Ung Kommunikations blogg

Ett mycket spännade mail från min kollega (och granne på Öland!) Solveig Hammarbäck.  Innehållet talar för sig själv och illustrerar på ett fantastiskt sätt den tid vi är inne i:

Jag måste berätta för dig om en aha-upplevelse jag fick häromdagen och som jag anar är relaterad till ditt intresse för hur ”ung kommunikation” ska kunna förverkligas i skolans värld. Alltihop började med att jag en kväll satte mig och såg filmen Julie och Julia på DVD. Den har kanske mest blivit känd för Maryl Streeps kongeniala rolltolkning av Julia Child, den amerikanske kokboks­författaren som under 60- och 70-talet (bl.a. i teve) lärde amerikanarna att laga och uppskatta fransk mat. I filmen får man följa Julia Childs liv som medföljande hustru till en ambassad­tjänsteman i 50-talets Paris och hur hon med energi och oförvägenhet skaffar sig kunskaper från de finaste matlagningskurserna som hon sedan översätter till recept anpassade för de amerikanska husmödrarnas behov.

Men filmen har också en modern parallellhistoria om den unga Julie Powell som hyser författardrömmar men under de första åren av 2000-talet försörjer sig i telefonslussen till en institution för sociala frågor. Hon vantrivs med jobbet men upptäcker att hon genom sitt matlagningsintresse kan lyfta hemmakvällarna med mannen till riktiga höjdpunkter i tillvaron. Så föds tanken att använda författarambitionerna för att skapa en blogg för att nå ut till andra matlagningsintresserade. För att få en ram till projektet bestämmer hon sig för att låta bloggen bli en utmaning: hon ska under ett år laga sig igenom alla de 524 recepten i Julia Childs kokbok Mastering the Art of French cooking (1961) och rapportera om det i bloggen. Den blir så känd och uppskattad att Julie Powell senare kan ge ut en bok om bloggåret och till sist bli en riktig författare.

Filmen var underhållande med många intressanta miljöer både från Frankrike och USA, men framför allt gjorde den mig nyfiken på den bakomliggande verkligheten. Vem var egentligen Julia Child, och vad hände med henne efter bokframgångarna och teveprogrammen? Jag började googla förstås, och hittade en del intressant material och annat som jag bara ögnade igenom, men så plötsligt hamnade jag mitt inne i den blogg jag just sett på filmen, The Julie/Julia Project. Där låg den, i den riktiga verkligheten, den som jag just avnjutit som filmad fiktion.

Först trodde jag nästan inte på den; det var nog bara fejk. Men så började jag känna igen mig från filmen och min misstro förvandlades till entusiasm. Det kändes som om filmen öppnade sig och med bara några musklick kunde jag själv få möjligheter till fortsatt utforskning av det innehåll som filmen bara visat en bråkdel av. Tanken svindlade när jag tänkte på allt annat intressant material, bilder, brev, uppteckningar, handlingar som ligger eller som snart kommer att ligga ute på internet, och som vi alla har tillgång till. Det är ju det materialet som forskarna hittills har haft ensamrätt till och som de serverat oss i olika textformer efter filtrering och bearbetning utifrån deras speciella behov och önskemål. Nu finns det alltså inom räckhåll för oss alla, och det är väl det materialet som vi i skolan borde låta eleverna använda och själva bearbeta till olika typer av texter. Inte ska vi väl nöja oss med att de klipper och klistrar ihop redan hårdredigerade uppgifter från Wikipedia, när verklighetens texter – i vid bemärkelse – finns vid nästa musklick!