Ung Kommunikations blogg

När en ny teknik blir tillgänglig uppstår alltid nya frågor som hör ihop med användningen av den nya tekniken. Frågor som vi inte ens visste fanns. Det man kan konstatera är att den digitala tekniken med mobiltelefoner och internet har fört med sig nya möjligheter för människor, men nya frågor har väckts och nya problem har uppstått - eller är det kanske egentligen bara gamla problem i ny skepnad? Här ligger kanske en del av svårigheten med den nya tekniken - att vi kan uppfatta ett gammalt problem som något nytt, eller att vi försöker lösa ett gammalt problem som har hittat nya vägar i den digitala världen.

Ett exempel är mobbning. Mobbning är alltid avskyvärt och för den som blir utsatt orsakar mobbningen mycket lidande både medan den pågår och senare i livet. Antagligen har mobbning alltid förekommit, men med den nya tekniken har det blivit svårare att fly från mobbarna. Tidigare var mobbningen i hög grad knuten till det fysiska rummet. Mobbningen skedde på särskilda platser där mobbarna inte riskerade att bli upptäckta. Så är det fortfarande, men fler arenor har tillkommit. En kille i sexan kan få ett sms på morgonen med ett hotfullt innehåll och så är den dagen förstörd. En sextonårig flicka kan få en bild, som föreställer henne själv när hon kommer ur duschen efter gympan, utlagd på nätet och har bilden en gång funnits på nätet, är den för alltid offentlig.

Mobbningen är idag inte enbart knuten till det fysiska rummet. Att bli mobbad genom att få en pinsam bild på sig själv utlagd på webben, eller att bli hånad i nätspelet World of Warcraft är minst lika jobbigt. Vuxenvärldens - till synes - kraftfulla åtgärd att mobbare ska kunna tvingas byta skola kan också tolkas som att man inte har insett att det finns nya arenor för mobbare där geografin inte har någon betydelse.

En annan fråga som dyker upp är vad som är verklighet. Vi kan säga något till tonåringen i stil med: "Sluta med det där dataspelet nu och kom ut i verkligheten". Vad den vuxne då glömmer är att dataspelet kan vara lika verkligt för tonåringen som trädgården utanför fönstret. Vad är det för skillnad på kompisarna jag träffar på webben och de som jag träffar i skolan? Är de i skolan mer verkliga bara för att jag träffar dem i det fysiska rummet? Kanske är det så att de svåra problemen dryftas med just de som jag inte behöver möta i "verkligheten", men gör detta dem mindre verkliga?

Till sist en reflektion om oss vuxna. Man talar ofta om nödvändigheten av att det finns vuxna på stan fredagkvällar när ungdomarna är ute och festar. Det blir lugnare då och vuxna får en möjlighet till inblick i tonåringarnas värld. Men borde inte samma sak gälla för nätet? Är det möjligen så att en vuxens närvaro på nätet skulle kunna få en positiv effekt på umgängesklimatet. Jag vet inte. Det jag vet är att man som vuxen på Lunarstorm ganska snabbt blir blockerad av ungdomarna, dvs man stängs ute och blir utan möjlighet att kontakta dem. Vad beror detta på? Kan det höra ihop med att den erfarenhet ungdomar har av kontakt med vuxna via nätet är av negativ art - sexuella anspelningar och inviter? Vilken bild av vuxenvärlden är det då som förmedlas till de unga?

Jag vill ändå avsluta mitt inpass i Lennarts blogg med något positivt. Jan berättade om en mamma som i sin strävan att ha en god kontakt med sin tonårige son skaffade sig ett konto på Msn. Det föll väl ut och sonen och mamman använde Msn för att via chat kommunicera med varandra när de inte träffades i verkliga livet. När kompisarna i skolan fick reda på detta, fick mamman förfrågningar från dem om hon ville chatta med dem också. Det hela slutade med - eller kanske snarare fortsatte med - att mamman nu har ett antal tonårspojkar som hon chattar med. Vuxen närvaro behövs. Vi kan inte lämna nätet som en arena bara för ungdomar. Vi behöver som föräldrar och som vettiga vuxna i allmänhet vara synliga och tillgängliga också i den virtuella verkligehetn.

Tom Gagner, Högskolan i Kalmar - biträdande projektledare inom projektet "Ung Kommunikation"

Nu var det då dags för den första och årligt återkommande delrapporteringen till KK-stiftelsen. Har tagit mycket av min tid de senaste veckorna. Det handlar både om verksamhet och ekonomi.

Det stöd vi får i vår självärdering, dels från forskargruppen Apel, dels från Gudrun Mohlanders och Kari Österlings arbete, har varit mycket bra. Under ett så intensivt arbete som vi haft under detta första år är det lätt att bli hemmablind. I ett utvecklingsprojekt tvingas man ständigt till snabba beslut och prioriteringar. Några bra och andra mindre bra. Tar man sig inte tid till att reflektera över hur processen förlöpt över tid är det lätt att även långsiktiga strategiska överväganden går fel. I en pressad kalender kan också rapportskrivandet bli ett måste för att uppfylla kraven i kontraktet. Dock inte denna gång.

Nu har vi inlett en reflektionsprocess som ger mer långsigtighet och förhoppningsvis också hållbarhet. I delrapporten har vi bl.a. fått göra en SWOT-analys. Vi vill dela med oss av den analys vi gjort som gäller perioden 1 april till sista december och vill gärna ha synpunkter och kommentarer.

Styrkor
Vi vill särskilt lyfta fram fyra punkter som är viktiga:

1. Projektets inriktning på unga människors användning av nya medier i en snabb teknikutveckling. Det finns idag ett intresse och en diskussion kring dessa frågor i många olika sammanhang.  Det är en styrka att  kunna knyta an till detta intresse i en så viktig fråga som skola och utbildning.
2. Vi har i projektet ett tydligt under-ifrån perspektiv. Vi har valt att inte på förhand bestämma viktiga digitala kompetenser som lärare behöver. Vi måste lyssna och lära bl.a. av ungdomar, men det måste vara i ett samspel med lärare i konkret arbete och/eller studenter i utbildning.
3. En styrka är också det samarbete vi har etablerat med aktörer utanför högskola och universietet. Arbetet är fortfarande outvecklat, men det finns en potential för ett inflöde av nya tankar och idéer. Tankar och idéer som får möta den, med nödvändighet långsammare kultur, som akademin står för.
4. Till sist är det en styrka att vi är flera läsosäten som arbetar tillsammans i detta och att vi är överens om inriktningen. Även mellan lärosätena finns olika kulturer. Det är dessutom så att ett av lärosätena inte har en lärarutbildning i formell mening. Ändå är det en styrka att kunna gå fram tillsammans i ett utvecklingsprojekt.

Svagheter
De svagheter vi vill betona så här långt gäller framförallt förankringen på respektive lärosäte:

1. Vi har inte i tillräcklig hög utsträckning lyckats att intressera lärarutbildare inom den högskoleförlagda delen för nödvändigheten att prioritera dessa frågor. Reaktionerna är inte entydiga. Det finns ett intresse för frågeställningarna, men att i nästa steg prioritera en kompetensutveckling eller utvecklingsarbete, det är svårare. Det finns en tradition på universitet och högksola att själv bestämma sin kompetensutveckling.
2. En annan svaghet är förankring på ledningsnivå. Ska vårt arbete bli långsiktigt hållbart måste vi eftersträva större delaktighet på olika beslutandenivåer.

Möjligheter
Vilka möjligheter har vi då att utveckla projektet? Den stora utmaningen vi har är naturligtvis att försöka fånga upp och använda oss av det ökade intresset som finns för de samhällsförändringar som nu sker.
Det finns också ett intresse på politisk nivå att förstärka samarbetet mellan lärosäten. Eftersom vårt projekt är en konkret yttring av detta samarbete finns förhoppningsvis en möjlighet att få större delaktighet och ansvar på ledande nivåer, alltså att vända det som nu är en svaghet.

Hot
De hot som finns mot projektet kan sökas i den komplexa organisation som lärarutbildningen är. Det är en stor organisation med många aktörer som drivs av olika intressen. Det finns också ett politiskt intresse av att lyfta utbildningsfrågorna och där har lärarutbildningen redan varit i skottgluggen. Vilka möjligheter har vi att driva frågorna om IT och nya medier om riktningen i en ny lärarutbildning drivs med helt andra förtecken?
Om vi vill ha en forskningsanknytning som tar fasta på företeelser som finns konkret i skolan och i klassrummet, vilka möjligheter har vi om den arenan saknas. Jämför t.ex med forskningsanknytning inom sjukvård och socialtjänst.
Ytterligare ett hot är om vi inte lyckas få spridning på ansvar och delaktighet. Projektet blir sårbart om det står och faller med några få personer.

Som sagt välkommen med synpunkter och kommentarer på vår analys!