Ung Kommunikations blogg

Med beundransvärt mod ställer sig 4 stycken elever upp och berättar om sina svårigheter i läsning och skrivning. De går på gymnasieskolan i Umeå. Under grundskoletiden ignorerades deras problem, oftast med motiveringen att de saknade diagnos. Kom diagnosen, så var den alldeles för sent ställd och gjorde ingen nytta. De behövde ofta hjälp med att få texter upplästa för att förstå och det gjordes efter skoltid med föräldrarnas stöd. Arbetet i skolan gick oftast till spillo eftersom de inte kunde tolka texterna. Nu får alla elever på gymnasieskolan en egen dator där talsyntes och andra alternativa (stödjande) verktyg finns installerade från början för alla elever. Det innebär att de deltar i undervisningen på samma villkor som andra elever. De beskriver sin lättnad och glädje, dels i skolarbetet (de hinner med att göra uppgifterna i skolan och det blir mer kvalitet i det de gör), dels får de mer tid över att vara med kompisarna.

 

Detta berättar ungdomarna på ett seminarium i Umeå som handlar om kommunens satsningar på att öka kvaliteten i undervisningen genom att varje elev och lärare har sin egen bärbara dator. För dessa ungdomar blev det en väldigt tydlig skillnad. Från att tidigare blivit utpekade som elev med särskilda behov och särskild utrustning, är de nu en av många elever som använder de verktyg som finns på datorn. Men också andra elever, som kanske inte har så stora svårigheter, kan använda dessa program. Man behöver inte ha läs- och skrivsvårigheter för att kanske lära sig bättre genom att höra texten i stället för att läsa den.

 

Just detta att elever har olika sätt att lära och att det nu faktiskt finns möjligheter att variera undervisningen på ett helt annat sätt än tidigare, är en av de stora vinsterna. Men det finns flera vinster. Eleverna är mer motiverade. De får större möjligheter att använda utrustning som de är vana vid hemifrån utan att behöva flytta till speciella salar. Det finns större möjligheter att verkligen bearbeta de frågor som barn och ungdomar oundvikligen ställs inför idag som gäller informationshantering, källkritik och etiska frågeställningar. Ökad variation och högre motivation ger förutsättningar för bättre resultat.

 

Men detta sker inte automatiskt utan ett omfattande arbete krävs. Insatser krävs av personal som med kompetensutveckling och klassrumspraktik förändrar arbetssätt, traditioner och synsätt. Det krävs insatser i form av infrastruktur, logistik och support. Det handlar om stöd från politiker som anger visionerna, stöd från förvaltningsledet som omformar visioner till möjlig praktik, stöd från it-enheten som skapar tekniska plattformar och inte minst stöd från rektorer som skapar förutsättningar för lärare till genomförande.

 

Det är en process som tar tid. Processen startade för fyra år sedan med några pilotskolor. Idag är det fullt utbyggt på samtliga gymnasieskolor. Fortfarande behöver lärare mycket kompetensutveckling och stöd. Den centrala utvecklingsgruppen behövs för innovation och fördjupning. IT-pedagoger behövs på varje skola för konkret stöd, men framförallt finns den bärande idén om att det inte är datorn i sig som är huvudsaken utan hur den integreras i i verksamheten och de möjligheter som skapas för lärare och elever. Möjligheter som knappast kan realiseras utan teknik. En spännande resa som manar till efterföljd.

 

Och faktiskt, egentligen räcker de argument som de fyra eleverna anförde. Hur klarar vi annars uppdraget om varje elevs lika möjlighet?

Jag var igår inbjuden till Uppsala kommun för att hålla en introduktionsföreläsning för de 50 första kommunala lärarutbildare som nu påbörjar en kompetensutveckling. Tanken är att dessa lärare på olika områden ska tillhöra de främsta, definitivt också på  området digitalisering och nya mediers användning i skolan. Uppsala kommun tar emot ca 1300 lärarstudenter i VFU. I och med utbildningen påbörjas nu ett organiserat samarbete mellan lärarutbildningen och kommunen. I projektet ingår att vfu-lärarna får en egen dator att disponera i sin verksamhet och i utbildningen. Efter jul kommer nästa grupp kommunala lärarutbildare att påbörja utbildningen.

I augusti i år deltog jag i ett seminarium lett av Günter Kress och Lisa Gjedde som hölls i samband med NORDITEL-symposiet på Linnéuniversitetet i Växjö. Temat för seminariet var ”New Media Literacies, Multimodality and Learning” och vi som samlades till överläggningar var en brokigt sammansatt skara nationella och internationella forskare, lärare och andra intresserade. Seminariets syfte och mål var att utifrån det angivna temat och gruppens samlade intressefält lägga fram en eller ett par forskningsfrågor till symposiet för att utmana och inspirera till ”nya djärva dåd”. En svårighet var att ena gruppens vitt skilda fokusområden till just en gemensam fråga, men diskussionerna och resultatet blev trots detta riktigt bra, mycket tack vare de båda seminarieledarnas insatser både under själva seminariet och under den efterföljande presentationen, som Günter Kress genomförde.

Så vad hände då? Jo, istället för de efterfrågade forskningsfrågorna levererade gruppen vad som skulle kunna kallas ”fyra förutsättningar för framgångsrik fortsatt forskning inom fältet”. Det blir för långt att här redogöra för alla spännande frågeställningar som föregick förslaget, men de fyra förutsättningarna förtjänar åtminstone att kort nämnas och beskrivas, så som jag tolkade dem.

 

Här kommer alltså The ”New Media Literacies, Multimodality and Learning” wish-list:

1. Rhetoric

Vi behöver ett gemensamt språk, en taxonomi, en begreppsvärld; både för att kunna tala om och förstå, teoretisera och problematisera, men också för att kunna implementera, utveckla och bygga vidare. Bara en sådan sak – hur översätter vi begreppet ”literacy” till fungerande svenska?

2. Acknowledgement and assessment

Det är hög tid att vi - dvs. utbildningsinstitutioner på alla nivåer men också våra politiker, som ju sätter agendan för morgondagens skola - kommer till insikt om och medger att det finns en uppsjö kunskaper, insikter, lärdomar, färdigheter, förmågor och därtill möjligheter att lära. Dels fler kunskaper etc. än de klassiska att skriva, räkna och läsa; de tre som hittills varit allena saliggörande och därför utgjort modellen för den mätning och bedömning av huruvida vi lärt oss något eller inte.  Dels också synen på den (formella) skolmiljön som ”enda” plats där ett lärande värt namnet kan äga rum.

Vi talar ofta om New Media Literacies och/eller 21st Century Skills men det räcker inte längre att tala OM dem; vi behöver börja arbeta MED dem också.

Vi talar också om formellt och informellt lärande, med formellt det som vi gör inom skolans ramar och informellt det lärande som förekommer utanför desamma.

Med tidens lärande följer också mätande och kontroll för att försäkra oss själva och våra elever / studenter om att ett lärande/det önskvärda lärandet faktiskt har ägt rum. Dessa metoder måste naturligtvis uppgraderas och anpassas till det nya lärandelandskapet. Precis som ovan nämnda New Media Literacies för lärande behöver vi ha motsvarande breddning även för bedömning och kontroll.

3. Framing

Att bara rakt av översätta framing med ramverk eller något i den stilen skulle vara att ge begreppet en allt för endimensionell betydelse. Det handlar enligt min tolkning inte enbart om geografi eller fysiskt belägenhet, t.ex. formellt kontra informellt lärande (se ovan). Det handlar heller inte bara om social eller kulturell kontext.  Kanske ”inramning” är ett mer passande begrepp i den meningen att lärandet sker inramat av en mängd olika faktorer -fysiska såväl som mer abstrakta - men alla ack så viktiga för ett framgångsrikt lärande. Framing är kanske den mest intressanta av de fyra punkter som gruppen kom fram till. Det handlar brett om att för var och en kunna sätta upp rätt förutsättningar för lärandet, för att det lärande som äger rum inte gör så enbart för lärandets egen skull, utan för att jag som den lärande lär mig för att åstadkomma något eller för att göra något som intresserar mig. Framing handlar också om att uppgradera sitt kritiska tänkande i förhållande till medievärldens brus och lättillgänglighet, att förstå och samspela med den omvärld i vilket lärandet sker.

4. Empowerment and inclusion

Den sista av de fyra punkterna spinner vidare på så väl punkt två som tre: att ge medskapandet, deltagandet, ”learner agency” och ”learner empowerment” en naturlig plats i lärandet; att bistå och låta elever och studenter delta i utformandet av egna, individuella strategier, metoder och verktyg för lärandet och att inkludera fler typer, fler modeller, fler varianter av ”all things learning” på alla utbildningsnivåer. Lär jag mig för lärandets egen skull, eller lär jag mig för att åstadkomma något och för att kunna göra något som intresserar mig?

 

Det är förvisso mycket ”skapande”, ”uppgraderande” och ”genererande” i ovanstående. Men så lever vi också i en medskaparvärld, en deltagarvärld, en värld full av user generated content och learner agency - frikopplat från alla tidigare kända "förpackningar” och oberoende av tid och rum. Hur förhåller vi oss till det och hur förhåller sig skolan?

 

Susanna Nordmark, bitr. projektledare Ung Kommunikation, Linnéuniversitetet Växjö

Norditel-konferensen i Växjö för 14 dagar sedan besöktes bl a av Agnes Kukulska-Hulme, professor i Learning Technology and Communication, på The Open University i England. Hon har varit involverad i ett flertal forskningsprojekt med ny teknik som rör utveckling och innovation av högre utbildning. Nu leder hon programmet Next Generation Distance Learning, ett program som syftar till att undersöka på vilka sätt man kan öka kvaliteten i distansutbildning genom användning av sociala medier och annan ny teknik. Det har onekligen en viss betydelse vad som händer på Open University. Med 200 000 studenter i utbildning talar man med viss tyngd.

Den nätbaserade utbildningen är i snabbt växande. De kommande åren kommer att ge vikande studentunderlag från ungdomar som kommer direkt från gymnasieskolan. Kraven från omgivande samhälle, från företag, organisationer och enskilda, på utbildningar som passar yrkesliv, yrkesväxling och förändrad arbetsmarknad, lika väl som personlig utveckling ökar och ställer våra lärosäten inför stora utmaningar. Konkurrensen är inte bara nationell. En utbildning vid Open University passar lika bra eller kanske bättre än en distanskurs vid Linnéuniversitetet.

Just på grund av ovanstående och på grund av det redan teknikinfluerade sättet att bedriva utbildning på, har kanske den nätbaserade utbildningen en större potential för pedagogisk innovation än traditionell utbildning. Det har visat sig att lärare som under några år arbetat i dessa typer av kurser också väver in olika tekniska stöd i den traditionella undervisningen.

Det är intressant att höra Agnes Kukulska-Hulme redogöra för utmaningar, hinder och möjliga lösningar som diskuteras på Open University. Den undervisande personalen ställs hela tiden inför nya utmaningar som har att göra med teknikutveckling (vad som faktiskt går att göra), företags och studenters krav på utveckling och anpassning till ett nätsamhälle i ständig förändring. Att ha det pedagogiska ansvaret och hålla kvaliteten i undervisningen är inte det lättaste. På vilket sätt kan då lärosätet stödja lärarnas arbete? Kukulska-Hulme svarar att på Open University erbjuds olika möjligheter till pedagogisk utveckling. Forskning på området visar på erfarenheter att lära om tekniken, men det saknas forskning på pedagogisk utveckling med tekniken. Detta menar Kukulska-Hulme är en viktig utmaning. Lärare måste stimuleras att faktiskt använda tekniken för att ur detta skapa erfarenheter. Vi måste göra lärare nyfikna och skapa roliga och intresseväckande möjligheter. Det visar sig också att tiden är en viktig faktor. Det ges inte tillräckligt med tid för reflektion av gjorda erfarenheter.

Erfarenheterna från Open University känns igen. Det handlar om att faktiskt skapa miljöer där lärare får möjlighet att möta och utveckla det faktiska handhavandet av tekniken. Man måste veta möjligheterna för att kunna skapa nytt. Lika viktigt är den efterföljande reflektionen tillsammans med kollegor. Vad vill vi uppnå, vad är möjligt, vad är önskvärt och vad fungerar inte? Det är också viktigt att koppla användningen till ämneskompetensen. Vi måste komma förbi de generella lösningarna. Varje lärare måste utifrån sitt ämne eller kompetensområde hitta framgångsfaktorer. Det måste finnas miljöer som uppmuntrar till att man som individ prioriterar kompetensutveckling. Ung Kommunikation har i samarbete med Celekt-gruppen på DFM verkat för att skapa lärmiljöer som ger möjligheter till att prova nya tekniska lösningar på pedagogiska utmaningar. Vi går nu vidare med dessa möjligheter, dels i en nyutrustad lärsal, M1076 i M-huset på Linnéuniversitetet i Växjö, dels i ett samarbete med arkitekter, IT-ansvariga och fastighetsförvaltare i den nya N-byggnaden.

Läs även andra bloggares åsikter om nätbaserad utbildning, distans, Open University, kompetens, sociala medier, innovation

Skolfrågorna har som vanligt varit en av valtes huvudfrågor, men de frågor som diskuterats har knappast känts speciellt relevanta. Betyg i årskurs 6 eller 7, burkaförbud, friskolor har varit mest framträdande. Frågor som har att göra med motivation, förståelse och kompetens för en samhällsutveckling med globalisering och digitalisering som framträdande drag har inte synts till. Visionerna saknas.

I dagens nummer av Computer Sweden redovisas dock partiernas syn på IT i skolan och digital kompetens. Här får man en inblick i vad de olika partierna prioriterar. Det finns inga klara skiljelinjer mellan blocken. Samtliga partier säger sig vara positiva till en nationell IT-strategi för skolan utom folkpartiet och möjligtvis vänsterpartiet. Flera partier lyfter fram lärarutbildning och kompetensutveckling för lärare. Samtliga partier utom folkpartiet talar om IT i skolan som en generell kompetens som gälla för skolan som helhet.

Folkpartiet, som på något sätt fått sätta agendan för svensk skolpolitik under de senaste åren, har en mer snäv syn på digital kompetens. Man ser det enbart som en teknisk fråga. Därför betonas teknikämnet och vikten av att stärka detta ämne i grundskolan. Det är inte fel. En förståelse för IT-teknik är en viktig kompetens för att förstå samhällsutvecklingen, en slags ekologi för vilka bärande faktorer som har betydelse för samhällsförändring, precis på samma sätt som vi måste förstå naturens ekosystem och dess betydelse för klimatförändringar.

Felet ligger i att begränsa frågan till just detta. Var finns frågor om språkutveckling, nya medievanor, etik, estetiska uttrycksformer, kultur, juridik, ekonomi och inte minst omvärldsförståelse? Idag startar vi i samarbete med AV-Media en utbildning för lärare i ökad omvärldsförståelse genom att använda statistik på ett annorlunda och innovativt sätt, bl.a. genom programmet Gapminder. En teknik som inte varit möjlig utan den digitala infrastruktur som internet är bärare av. Den snabba globala spridningen av dessa möjligheter som framförallt Hans Rosling har visat, hade inte heller varit möjligt utan medier som exempelvis YouTube, som faktiskt bara har funnits i 5-6 år.

Vi kan alltså upptäcka samband och mönster på andra sätt än tidigare och därmed förhoppningsvis öka förståelsen. Men det innebär också att det får konsekvenser för hur skolan arbetar i alla ämnen. För att detta ska bli möjligt behövs kompetensutveckling för lärare och en starkare betoning av dessa möjligheter i lärarutbildningen.

Läs även andra bloggares åsikter om IT i skolan, digital kompetens, valet, partierna, lärarutbildning

En intressant erfarenhet av Norditel-symposiet var de skillnader som jag, i mina samtal med de nordiska delegaterna, kunde upptäcka vad gäller innovation och kunskapsutveckling på området lärande, digitala medier och digital kompetens. Det som följer nedan är mina egna tolkningar. Vare sig dessa stämmer eller inte så finns skäl att starta jämförande studier av utbildningsområdet på olika nivåer, nationellt och lokalt, på skolor och i forskning, kompetensutveckling för lärare och lärarutbildning.

Norge är det land som från centralt politiskt håll starkast driver krav på digital kompetens. Den ska ingå som en femte generell kompetens förutom att kunna läsa, skriva, räkna och att tala. Digital kompetens ska tillsammans med de andra kompetenserna utvecklas i alla kurser i grundskola, gymnasieskola och nu också i lärarutbildning. Denna starka styrning medför ett tydligt utvecklingsarbete på olika nivåer i utbildningssystemet. En mängd resurser tillskapas för att garantera måluppfyllelse, exempelvis Senter for IKT i Utdanningen.

Danmark visar också på en offensiv väg när det gäller att utveckla hela detta kunskapsområde. Framförallt märks en ökad vilja till kunskapsutveckling på gymnasienivå. UNI-C är en intressant resurs, som nationell aktör för utveckling, forskning och kunskapsspridning på IT-området. Det finns också möjligheter för skolor på lokal nivå att ta initiativ till utvecklingsprojekt i samarbete med högskolor och universitet. Då har man möjlighet till statligt stöd. Det finns alltså incitament för FoU-arbete som direkt kan gynna skolutveckling på lokal basis.

I Finland har utbildning hög status. Det innebär att lärarprofessionen är stark som yrkesgrupp och utsätts inte för lika stort förändringstryck från politiskt håll. Det finns relativt stor enighet om centrala delar i utbildningssystemet. Kommunerna är än så länge ovilliga till att satsa på större utvecklingsprojekt på IT-området. Här finns en förhoppning att staten ska gå in och så länge det inte görs så händer det rätt lite. Däremot finns ett växande intresse forskningsmässigt, också i lärarutbildning. I Finland har lärarutbildningarna fortfarande kvar system med statliga övningsskolor ofta i direkt anslutning till lärosätena där lärarstudenterna gör sin praktik. Dessa miljöer är viktiga för forskning och utveckling. Utmaningen ligger i kunskapsspridning och ytterligare utvecklingsverksamhet på andra skolor.

Den svenska utbildningspolitiken behöver knappast någon närmare presentation här. Intressant är att konstatera den stora skillnad i politisk vilja att styra, som finns mellan Finland och de övriga nordiska länderna. Men minst lika intressant är att konstatera att den politiska viljan att styra utbildningen i Sverige, inte omfattar den digitala utvecklingens betydelse. Här ser vi snarare en rörelse underifrån. Kommunerna tar egna initiativ oberoende av vad staten säger.

Värt att fundera vidare över, är vad som faktiskt händer med så olika angreppssätt när det gäller skola och utbildning, vilken betydelse forskningen har för skolutveckling och på vilket sätt centrala politiska visioner påverkar kunskapsutveckling, medborgarkompetens och nationell välfärd.


Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, IKT, digital kompetens, Norden, Norge, Danmark, Finland, Sverige