Messengergenerationen igen

Jag fick av en kollega en länk till ett blogginlägg från P O Ågren vid UPC, Umeå universietet appropå diskussionen om "digitala infödingar" eller messengergenerationen. Den är intressant på många sätt. Mark Bauerleins bok The Dumbest Generation har vi tidigare haft uppe till diskussion. Jag tror att på det sätt som nya medier användes i Barack Obamas presidentvalskampanj, där också väldigt många ungdomar deltog, kanske tar udden av en del av den kritiken. Än så länge finns få genomarbetade analyser, men helt klart är väl att intresset för politiska frågor ökade i takt med att nya möjligheter för kommunikation utnyttjades.

När det gäller synen på digitala infödingar eller messengergenerationen är det viktigt att påpeka att det inte på något sätt är en homogen massa av alla under 35 som vi talar om. Precis som det sägs i artikeln The ”digital natives” debate: A critical review of the evidence, är skillnaderna inom den generationen minst lika stora som den mellan generationerna. Man kan diskutera det meningsfulla i att använda denna typ av epitet. Men jag ser inte det som huvudpunkten i diskussionen. Jag skulle vilja säga att de kompetenser som avancerade användare av internets resurser har, är de kompetenser som messengergenerationen står för. De är personer som på ett aktivt sätt kan delta i den deltagarkultur som Henry Jenkins kallar Participatory Culture. De står också starka att möta framtidens utmaningar  i ett digitaliserat samhälle. Ett exempel är politiskt medvetna ungdomar som använder nätet i sin politiska skolning, ett annat är datorspelande ungdomar som skaffar sig unika kompetenser i ledarskap och samarbete, en tredje grupp är film- och musikskapare som i sitt konstnärsskap använder nätets möjligheter.

Men det är inga kompetenser som kommer automatiskt för att man vuxit upp i den digitala tidsåldern. Det är en utmaning för skolsystemet att göra det möjligt för alla att delta. Henry Jenkins skriver i artikeln Confronting  the Callanges of Participatory Cultures: Media Education for the 21st Century, att det är en av skolans största utmaningar att överbrygga den digitala klyfta som uppstår mellan de som deltar och de som står utanför. Det handlar om att skapa kontinuitet i lärande både för dem som är aktiva och deltar fullt ut och de som ännu inte funnit formerna. Det gäller utbildningssystemet i stort, vare sig det är den obligatoriska skolan eller högre utbildning. Då uppstår frågan hur utbildningssystemet klarar den uppgiten om en majoritet av lärarkollektivet ännu inte upptäckt vad som faktiskt sker och hur olika digitala resurser används?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback