Ung Kommunikations blogg

I DN idag finns ett reportage från Öjaby förskola i Växjö. Under 20 års tid har förskolan på ett medvetet och lekfullt sätt arbetat med språkutveckling, framförallt att läsa och skriva. Det var den dåvarande rektorn Assar Thorsjö som startade verksamheten tillsammans med barnspråksprofessorn Ragnhild Söderbergh. Aktiviterer som görs kopplas till ordbilder genom skrivna lappar. Personalen skriver, men barnen får börja när de vill att själva forma ord. Allt görs på ett lekfullt och inspirerande sätt. Det är en fantastisk verksamhet som har utvecklats under åren.

Som beskrivs i artikeln är aktivteterna inte helt okontroversiella. Det råder delade meningar bland forskare:

Mats Myrberg, professor i specialpedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm, anser aktiviteterna vara skadliga:

"Systematisk läs- och skrivinlärning vid sju års ålder är det optimala. Det förskolan bör satsa på är det talade språket. Jag säger inte att en tvååring inte kan lära sig läsa, men risken är att de misslyckas. Förskolan är så viktig att den inte bör bygga på eldsjälspedagogik", säger han enligt DN.

Men det finns andra forskare bl.a Mats Ekholm som är av annan uppfattning:

"Vi lever i dag i en textvärld. Låt barnens vilja och motivation avgöra när det är dags att börja. Om man sätter i gång med en exercisartad läsinlärning så riskerar man att döda intresset på vilken fyraåring som helst. Men det finns så många lekfulla sätt som man är duktig på i förskolan."

Hör inte denna fråga ihop med frågan om vilka kompetenser barnen har med sig när de börjar skolan. Det är inte bara i förskolan som ett lekfullt lärande sker. Carina Fast från Uppsala universietet beskriver i sin avhandling hur barn i olika verksamheter skaffar sig kompetenser som de har med sig när de börjar skolan, men som skolan inte är så bra på att hantera. Man får hoppas att de kompetenser som personalen vid Öjaby förskola lockar fram i stimulerande lekar får en uppföljning i skolans värld.

Appropå Carina Fast så är det nu klart att hon kommer till Växjö den 11/10 i ett samarbete inom Ung Kommunikation och speciellt med temagruppen Att skriva sig till läsning med dator.

Igår hade ledningsgruppen tillsammans med projektledningsgruppen möte i Kalmar. Förmiddagen ägnades åt information och viss planering inför hösten. Bl.a. spikades en utåtriktad aktivitet den 29 oktober (boka in dagen!). Tanken är att de sex gamla temagrupperna och de nio nya ska presentera sitt arbete för en bredare publik. Vi tänker oss att ha parallella aktiviteter både i Växjö och i Kalmar och hoppas därmed att vi också kan locka lärarstudenter till dessa presentationer. Förhoppningen är att vi också kan få någon eller några huvudföreläsningar som kan ge ett mer övergripande perspektiv. Det är inte riktigt klart med programmet ännu, men glädjande nog kan vi meddela att Elza Dunkels kommer till Växjö.

Eftermiddagen ägnades åt samtal med inbjudna forskare för att hitta möjliga forskningsanknytningar till projektet. Detta är det andra av tre inledande samtal. Det första samtalet hade vi för någon månad sedan med forskare från informatik, datavetenskap och pedagogik. Vilka möjliga kopplingar finns mellan projektets frågor, informatik/datavetenskap och lärande? Gårdagens samtal hade samma utgångspunkt men med ett beteendevetenspligt fokus. Vi kommer att ha ett tredje samtal i höst med forskare med ett ämnesdidaktiskt perspektiv.

Tanken med dessa samtal är att försöka få en förankring av projektets idéeer i flera olika forskarmiljöer. Lärarutbildningen är hela universitetets/högskolans angelägenhet och samma sak gäller för projektet. Projektets mål är inte forskning utan kompetensutveckling. Men utan en tydlig och varierad forskningsanknytning riskerar idéerna och frågorna att falla när projektet är över. Dessutom väcker digitaliseringen av samhället och frågan om digital komptens många frågor inom olika kunskapsfält. Förutsättningar att få igång intresanta processer borde finnas inom lärarutbildningen med dess koppling, dels till skolverksamheten och beprövad erfarenhet, dels till forskarsamhället.

Följande punkter anser vi vara centrala i en ökad forskningaanknytning:

• Att öka andelen forskare som kopplas till lärarutbildningens kurser med ett innehåll som tar utgångspunkt i projektets frågor
• Att i samarbete med forskarnätverk nationellt och internationellt öka kunskapen om IT och lärande och bidra till spridning av resultat
• Att verka för att lärarstudenter genomför examensarbeten i enlighet med projektets intentioner
• Att i samarbete med KK-stiftelsen och andra aktörer skapa resurser och förutsättningar för långsiktigt forsknings- och utvecklingsarbete

Samtalen vid båda dessa tillfällen har varit fruktsamma. Fortfarande råder informationsbrist. Mer informatin om projketets mål och förutsättningar behövs för att samarbetsprocesser ska komma igång. Men det finns forskare idag vid lärosätena som i sin forskning har tydliga kopplingar till projektets frågor. Det finns också forskare som ser möjliga forskningsområden i projektet och därmed möjligheter till erfarenhetsutbyte. Ett utbyte som bl.a. kan resultera i examensarbeten och magisteruppsatser. Det finns en klar önskan om ett ökat forskningssamarbete mellan lärosätena för att öka möjligheterna till både internt och externt stöd.

Vi ser redan i några av temagrupperna att det finnsa goda ansater i ovanstående riktning. Vi går vidare med samtalen och informationsinsatserna och hoppas komma tillbaka med ett mer konkretiserat innehåll.

Tisdagens diskussion om digital kompetens finns nu refererat på KK-stiftelsens webbplats Kollegiet. Även Öystein Johannessen har kommenterat diskussionen på sin blogg.

Har under två dagar i två olika nätverk diskuterat digital kompetens. Vid båda tillfällena har Skolverket och Myndigheten för skolutveckling spelat en aktiv roll och inbjudit till dialog. Alldeles utmärkt att man från myndighetshåll så generöst inbjuder till samtal i en fråga av central betydelse för skola och utbildning. Bakgrunden är det ramverk av åtta nyckelkompetenser som EU-rådet och EU-parlamentet tagit fram för det livslånga lärandet.

 

I måndags var det föreningen Datorn i Utbildningen som var värd för mötet. Ämnet för årets SVIT-konferens är just digital kompetens och i samband med planeringen av dessa konferenser ordnades ett seminarium där frågan diskuterades. Huvuddelen av deltagarna kom från skolverksamheten, men även UR, Svenska Filminstitutet och CFL deltog.

I tisdags organiserades diskussionen av KK-stiftelsen. Förutom representanter från Skolverket och Myndigheten för skolutveckling fanns representanter från skolverksamhet och lärarutbildning. Intressanta inspiratörer under dagen var Elza Dunkels, Umeå universitet, Roger Säljö, Göteborgs universitet, Patrik Hernwall, Södertörns högskola och Öystein Johannesson, norska utbildningsdepartementet.

 

Ett brett spektrum av kunskaper och erfarenheter fanns representerat, dels deltagare med ett långvarigt och erfarenhetsbaserat arbete i konkret skolpraktik och dels deltagare med ett fördjupat, forskningsbaserat analysarbete. Diskussionerna fördes i god anda, utan att något tolkningsföreträde hävdades, vilket var mycket välgörande. Däremot fanns naturligtvis oenighet om vilken betydelse som ska läggas i begreppet digital kompetens. Men också en hög grad av samförstånd. Jag ska inte sammanfatta dessa dagars diskussioner i ett enda blogginlägg, utan försöka att kontinuerligt komma tillbaka till dessa frågor. Jag hoppas att diskussionerna kommer att synas i det arbete som, framförallt Skolverket har att göra, för att lyfta fram digital kompetens i skolans kursplaner. Ett arbete som kan följas på deras webbplats. Men förhoppningsvis kommer det också att vara möjligt att följa diskussionen på ett antal bloggar, bl.a. KK-stiftelsens två bloggar, Omvärldbloggen och Unga Nätkulturer, Datorn i utbildningens blogg och Elza Dunkels blogg.

 

Några synpunkter dock. Den digitala kompetensen inte kan isoleras till några specifika ämnen utan är en generell kompetens som i och med detta måste få genomslag i alla ämnen. Varje ämne och kunskapsområde har att förhålla sig till de samhällsförändringar som den digitala tekniken skapar, vilket innebär att frågan inte kan undvikas. Här var vi i huvudsak överens.

 

Jag vill också ta upp en fråga som Roger Säljö tog upp under tisdagens diskussion och som jag tror är central och som anger frågans komplexitet. Den digitala revolution som vi nu ser slå igenom på alltfler samhällsområden är, enligt Säljö, att jämställa med andra stora revolutioner:

• Läs- och skrivkunnigheten
• Boktryckarkonsten
• Massmedieindustrins framväxt.

Vi är alltså mitt inne i en stor genomgripande samhällsförändring. Även skolan påverkas. Samtidigt är det viktigt, enligt Säljö, att värna utbildningssystemets integritet. Det betyder, (så tolkar jag honom), att inte anamma den teknikdeterminism som i vissa stycken fått dominera diskussionen. En diskussion som vi också historiskt känner igen från t.ex. filmens eller TV:s intåg.

 

Detta väcker frågor. I hur stor utsträckning måste utbildningssystemets integritet bevaras? Om vi inte bevarar integriteten alls, hamnar vi teknikdeterminism. Men finns ett motsatt förhållande: om vi bevarar integriteten helt ska vi då "skydda" skolan från den digitala utvecklingen? Eller bevarar vi skolans integretet om vi ger ett ansvar till skolans personal att på skilda nivåer lösa uppgiften, d.v.s. att integrera den digitala kompetensen i skolans alla ämnen och kunskapsområden?

Förra veckan rapporterade Stefan Pålsson på KK-stiftelsens Omvärldsblogg om Scratch, ett interaktivt datorprogram, konstruerat på MIT under ledning av Mitchell Resnick. Det finns anledning att kolla detta närmare.

I onsdags kväll var jag på ett roligt arrangemang, en mingelfest organiserad av Pedal, lärarstudenternas förening och Nätverket SIP. Inbjudna var också ungdomar från grundskolan, gymnasieskolan och pensionärer från SeniorNet Växjö. Med på kvällen var också de volontärer från Portugal, Frankrike och Spanien som nu jobbar på SIP. Tanken var att träffa människor med olika erfarenheter och utbyta tanakar om den digitala världen och vad det kan betyda för att lära sig nya saker. Totalt var vi drygt 30 personer.

Vi samlades i grupper, fikade och pratade skola. Vi gick runt på olika stationer och provade dansmattor, tennisspel och fönsterputsning, populära och aktiverande dataspel. Vi fick Second Life förevisat och tittade på användbara dataprogram som t.ex. ScreenCoder. Men mest av allt diskuterade vi.

Just att vi kom med så olika erfarenheter gjorde att det blev ett intressant utbyte av tankar. För våra seniora deltagare blev det väldigt spännade att diskutera ungdomars digitala vanor. Det finns ett stort intresse från medlemmarna i SeniorNet att lära sig mer om möjligheterna att kommunicera via nätet.

För lärarstudenterna blev det tillfälle till att diskutera på vilket sätt man kan öka intresset i skolan för de nya företeelser som växer fram på nätet. Det finns mycket nytt att lära. Många redovisade erfarenheter från den verksamhetsförlagda utbildningen där lärare fortfarande känner sig osäkra på användningen. Det verkar som digitalkameran används i rätt hög utsträckning, framförallt i verksamheter med de yngre barnen. Det kom också upp diskussioner om nätets möjligheter till kommunikation med personer, organisationer och företag utanför skolan.

För projektets del var detta initiativ alldeles utmärkt och förhoppningen är att vi till hösten kan erbjuda fler att delta.

Computer Sweden fortsätter idag sin serie om den tilltagande kompetensbristen för svenska IT-företag (artikeln finns ännu inte i nätupplagan). Problemet är komplext. Det handlar inte bara om universitetens och högskolornas möjligheter att locka fler intresserade studenter. Även IT-företagen har ett stort ansvar, menar Anders Hellström, konsult och IT-företagare. Vid rekrytering vill företagen oftast ha nyutexaminerade med några års yrkesvana. Denna grupp minskar alltmer. Det beror bl.a. på att det blivit svårare för studenter att få jobb direkt efter utbildning. Detta beror i sin tur på att de jobb som studenter utan arbetslivserfarenhet kan få minskar. Många företag lägger i allt större utsträckning ut uppgifter till låglöneländer. Dessa uppgifter är av den karaktär som nyexaminerade tidigare kunnat få för att skaffa sig yrkeserfarenhet. På sikt kommer detta att leda till att mer avancerade uppgifter också läggs ut, vilket gör det ännu svårare för nyexaminerade att ta sig in på arbetsmarknaden. Moment 22 råder. Vem tar ansvar?

Samtidigt befinner vi oss i en globaliserad värld. Varför ska inte uppåtgående ekonomier i tredje världen få chans att konkurrera på alla de sätt som är möjliga? Nätet är inte begränsat till landets gränser. Varför kan inte en supporttekniker eller nätverksoperatör lika gärna sitta i Bombay som i Karlskrona? Går det att hitta ömsesidiga fördelar inom ramen för en globalisrad ekonomi? Vilka styrkor har vi? Vi utbildar i dag ganska många studenter från just dessa länder. Är det trots allt kompetens som är vår styrka och då inte bara inom IT-sektorn? I så fall finns det ännu större anledning att vi diskuterar utbildningens roll och kvalitetet från grundskola till högskola.

Anders Flodström, den tillträdande universietetskanslern intervjuas i Computer Sweden. Universitetskanslern är chef för Högskoleverket och därmed den tjänsteman som ytterst är ansvarig för all högre utbildning i landet. Han oroas av det låga intresset för IT-utbildningar. Detta gäller i hög grad också andra naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Även antalet behöriga sjunker. För tio år sedan klarade var fjärde student behörighetskraven, idag endast var tionde. Från politiskt håll har man föreslagit att uppvärdera de naturvetenskapliga utbildningarna från gymnasiet. Det går alltså att höja betygsmedelvärdet om man väljer vissa mer krävande utbildningar. Denna åtgärd kan vara bra i sig men hjälper knappast upp intresset för utbildning inom dessa sektorer. Det måste till andra åtgärder som handlar om en förändrad syn på arbete med naturvetenskaplig och teknisk inriktning. Det är attityder som måste skapas tidigt i utbildningssystemet.

Barn i förskoleålder och under de tidiga åren i grundskolan har i regel en positiv nyfikenhet inför naturvetenskapliga och tekniska fenomen. Men något händer under de senare åren i grundskolan. I artikel Att skapa goda miljöer för varaktigt lärande i naturvetenskap från antologin Utbildningsvetenskap - ett kunskapsområde under formering beskriver Gustav Helldén några av problemen. Bl.a. lyckas inte lärarna upprätthålla en dialog och en reflektion kring dessa ämnen utan många elever uppfattar ämnena som tråkiga. Hur komma åt en lärprocess som tar hänsyn till den nödvändiga begreppsförståelsen samtidigt som elevers och studenters behov av dialog, diskussion och reflektion tillgodoses?

Computer Sweden har under en längre tid tagit upp det låga intresset för IT-utbildningar och har i ett antal artiklar speglat detta och har bl.a. fem förslag för att förbättra denna situaition:

• 100 000 kr i examenspremie
• Utbilda på max tio orter
• Avsätt en promille av arbetstiden för att stötta utbildning
• Ersätt slöjd med IT i skolan
• Föregå med gott exempel

I mitt tycke ett ganska magert förslag. Jag har svårt att tro att premier hjälper upp situationen och att ersätta IT med slöjd vore helt fel. Vi behöver mer av estetiska lärprocesser i skolan och kombinationen av hand och huvud är viktig.

Att förstärka utbildningens kvalitet genom att koncentrera utbildningarna, kan vara en väg. I DN i dag tar avgående universietskanslern Sigbrit Franke upp den låga kvaliteten i högskoleutbildningarna överlag och förordar bl.a. ett samarbete och en ökad profilering.

CS förslag att avsätta en promille av den totala arbetstiden till att stötta utbildning riktar sig till företag som är beroende av IT-kompetens. Förslaget är inte alldeles enkelt att realisera. Möjligtvis i samarbetsprojekt av den typ KK-stiftelsen har, där det finns ett delat ansvar i utveckligsprojekt.

Att föregå med gott exempel kan betyda många olika saker och här borde finnas utrymme för innovativa idéer som också borde kunna förstärka intresset för naturvetenskap och teknik. Ett exempel är det utvecklingsarbete som Marcelo Milrad och hans temagrupp Amulets håller på med. Att också på andra sätt utnyttja ungdomarnas intresse för digitala medier, t.ex. genom att i högre utsträckning arbeta med rörliga bilder genom att använda video och animation borde vara en framkomlig väg. Eller varför inte använda podtekniken och göra det möjligt för eleverna att förbereda sig på viktiga begrepp via sina mp3-spelare, för att sedan använda lektionstid till mer dialogisk och reflekterande undervisning som Gustav Helldén efterlyser i sin forskning?

Linda Skugge, krönikör på Expressen slutar blogga. På grund av trakaserier, hot och förolämpningar lägger hon ned sitt bloggande. Karin Rebas skriver om detta i dagens nummer av DN. Linda Skugge är inte ensam. Så här skriver Karin Rebas:"Det är inte bara kontroversiella, sensationssökande skribenter som blir illa åtgångna på internet. Under de senaste åren har det blivit vanligt att politiker, bloggare och andra nätanvändare berättar om nätmobbning, hot och hatmejl. "

Hon citerar också den amerikanske psykologen och internetforskaren John Suler som kallar detta "online disinhibition effect" och menar att internet i sig framkallar dessa effekter. På ett sätt kan det nog ligga en del i vad han säger. Nätet gör det hela lite enklare. Samtidigt är det lätt att "teknifiera" problemet. Mobbning förekommer överallt i det verkliga livet och kan ta sig många olika uttryck. Nätet är en spegel. Likaväl som vi hittar alla goda sidor hitta vi också det allra sämsta. Som Karin Rebas avslutar sin artikel med: "Men idén om ett vänligt, trevligt internet är en utopi. Vi lär nog få leva med att nätet levererar hela spektrumet av mänskliga uttryck - också de sämsta."

Ser vi det i ett skolperspektiv är också dessa diskussioner en del av en digital kompetens. Att inte se internet som en värld i sig utan som en naturlig del av mänsklig samlevnad, där vikten av respekt mellan människor är lika viktig oberoende av hur vi kommunicerar. Precis som Friends eller vår temagrupp ByBoo resonerar, som inte vill göra någon skillnad på digital mobbning eller annan typ av mobbning.

Läste häromdagen i DN om fältassistenter som anser att nätet är lika viktigt som gatan för att nå unga. Man samarbetar med de stora mötesplatserna som finns på nätet som Lunarstorm och Playahead. Fryshuset gör något liknande. Man startar projektet Nätvandrarna, vuxna som finnas på nätet för ungdomar:

"Vi fick inse att alla ungdomar sitter framför datorn. Det är inget specialintresse utan en del av deras dagliga liv, säger Maria Soares Lindeberg, projektledare för Nätvandrarna." enligt DN.

För någon vecka sedan stod också att läsa om Kamratposten och att man nu satsar på att bygga upp en community på nätet. De flesta av oss har någon relation till Kamratposten. På ett lättfattligt sätt skrivs om böcker, filmer, sex, vetenskap och skola. När jag gick i skolan så distribuerades Kamratposten via skolan. När våra barn läste tidningen fick vi prenumerera som vanligt. Nu har tidningen en längre tid brottats med sjunkande upplagor. Vad är då mer naturligt än att bege sig dit där barn och ungdomar finns?

Stefan Pålsson på KK-stiftelsen skriver på sin omvärldsblogg om en artikel i New York Times att man nu på många skolor i USA lägger ned sina satsningar på bärbara datorer. Det har visat sig att det inte finns någon skillnad i kunskapshänseende mellan de barn som har datorer och de som inte har. Återigen uppstår frågan (för vilken gång i ordningen) om det är tillgången till datorer som gör skillnad. Har man sådana förväntningar så kan man inte bli annat än besviken. Sammanhanget, kompetensen, attityden och vad man faktiskt vill med sin undervisning är det avgörande. Den snabba utvecklingen av digital teknik har avgörande betydelse, men att fästa så stor vikt vid att alla elever har sin egen bärbara dator är att missa målet.

I förra veckan var det konferens i Norrköping där representanter från olika lärarutbildningar i landet träffades tillsammans med KK-stiftelsen. Utgångspunkten var en diskussion om hur KK-stiftelsens fortsatta arbete med satsningen på IT i lärarutbildningen ska se ut.

Det bestående intrycket var att det i gruppen lärarutbildare finns (föga förvånande) rätt skilda uppfattningar om vad vi menar är digital kompetens och hur i så fall det fortsatta arbetet ska se ut. I grunden är detta något positivt och anger nödvändigheten av att mötas och att vidare diskutera dessa frågor. Det handlar både om hur en eventuell forskningsanknytning kan se ut, hur kontakterna med kommunerna bör utformas, var fokus ska ligga i arbetet med studenter och lärare.

Här fyller KK-stiftelsen en viktig roll och bör kunna bli ett centralt nav i arbetet med utveckla innehållet i lärarutbildningen. Landets lärarutbildningar är uppdelade på många enheter både inom och mellan lärosätena. Det finns många olika arenor för samarbete, men det finns ingen samlande funktion som bevakar den digitala utvecklingen och dess konsekvenser för lärande. Självfallet måste varje lärosäte utveckla sina former, men ett gemensamt erfarenhetsutbyte ger en viktig styrka i arbetet på hemmaplan, som mycket riktigt poängterades på konferensen.

Självfallet är det också viktigt att gå vidare med ekonomiska incitament för förändring och ge fler lärarutbildningar möjligheter till utvecklingsarbete. Det är självklart en väldig styrka att ha möjligheten att sätta ekonomisk kraft bakom orden. Kan vi också förmå Skolverket och kommunerna i den nya statliga satsningen på lärarlyft att inse vikten av de nya kompetenser som krävs, är mycket vunnet.

Avslutningsvis kan jag rekommendera Jan Svärdhagens intressanta blogginlägg från den 3 maj, Lärare och bloggande...går det ihop? Vad ska vara personligt och privat i en tid där det privata får allt större utrymme i det offentliga rummet? Viktiga frågor för alla, men kanske speciellt viktigt att diskutera i en lärarutbildning.