Ung Kommunikations blogg

En intressant erfarenhet av Norditel-symposiet var de skillnader som jag, i mina samtal med de nordiska delegaterna, kunde upptäcka vad gäller innovation och kunskapsutveckling på området lärande, digitala medier och digital kompetens. Det som följer nedan är mina egna tolkningar. Vare sig dessa stämmer eller inte så finns skäl att starta jämförande studier av utbildningsområdet på olika nivåer, nationellt och lokalt, på skolor och i forskning, kompetensutveckling för lärare och lärarutbildning.

Norge är det land som från centralt politiskt håll starkast driver krav på digital kompetens. Den ska ingå som en femte generell kompetens förutom att kunna läsa, skriva, räkna och att tala. Digital kompetens ska tillsammans med de andra kompetenserna utvecklas i alla kurser i grundskola, gymnasieskola och nu också i lärarutbildning. Denna starka styrning medför ett tydligt utvecklingsarbete på olika nivåer i utbildningssystemet. En mängd resurser tillskapas för att garantera måluppfyllelse, exempelvis Senter for IKT i Utdanningen.

Danmark visar också på en offensiv väg när det gäller att utveckla hela detta kunskapsområde. Framförallt märks en ökad vilja till kunskapsutveckling på gymnasienivå. UNI-C är en intressant resurs, som nationell aktör för utveckling, forskning och kunskapsspridning på IT-området. Det finns också möjligheter för skolor på lokal nivå att ta initiativ till utvecklingsprojekt i samarbete med högskolor och universitet. Då har man möjlighet till statligt stöd. Det finns alltså incitament för FoU-arbete som direkt kan gynna skolutveckling på lokal basis.

I Finland har utbildning hög status. Det innebär att lärarprofessionen är stark som yrkesgrupp och utsätts inte för lika stort förändringstryck från politiskt håll. Det finns relativt stor enighet om centrala delar i utbildningssystemet. Kommunerna är än så länge ovilliga till att satsa på större utvecklingsprojekt på IT-området. Här finns en förhoppning att staten ska gå in och så länge det inte görs så händer det rätt lite. Däremot finns ett växande intresse forskningsmässigt, också i lärarutbildning. I Finland har lärarutbildningarna fortfarande kvar system med statliga övningsskolor ofta i direkt anslutning till lärosätena där lärarstudenterna gör sin praktik. Dessa miljöer är viktiga för forskning och utveckling. Utmaningen ligger i kunskapsspridning och ytterligare utvecklingsverksamhet på andra skolor.

Den svenska utbildningspolitiken behöver knappast någon närmare presentation här. Intressant är att konstatera den stora skillnad i politisk vilja att styra, som finns mellan Finland och de övriga nordiska länderna. Men minst lika intressant är att konstatera att den politiska viljan att styra utbildningen i Sverige, inte omfattar den digitala utvecklingens betydelse. Här ser vi snarare en rörelse underifrån. Kommunerna tar egna initiativ oberoende av vad staten säger.

Värt att fundera vidare över, är vad som faktiskt händer med så olika angreppssätt när det gäller skola och utbildning, vilken betydelse forskningen har för skolutveckling och på vilket sätt centrala politiska visioner påverkar kunskapsutveckling, medborgarkompetens och nationell välfärd.


Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, IKT, digital kompetens, Norden, Norge, Danmark, Finland, Sverige