan, som med tvingande nödvändighet ställs i ROSE, är om den naturvetenskapliga och tekniska undervisningen kan läggas upp på ett annat sätt för att öka intresset inte minst ur ett medborgerligt perspektiv?
Läs även andra bloggares åsikter om naturvetenskap, teknik, undervisning i naturvetenskap och teknik, intresse för naturvetenskap, intresse för teknik
ROSE är ett internationellt projekt och huvudansvarig är professor Svein Sjøberg vid Olso universitet. Han är dessutom författare till boken Naturvetenskap som allmänbildning - en kritisk ämnesdidaktik. Boken tar upp naturvetenskapens roll i skolan utifrån ett medborgar- och demokratiperspektiv och innehåller precis som titeln anger en kritisk granskning av naturvetenskapens roll i skolan.
Projektet undersöker 15-åringars syn på naturvetenskap och teknik och hur de uppfattar att skolinstitutioner möter detta. 35 länder har varit involverade i undersökningen. Det var precis detta som Anders Jidesjö tog upp i sin mycket intressanta föreläsning. Han har, tillsamman med Magnus Oscarsson vid Mittuniversitetet, haft ansvaret för den svenska delen. Vilka slutsatser har man då dragit av ROSE? Ungdomarna är inte intresserade av skolans sätt att undervisa om naturvetenskap och teknik. Däremot är man intresserade av naturvetenskapliga frågor som t.ex. vad man ska äta, hur man håller kroppen i form, astronomiska frågor, fenomen som man ännu inte vet svaret på. Ungdomar är också användare av avancerad teknik som mobiltelefoner, datorer och internet. Just användningen av tekniken är en intressant skillnad om man jämför med en undersökning som gjordes 1995.
Man har också undersökt lärares uppfattningar om vad man arbetar med i skolan. På nästan varje punkt hamnar det läraren anser vara väsentligt väldigt långt ned på elevernas lista på önskvärt innehåll. Då är det inte så konstigt att naturvetenskapliga ämnen hamnar långt ned på listan över populära ämnen. Frågan, som med tvingande nödvändighet ställs i ROSE, är om den naturvetenskapliga och tekniska undervisningen kan läggas upp på ett annat sätt för att öka intresset inte minst ur ett medborgerligt perspektiv?
Läs även andra bloggares åsikter om naturvetenskap, teknik, undervisning i naturvetenskap och teknik, intresse för naturvetenskap, intresse för teknik
Johan Elmfeldt och skrift i rörelse
Apropå föregående blogginlägg om den dummaste generationen finns skäl att gå vidare med diskussionen. I ett samarbete mellan Ung Kommunikation och ämnet svenska med didaktisk inriktning hade vi igår glädjen att välkomna Johan Elmfeldt från lärarutbildningen i Malmö. I en mycket stimulerande och engagerande föreläsning beskrev Johan några centrala utgångspunkter och slutsatser från den forskning som han gjort tillsammans med Per-Olof Erixon i Umeå och som mynnat ut i rapporten Skrift i rörelse. Om genrer och kommunikativ förmåga i skola och medielandskap.
Det är viktigt, enligt Johan, att understryka att deras forskning inte har för avsikt att besvara frågan om hur vi kan göra undervisningen bättre eller effektivare, utan mera förstå den värld som våra barn och ungdomar växer upp i. För att på så sätt skapa förutsättningar för en fördjupad diskussion om undervisning och lärande. Trots allt är det en mycket ung teknik som med svindlande hastighet förändrar våra vanor. Och självklart ändras också den skrivkultur som vi vant oss vid under rätt många hundra år och som skolan varit en sådan god förvaltare av. Och det är bland unga de största förändringarna sker. Men om förutsättningarna ändras kan vi då behålla samma syn på vad som är centralt och viktigt och hur bör man som lärare, i detta fall som svensklärare, förhålla sig?
"Barn och ungdomar växer upp i en medierik värld, i en skärmkultur och i en visuell värld där skriftspråket utmanas." Här hänvisar Johan Elmfeldt bl.a. till Sonia Livingstones forskning. I undersökningen av gymnasieklasser i Norr och i Söder kunde Elmfeldt/Erixon också se spåren av detta i de uppsatser och mediedagböcker som undersöktes.
Skriftspråket utmanas men kompletteras också med en estetisk och visuell kultur som faktiskt vidgar den kommunikativa repertoaren. Dessutom, som Johan också mycket riktigt påpekade, skriver faktiskt både pojkar och flickor mycket mer än tidigare. Det här är väl något vi borde välkomna? Men de chattar och messar på skärmen och skriver inte i skrivböcker eller på brevpapper och språket är inte detsamma. Då är det kanske är lätt att bli klassificerad som den dumma generationen. Men då har man kanske inte tagit del av vad som faktiskt skrivs. Lika lite som man faktiskt vet vad den kommunikativa färdigheten bär med sig i ökad kompetens eller möjlighet att tillgodogöra sig värdefull kunskap.
Det är väl här någonstans diskussionen måste ta sin utgångspunkt. Vi måste navigera i ett medierikt landskap vare sig vi vill eller inte. Den finns där och påverkar förutsättningarna för våra handlingar. Då är det inte det medietekniska som är huvudsidan utan vad vi faktiskt gör, dvs, kommunicerar, arkiverar och inte minst visar upp oss i texter och bilder. Skolan befinner sig mitt i det landskapet och att döma av den debatt som nu pågår finns vissa svårigheter att navigera.
Läs mer av Johan Elmfeldt på Myndigheten för skolutvecklings webbsida.
Läs även andra bloggares åsikter om skriftspråk, medielandskap, chatt, mess, undervisning, lärande
Det är viktigt, enligt Johan, att understryka att deras forskning inte har för avsikt att besvara frågan om hur vi kan göra undervisningen bättre eller effektivare, utan mera förstå den värld som våra barn och ungdomar växer upp i. För att på så sätt skapa förutsättningar för en fördjupad diskussion om undervisning och lärande. Trots allt är det en mycket ung teknik som med svindlande hastighet förändrar våra vanor. Och självklart ändras också den skrivkultur som vi vant oss vid under rätt många hundra år och som skolan varit en sådan god förvaltare av. Och det är bland unga de största förändringarna sker. Men om förutsättningarna ändras kan vi då behålla samma syn på vad som är centralt och viktigt och hur bör man som lärare, i detta fall som svensklärare, förhålla sig?"Barn och ungdomar växer upp i en medierik värld, i en skärmkultur och i en visuell värld där skriftspråket utmanas." Här hänvisar Johan Elmfeldt bl.a. till Sonia Livingstones forskning. I undersökningen av gymnasieklasser i Norr och i Söder kunde Elmfeldt/Erixon också se spåren av detta i de uppsatser och mediedagböcker som undersöktes.
Skriftspråket utmanas men kompletteras också med en estetisk och visuell kultur som faktiskt vidgar den kommunikativa repertoaren. Dessutom, som Johan också mycket riktigt påpekade, skriver faktiskt både pojkar och flickor mycket mer än tidigare. Det här är väl något vi borde välkomna? Men de chattar och messar på skärmen och skriver inte i skrivböcker eller på brevpapper och språket är inte detsamma. Då är det kanske är lätt att bli klassificerad som den dumma generationen. Men då har man kanske inte tagit del av vad som faktiskt skrivs. Lika lite som man faktiskt vet vad den kommunikativa färdigheten bär med sig i ökad kompetens eller möjlighet att tillgodogöra sig värdefull kunskap.
Det är väl här någonstans diskussionen måste ta sin utgångspunkt. Vi måste navigera i ett medierikt landskap vare sig vi vill eller inte. Den finns där och påverkar förutsättningarna för våra handlingar. Då är det inte det medietekniska som är huvudsidan utan vad vi faktiskt gör, dvs, kommunicerar, arkiverar och inte minst visar upp oss i texter och bilder. Skolan befinner sig mitt i det landskapet och att döma av den debatt som nu pågår finns vissa svårigheter att navigera.
Läs mer av Johan Elmfeldt på Myndigheten för skolutvecklings webbsida.
Läs även andra bloggares åsikter om skriftspråk, medielandskap, chatt, mess, undervisning, lärande
Den dummaste generationen?
Har den digitala tidsåldern skapat den dummaste generationen i USA:s historia? Det hävdar Mark Bauerlein, professor i engelska vid Emoroy University i Atlanta. Han intervjuas i lördagens avsnitt av programmet Publicerat. Detta med anledning av boken "The Dumbest Generation". Undertiteln har följande lydelse: "Hur den digitala tidtsåldern fördummar unga amerikaner och hotar att förstöra vår framtid. Eller lita inte på någon under 30", citerat från Publicerats webbsida.
Han kunde kanske avfärdas som en av dessa mediepanikens företrädare och ignoreras. Men efter att ha tagit del av den diskussion som pågått på Infontologybloggen, blir jag lite nyfiken på argumenten och de slutsatser som Mark Bauerlein drar. Enligt Per Johansson på Infontology (del 2) bygger författaren på slutsatser som dragits från ett stort antal amerikanska undersökningar. Per skriver också följande:
"Paradoxen med "den dummaste generationen" lyder så här: De tydliga nedåtgående trender, vad gäller för en demokrati basala intellektuella färdigheter och kunskaper, som avslöjas i dessa undersökningar, har ägt rum under samma tidsperiod som ungdomar har tillbringat mer tid i skolan än någonsin, antalet kulturella institutioner har blomstrat och ungdomar har haft mera pengar att spendera än någonsin. Sett från Bauerleins kritiska synpunkt står vi här inför inget annat än ett gigantiskt kulturellt och pedagogiskt misslyckande. Amerikanska utbildare och andra aktörer har trott att de har stimulerat och verkat för en sak, men resultatet har (kollektivt sett) blivit snarast det motsatta."
Det är vanskligt att jämföra undersökningsresultat i Sverige och USA, men i programmet Publicerat hänvisas till en dansk undersökning som anger resultat i linje med Bauerlein. Skulle situationen vara densamma i Sverige så säger den, precis som Per Johansson antyder, en hel del om vårt utbildningssystem som inte klarar av att hantera en generation som växer upp under helt andra förutsättningar än tidigare generationer. Det är alltså inte den digitala tekniken som sådan som ska angripas. Den finns där och både påverkar och förändrar. Men hur förhåller sig skolan och utbildningssystemet till detta? Det är också vad många nyligen publicerade forskningsrapporter talar om t.ex. Dunkels, Fast, Olin-Scheller, Elmfeldt/Erixon som jag berört i tidigare blogginlägg.
Men vad är orsak och verkan? Elza Dunkels, som medverkade i programmet Publicerat, tar helt riktigt upp att den generation som vi pratar om och som nyligen passerat genom skolsystemet gått i en skola som varit utsatt för stora besparingsåtgärder, speciellt under 90-talet. USA genomgår nu en finansiell kris som amerikanska medborgare måste betala. På 90-talet hade vi i Sverige "bankakuten" som fick lösa vår finansiella kris med skattemedel. Medel som skulle kunna ha använts bl.a. i skolan.
Det viktiga är att lösningarna för hur vår utbildning ska se ut måste hämtas från det samhälle vi ser växa fram, inte det samhälle vi lämnar. Då måste forskning och utvecklingsarbete vara centralt. En betydelsefull roll att axla för landets lärarutbildningar. Finns det intresset?
Läs även andra bloggares åsikter om dummaste generationen, publicerat, mediepanik, utbildning, lärarutbildning
Han kunde kanske avfärdas som en av dessa mediepanikens företrädare och ignoreras. Men efter att ha tagit del av den diskussion som pågått på Infontologybloggen, blir jag lite nyfiken på argumenten och de slutsatser som Mark Bauerlein drar. Enligt Per Johansson på Infontology (del 2) bygger författaren på slutsatser som dragits från ett stort antal amerikanska undersökningar. Per skriver också följande:
"Paradoxen med "den dummaste generationen" lyder så här: De tydliga nedåtgående trender, vad gäller för en demokrati basala intellektuella färdigheter och kunskaper, som avslöjas i dessa undersökningar, har ägt rum under samma tidsperiod som ungdomar har tillbringat mer tid i skolan än någonsin, antalet kulturella institutioner har blomstrat och ungdomar har haft mera pengar att spendera än någonsin. Sett från Bauerleins kritiska synpunkt står vi här inför inget annat än ett gigantiskt kulturellt och pedagogiskt misslyckande. Amerikanska utbildare och andra aktörer har trott att de har stimulerat och verkat för en sak, men resultatet har (kollektivt sett) blivit snarast det motsatta."
Det är vanskligt att jämföra undersökningsresultat i Sverige och USA, men i programmet Publicerat hänvisas till en dansk undersökning som anger resultat i linje med Bauerlein. Skulle situationen vara densamma i Sverige så säger den, precis som Per Johansson antyder, en hel del om vårt utbildningssystem som inte klarar av att hantera en generation som växer upp under helt andra förutsättningar än tidigare generationer. Det är alltså inte den digitala tekniken som sådan som ska angripas. Den finns där och både påverkar och förändrar. Men hur förhåller sig skolan och utbildningssystemet till detta? Det är också vad många nyligen publicerade forskningsrapporter talar om t.ex. Dunkels, Fast, Olin-Scheller, Elmfeldt/Erixon som jag berört i tidigare blogginlägg.
Men vad är orsak och verkan? Elza Dunkels, som medverkade i programmet Publicerat, tar helt riktigt upp att den generation som vi pratar om och som nyligen passerat genom skolsystemet gått i en skola som varit utsatt för stora besparingsåtgärder, speciellt under 90-talet. USA genomgår nu en finansiell kris som amerikanska medborgare måste betala. På 90-talet hade vi i Sverige "bankakuten" som fick lösa vår finansiella kris med skattemedel. Medel som skulle kunna ha använts bl.a. i skolan.
Det viktiga är att lösningarna för hur vår utbildning ska se ut måste hämtas från det samhälle vi ser växa fram, inte det samhälle vi lämnar. Då måste forskning och utvecklingsarbete vara centralt. En betydelsefull roll att axla för landets lärarutbildningar. Finns det intresset?
Läs även andra bloggares åsikter om dummaste generationen, publicerat, mediepanik, utbildning, lärarutbildning
Ung Kommunikations högtidliga öppnande
Riksdagen startade sitt arbetsår i veckan genom sitt högtidliga öppnande. I projektet kändes det också som ett högtidligt öppnande när vi inbjudit utbildningsledning och nämndsorföranden till vår uppstartskonferens på Öland under torsdag och fredag. Vi hade mycket givande diskussioner och det kändes väsentligt att så här i halvtid verkligen förankra projektet hos de som ytterst är ansvariga. Vi valde som utgångspunkt att ta fasta på innehåll och struktur och växelspelet mellan dessa perspektiv. De innehållsliga aspekterna i projketet är de områden som vi har eller håller på att utveckla och som knyter an till viktiga delar i lärarutbildning och skola. Men minst lika viktigt är att ta fasta på de strukturella frågorna som följer av det innehållsliga arbetet. De frågor som både är en förutsättning och en följd av arbetet med digital kompetens. Se nedanstående bild:
Detta blir speciellt viktigt i perspektiv av den förestående fusionen mellan lärosätena i Växjö och Kalmar och den nya lärarutbildning som kommer mot slutet av året, som innehåller direktiv på digital kompetens. Problemet som vi brottas med och som blev tydligt i diskussionerna är mängden av beslut som måste fattas och den osäkerhet som råder inom respektive lärosäte. Det blir svårigheter för ledningsansvariga att driva utvecklingen när den framtida organisationen inte är färdig. Samtidigt finns det en möjlighet för lärarutbildningarna på respektive ställe att ta fasta på det arbete som vi gör i Ung Kommunikation. Ett organiserat utvecklingsarbete genomförs redan och förutsättningarna för en implementering av de nya examensmålen är goda.
Vad diskussionen mycket handlar om är strategin för detta arbete. Hur proaktiva kan vi vara och hur färdiga måste strukturerna vara i den nya organisationen och hur klara måste målen i den nya lärarutbildningen vara för att vårt arbete ska tillåtas få genomslag? På vilket sätt bör vårt projektarbete reorganiseras för att möta detta? Finns risk att vi greppar över för mycket med tanke på tid och resurser?
Dessutom finns mycket konkreta frågor att diskutera vad gäller synen på en framtida lärarutbildning. Vid en sammanslagning gäller inte bara att slå samman det som finns på respektive lärosäte och fortsätta som tidigare. Utmaningen ligger i att fånga viktga utvecklingstendenser och bygga nytt. Hur lägga fokus och vad finns för speciella kompetenser som gör oss unika och konkurrenskraftiga. Denna diskussion har bara börjat, men kanske är det den som är viktigast.
Läs även andra bloggares åsikter om ny lärarutbildning, fusion Växjö universitet Högskolan i Kalmar, digital kompetens
Detta blir speciellt viktigt i perspektiv av den förestående fusionen mellan lärosätena i Växjö och Kalmar och den nya lärarutbildning som kommer mot slutet av året, som innehåller direktiv på digital kompetens. Problemet som vi brottas med och som blev tydligt i diskussionerna är mängden av beslut som måste fattas och den osäkerhet som råder inom respektive lärosäte. Det blir svårigheter för ledningsansvariga att driva utvecklingen när den framtida organisationen inte är färdig. Samtidigt finns det en möjlighet för lärarutbildningarna på respektive ställe att ta fasta på det arbete som vi gör i Ung Kommunikation. Ett organiserat utvecklingsarbete genomförs redan och förutsättningarna för en implementering av de nya examensmålen är goda.
Vad diskussionen mycket handlar om är strategin för detta arbete. Hur proaktiva kan vi vara och hur färdiga måste strukturerna vara i den nya organisationen och hur klara måste målen i den nya lärarutbildningen vara för att vårt arbete ska tillåtas få genomslag? På vilket sätt bör vårt projektarbete reorganiseras för att möta detta? Finns risk att vi greppar över för mycket med tanke på tid och resurser?
Dessutom finns mycket konkreta frågor att diskutera vad gäller synen på en framtida lärarutbildning. Vid en sammanslagning gäller inte bara att slå samman det som finns på respektive lärosäte och fortsätta som tidigare. Utmaningen ligger i att fånga viktga utvecklingstendenser och bygga nytt. Hur lägga fokus och vad finns för speciella kompetenser som gör oss unika och konkurrenskraftiga. Denna diskussion har bara börjat, men kanske är det den som är viktigast.
Läs även andra bloggares åsikter om ny lärarutbildning, fusion Växjö universitet Högskolan i Kalmar, digital kompetens
Grattis Daniel!
Grattis Daniel Spikol till din licexamen! Det var ett mycket spännande och tankeväckande licseminarium i tisdags när Daniel Spikol lade fram sin avhandling Playing and learning Across Locations: Identifying Factors for the Design of Collaborative Mobile Learning.
Det är speciellt intressant för Ung Kommunikation. Daniel har gjort en sammanläggningsavhandling av fyra artiklar. Två av artiklarna tar sin utgångspunkt i temagruppen Amulets. Även den fjärde artikel som beskriver Skattjakten är en del av det samarbete som sker inom Ung Kommunikation.
Opponenten Jakob Tholander, Södertörns Högskola, gjorde en utmärkt sammanfattning av Daniels arbete och i den efterföljande diskussionen togs mycket intressanta frågeställningar upp. Bl.a. togs frågan om "learning in context" upp med hänvisning till Lave & Wengers diskussion om Communities of practice. Genom att delta i praktikgemenskapen i olika aktiviteter växer den lärande gradvis in i gemenskapen och tar till sig nya kunskaper och skapar sig en identitet. Om vi ser mobiltelefonen i skolan kan man fråga sig vilken praktik som åsyftas. Mobiltelefonen kanske snarare utmanar den rådande praktiken. Men det är kanske barnens och ungdomarnas praktik som är avgörande här och utmaningen ligger att överbrygga avståndet mellan dessa praktiker.
Läs även andra bloggares åsikter om mobilitet, mobilt lärande, amulets, skattjakt
Det är speciellt intressant för Ung Kommunikation. Daniel har gjort en sammanläggningsavhandling av fyra artiklar. Två av artiklarna tar sin utgångspunkt i temagruppen Amulets. Även den fjärde artikel som beskriver Skattjakten är en del av det samarbete som sker inom Ung Kommunikation.
Opponenten Jakob Tholander, Södertörns Högskola, gjorde en utmärkt sammanfattning av Daniels arbete och i den efterföljande diskussionen togs mycket intressanta frågeställningar upp. Bl.a. togs frågan om "learning in context" upp med hänvisning till Lave & Wengers diskussion om Communities of practice. Genom att delta i praktikgemenskapen i olika aktiviteter växer den lärande gradvis in i gemenskapen och tar till sig nya kunskaper och skapar sig en identitet. Om vi ser mobiltelefonen i skolan kan man fråga sig vilken praktik som åsyftas. Mobiltelefonen kanske snarare utmanar den rådande praktiken. Men det är kanske barnens och ungdomarnas praktik som är avgörande här och utmaningen ligger att överbrygga avståndet mellan dessa praktiker.
Läs även andra bloggares åsikter om mobilitet, mobilt lärande, amulets, skattjakt
Participatory Academy
Så gick den då av stapeln, Participatory Academy i Växjö i fredags. Konferensen som blev något mindre i omfång än planerat. Men mycket intressant. Ett gott möte mellan lärande, media och design.
Elza Dunkels inledde, som alltid påläst och intressant. Förutom att redogöra för innehållet i sin avhandling och föra resonemanget något längre, ställde hon två intressanta frågor som man kan fundera vidare över.
Varför finns det så många som uttalar sig om saker som man uppenbarligen inte begriper? Hela diskussionen om ungas nätkulturer bygger oftast på antaganden om nätet som inte stämmer med verkligheten.
Varför tar det så lång tid för utbildningssystemet att anamma nya tekniska lösningar när dessa uppenbarligen lyckas både nå och attrahera en ung publik?
Fredrik Wass, (inte Henrik som vi tidigare upgivit) konferensens andra, mycket intressanta huvudtalare, gjorde en bred genomgång av den utveckling som nu sker på nätet som har att göra med de sociala nätverken. Han gav ett exempel på dess betydelse också i ett företagsekonomiskt perspektiv i en jämförelse mellan en traditionell webbsida och ett socialt nätverksforum. Om jag nu kommer ihåg siffrorna rätt så gör en besökare på en traditionell webbplats ca 4 sidbyten innan man lämnar siten. Motsvarande siffra på en social nätverkssite är 80!
Fredrik Wass är inne på samma fråga som Elza berörde i sittt anförande, i sitt blogginlägg "Okunskap leder till medieförakt". Han citerar Kristin Heinonen. Hon menar att bristen på kunskaper om hur nätet och dess sajter fungerar hotar att sänka förtroendet för nyhetsmedierna eftersom rapporteringen är så undermålig.
Daniel Spikol från vårt eget lärosäte (och som för övrigt går upp med sin lic-avhandling i morgon) fick äran att hålla det avslutande föredraget och trots den sena fredagseftermiddagen så höll han kvar både intresset och större delen av publiken. I perspektiv av den utveckling som skisserades av de båda föregående talarna så uppehöll sig Daniel vid den svåra frågan vad det innebär att designa digitala miljöer som både utmanar och förstärker de lärmiljöer som finns inom utbildningssystemet men också i informella miljöer utanför skolan. En hel del av Daniels arbete har gjorts inom ramen för temagruppen Amulets i Ung Kommunikation.
Läs även andra bloggares åsikter om lärande, media, design, okunskap om internet, sociala nätverk
Elza Dunkels inledde, som alltid påläst och intressant. Förutom att redogöra för innehållet i sin avhandling och föra resonemanget något längre, ställde hon två intressanta frågor som man kan fundera vidare över.
Varför finns det så många som uttalar sig om saker som man uppenbarligen inte begriper? Hela diskussionen om ungas nätkulturer bygger oftast på antaganden om nätet som inte stämmer med verkligheten.
Varför tar det så lång tid för utbildningssystemet att anamma nya tekniska lösningar när dessa uppenbarligen lyckas både nå och attrahera en ung publik?
Fredrik Wass, (inte Henrik som vi tidigare upgivit) konferensens andra, mycket intressanta huvudtalare, gjorde en bred genomgång av den utveckling som nu sker på nätet som har att göra med de sociala nätverken. Han gav ett exempel på dess betydelse också i ett företagsekonomiskt perspektiv i en jämförelse mellan en traditionell webbsida och ett socialt nätverksforum. Om jag nu kommer ihåg siffrorna rätt så gör en besökare på en traditionell webbplats ca 4 sidbyten innan man lämnar siten. Motsvarande siffra på en social nätverkssite är 80!
Fredrik Wass är inne på samma fråga som Elza berörde i sittt anförande, i sitt blogginlägg "Okunskap leder till medieförakt". Han citerar Kristin Heinonen. Hon menar att bristen på kunskaper om hur nätet och dess sajter fungerar hotar att sänka förtroendet för nyhetsmedierna eftersom rapporteringen är så undermålig.
Daniel Spikol från vårt eget lärosäte (och som för övrigt går upp med sin lic-avhandling i morgon) fick äran att hålla det avslutande föredraget och trots den sena fredagseftermiddagen så höll han kvar både intresset och större delen av publiken. I perspektiv av den utveckling som skisserades av de båda föregående talarna så uppehöll sig Daniel vid den svåra frågan vad det innebär att designa digitala miljöer som både utmanar och förstärker de lärmiljöer som finns inom utbildningssystemet men också i informella miljöer utanför skolan. En hel del av Daniels arbete har gjorts inom ramen för temagruppen Amulets i Ung Kommunikation.
Läs även andra bloggares åsikter om lärande, media, design, okunskap om internet, sociala nätverk
Mobiltelefoner som stöd för lärandet
Mobiltelefoner, är det något som till varje pris ska hållas utanför skolans väggar eller kan man göra användningen till något produktivt eftersom de flesta elever i varierande åldrar faktiskt har en mobiltelefon av god kvalitet med både kamera och mp3-spelare. Den hittills förda debatten har till stora delar handlat om möjligheterna för lärare att beslagta och stoppa användningen.
Jag noterade att det senaste programmet, del 3 i programserien Kris i skolan också hade uppe detta med mobiltelefoner. Från att ha varit och kanske fortfarande på många håll upplevs som ett störande moment, börjar man mer och mer diskutera vikten av att skapa en gemensam syn mellan lärare och elever på användandet i klassrummet. Det måste finnas en respekt för mobiltelefonens roll idag som kommunikationsmedel och möjligheterna till konstruktiv användning. Då är också sannolikheten större att respekten hos våra ungdomar ökar för när, var och hur den passar i klassrummet.
Att hitta modeller för hur man på olika sätt kan använda mobil teknik i lärandeperspektiv arbetar vår temagrupp Amulets med. Läs mer på vår hemsida och på bloggen.
Läs även andra bloggares åsikter om mobiltelefon, mobilt lärande, mobilitet, lärande, mobiltelefon i skola
Nu har en undersökning vid University of Nottingham presenterat en studie, Mobile phones help secondary pupils to connect with their lessons, där användningen av mobil teknik givit positiva erfarenheter. På fem secondary schools har elever i 14-16 års åldern tillsammans med lärare använt egna eller av skolan inköpta mobiler. Mobilerna användes bl.a. till dokumentation med kamera, kommunicera med lärare och kamrater, hålla koll på tider, tidtagning. Men forskarna framhåller också att användningen inte är oproblematiskt och att det behövs tid att diskutera och skapa fungerande rutiner.
Jag noterade att det senaste programmet, del 3 i programserien Kris i skolan också hade uppe detta med mobiltelefoner. Från att ha varit och kanske fortfarande på många håll upplevs som ett störande moment, börjar man mer och mer diskutera vikten av att skapa en gemensam syn mellan lärare och elever på användandet i klassrummet. Det måste finnas en respekt för mobiltelefonens roll idag som kommunikationsmedel och möjligheterna till konstruktiv användning. Då är också sannolikheten större att respekten hos våra ungdomar ökar för när, var och hur den passar i klassrummet.
Att hitta modeller för hur man på olika sätt kan använda mobil teknik i lärandeperspektiv arbetar vår temagrupp Amulets med. Läs mer på vår hemsida och på bloggen.
Läs även andra bloggares åsikter om mobiltelefon, mobilt lärande, mobilitet, lärande, mobiltelefon i skola
Utbildningspolitik, forskning och trovärdighet
Det finns något underligt i svensk utbildningspolitik. Utbildning är ett område som en stor del av befolkningen direkt eller indirekt är involverad i, antingen som anställd, förälder, elev eller student. Utbildningspolitiken blir självklart en viktig angelägenhet för oss medborgare. Kvaliteten på vår utbildning har också betydelse för hur vi står oss internationellt.
Därför är det så märkligt att vår utbildningspolitik just nu i huvudsak grundar sig på Jan Björklunds politiska och retoriska skicklighet, men som faktiskt saknar grund i forskning och beprövad erfarenhet. Programmet Kris i skolan har med all önskvärd tydlighet visat att utbildningsministern och folkpartiets ordförande blandat lösrycka siffror ur ett antal internationella undersökningar med ett personligt tyckande och förmedlat bilden av svensk skola i kris. Ur detta har sedan utbildningspolitiken formats. Intressant är också hur media till stora delar ställt sig bakom den presenterade bilden. Lotta Fogde skriver om detta i lördagens DN. Slutorden är tänkvärda:
På skolområdet har den oproportionerliga krisstämningen i rapporteringen fått breda ut sig och skymma andra angelägna frågeställningar. Svensk skola står rimligen inför stora utmaningar och möjligheter till följd av ett mer mångkulturellt, uppkopplat och konkurrensutsatt samhälle. Det har sannolikt aldrig varit så svårt och så spännande som nu att slå fast hur kunskaps- och färdighetsmålen bör se ut och hur de bäst uppnås.
Det går inte, som Jan Björklund att blicka tillbaka till 50-talet eller som socialdemokrater att blicka tillbaka på 70-talet, för att hitta en utbildningspolitik som ska fungera ett decennium in i 2000-talet ( Anders Blomdahl, PM, 3/2006). En ny tid ställer krav på nya lösningar. Då måste en koppling till skolutveckling och forskning finnas. Det är lite förvånande att folkpartiet som så tydligt profilerat sig till stöd för ökad forskning inte ser forskningens betydelse i ett utbildningsvetenskapligt perspektiv. I den promemoria om kommande forskningsproposition som regeringen publicerade den 28:e augusti, finns inte specifikt anvisade medel för utbildningssektorn. Strategiska områden är medicin, teknik och klimat. Viktiga och centrala områden. Men varför inte utbildning och lärande?
Ett svar kanske finns i Eva-Lotta Hulténs artikelserie i GP från i våras. I den första artikeln Kampen om kunskap, där hon intervjuat Jan Björklund, skriver hon:
På frågan vilka forskare han stödjer sig på kan han, trots att jag lirkar, inte ge mig ett enda namn utan säger ganska svävande att visst bygger hans politik på forskning, men inte på svensk forskning utan på internationell. Svensk pedagogisk forskning, förklarar han närmast i en bisats, håller för övrigt inte måttet.
I perspektiv av SR:s program Kris i skolan, framstår uttalandet än mer anmärkningsvärt.
Är denna uppfattning om utbildningsvetenskaplig forskning, som Jan Björklund ger uttryck för, något som också finns bland skolledare? Vi får hoppas att den fd läraren och skolledaren som Niklas Orrenius i Sydsvenskan citerar i lördagens artikel Forskare i skuggan av skolministern, bara är en röst i öknen utan stöd i en bredare krets:
”Bra att Björklund med kraft driver sin ambition om en bättre skola utifrån dagens bistra verklighet och inte förlitar sig på vetenskaplig forskning."
Läs även andra bloggares åsikter om utbildningspolitik, Jan Björklund, forskning, utbildningsvetenskaplig forskning, skolan i kris
Därför är det så märkligt att vår utbildningspolitik just nu i huvudsak grundar sig på Jan Björklunds politiska och retoriska skicklighet, men som faktiskt saknar grund i forskning och beprövad erfarenhet. Programmet Kris i skolan har med all önskvärd tydlighet visat att utbildningsministern och folkpartiets ordförande blandat lösrycka siffror ur ett antal internationella undersökningar med ett personligt tyckande och förmedlat bilden av svensk skola i kris. Ur detta har sedan utbildningspolitiken formats. Intressant är också hur media till stora delar ställt sig bakom den presenterade bilden. Lotta Fogde skriver om detta i lördagens DN. Slutorden är tänkvärda:
På skolområdet har den oproportionerliga krisstämningen i rapporteringen fått breda ut sig och skymma andra angelägna frågeställningar. Svensk skola står rimligen inför stora utmaningar och möjligheter till följd av ett mer mångkulturellt, uppkopplat och konkurrensutsatt samhälle. Det har sannolikt aldrig varit så svårt och så spännande som nu att slå fast hur kunskaps- och färdighetsmålen bör se ut och hur de bäst uppnås.
Det går inte, som Jan Björklund att blicka tillbaka till 50-talet eller som socialdemokrater att blicka tillbaka på 70-talet, för att hitta en utbildningspolitik som ska fungera ett decennium in i 2000-talet ( Anders Blomdahl, PM, 3/2006). En ny tid ställer krav på nya lösningar. Då måste en koppling till skolutveckling och forskning finnas. Det är lite förvånande att folkpartiet som så tydligt profilerat sig till stöd för ökad forskning inte ser forskningens betydelse i ett utbildningsvetenskapligt perspektiv. I den promemoria om kommande forskningsproposition som regeringen publicerade den 28:e augusti, finns inte specifikt anvisade medel för utbildningssektorn. Strategiska områden är medicin, teknik och klimat. Viktiga och centrala områden. Men varför inte utbildning och lärande?
Ett svar kanske finns i Eva-Lotta Hulténs artikelserie i GP från i våras. I den första artikeln Kampen om kunskap, där hon intervjuat Jan Björklund, skriver hon:
På frågan vilka forskare han stödjer sig på kan han, trots att jag lirkar, inte ge mig ett enda namn utan säger ganska svävande att visst bygger hans politik på forskning, men inte på svensk forskning utan på internationell. Svensk pedagogisk forskning, förklarar han närmast i en bisats, håller för övrigt inte måttet.
I perspektiv av SR:s program Kris i skolan, framstår uttalandet än mer anmärkningsvärt.
Är denna uppfattning om utbildningsvetenskaplig forskning, som Jan Björklund ger uttryck för, något som också finns bland skolledare? Vi får hoppas att den fd läraren och skolledaren som Niklas Orrenius i Sydsvenskan citerar i lördagens artikel Forskare i skuggan av skolministern, bara är en röst i öknen utan stöd i en bredare krets:
”Bra att Björklund med kraft driver sin ambition om en bättre skola utifrån dagens bistra verklighet och inte förlitar sig på vetenskaplig forskning."
Läs även andra bloggares åsikter om utbildningspolitik, Jan Björklund, forskning, utbildningsvetenskaplig forskning, skolan i kris
IT-pedagoger hos Myndigheten för skolutveckling
Myndigheten för skolutveckling har en referensgrupp av IT-pedagoger från olika kommuner i landet. Jag har också inbjudits att delta och under fredagen träffades vi. Mötet handlade bl.a. om hur Myndigheten arbetade med att stödja skolan och lärarna med information hur de ska följa de upphovsrättsliga regler som finns och hur licenssystemet Creative Commons kan användas. Det är en stor fråga och när dessutom jurister går bet på att reda ut hur gränserna ska dras, hur ska då lärare kunna hantera dessa frågor. Ett exempel på gränsdaragningsproblematik är Officepaketets Clipartbibliotek. Får man använda dessa bilder i sidor som läggs ut på nätet? Inte alldeles självklart, enligt en förfrågan till Microsoft från en av IT-pedagerna. Helt klart är att en vidgad användning Creative Commons-licenser underlättar kunskapsspridning och tolkning av rätten till användning.
Trots svårigheterna är det ett förtjänstfullt arbete som Myndigheten gör för att på ett så överskådligt sätt som möjligt förklara vad som gäller i upphovsrättsliga frågor, se webbresursen Kolla källan. Överhuvudtaget är det ett utmärkt arbete som Myndigheten för skolutveckling gör när det gäller att stödja skolornas arbete med IT och digital kompetens. Flera väldigt bra resurser utöver Kolla källan finns, som t.ex.PIM, Multimediabyrån och IT för pedagoger. Referensgruppen av IT-pedagoger är också ett bra initiativ och en intressant grupp som håller på med spännade skolutveckling. Det visar sig väldigt tydligt att många skolor och kommuner ligger långt framme när det gäller att utveckla skolans arbetsformer med de ny digitala resurser som finns. Här borde lärarutbildningarna vara en självklar partner och tillsamman med skolorna vara med i utvecklingsarbetet och föra in erfarenheterna i lärarutbildningen. Då finns möjlighet till både forskningsanknytning och vidgat utvecklingsarbete som kan öka spridningseffekterna.
I höst upphör tyvärr Myndigheten och dessa resurser flyttar över till Skolverket. Det är en ny omorganisation som beslutades av den nya regeringen. Det är inte så många år sedan (1 mars 2003) som Skolverket delades och Myndigheten för skolutveckling skapades. Det tog ganska lång tid innan de båda myndigheterna hittade sina former. Det finns risk att det blir samma sak nu när de ska gå ihop. Dessutom skapas en ny myndighet som ska stå för kontroll och inspektion och en myndighet som ansvarar för specialpedagogik. Läs mer i propositionen som kom i februari i år.
Läs även andra bloggares åsikter om creative commons, skolverket, myndigheten för skolutveckling, IT-pedagoger, upphovsrätt, lärarutbildning
Trots svårigheterna är det ett förtjänstfullt arbete som Myndigheten gör för att på ett så överskådligt sätt som möjligt förklara vad som gäller i upphovsrättsliga frågor, se webbresursen Kolla källan. Överhuvudtaget är det ett utmärkt arbete som Myndigheten för skolutveckling gör när det gäller att stödja skolornas arbete med IT och digital kompetens. Flera väldigt bra resurser utöver Kolla källan finns, som t.ex.PIM, Multimediabyrån och IT för pedagoger. Referensgruppen av IT-pedagoger är också ett bra initiativ och en intressant grupp som håller på med spännade skolutveckling. Det visar sig väldigt tydligt att många skolor och kommuner ligger långt framme när det gäller att utveckla skolans arbetsformer med de ny digitala resurser som finns. Här borde lärarutbildningarna vara en självklar partner och tillsamman med skolorna vara med i utvecklingsarbetet och föra in erfarenheterna i lärarutbildningen. Då finns möjlighet till både forskningsanknytning och vidgat utvecklingsarbete som kan öka spridningseffekterna.
I höst upphör tyvärr Myndigheten och dessa resurser flyttar över till Skolverket. Det är en ny omorganisation som beslutades av den nya regeringen. Det är inte så många år sedan (1 mars 2003) som Skolverket delades och Myndigheten för skolutveckling skapades. Det tog ganska lång tid innan de båda myndigheterna hittade sina former. Det finns risk att det blir samma sak nu när de ska gå ihop. Dessutom skapas en ny myndighet som ska stå för kontroll och inspektion och en myndighet som ansvarar för specialpedagogik. Läs mer i propositionen som kom i februari i år.
Läs även andra bloggares åsikter om creative commons, skolverket, myndigheten för skolutveckling, IT-pedagoger, upphovsrätt, lärarutbildning