Trendspaning: 3D

När BETT-mässan 2010 gick av mässan i London den 13-16 januari, var det en hel delegation från Ung Kommunikation som besökte mässan. Alla intryck och möten genererade reflektioner och insikter av varierande karaktär. På bloggen kommer ett antal trendspaningar att presenteras med den första alldeles här nedan.


3D - behövs det?
På mässan fanns ett stort utbud av visualiseringar, «peka-och-dra-och-släpp -program», och 3D, men utställarna kunde inte klart säga vad denna teknik skulle tillföra. Det är dyrt och ser imponerande ut, men frågan är vad det ger. För en del var det lite av en besvikelse. Men så säger vi väl alltid om nya saker? Varför behövs egentligen kulspetspennan? Det ger väl inte bättre texter än gåspennan. Kanske handlar det bara om bekvämlighet. Ingen kan väl tänka sig att vara utan ordbehandlare idag.

Att kunna se ett mänskligt öra i 3D var visserligen häftigt men det som verkligen skulle ge ett mervärde vore att det gick att manipulera. Man kan jämföra tekniken med den som används för att göra prototyper till olika produkter, där man kan se om delarna passar ihop innan man börjar tillverka, något som behövs i industrin men frågan är om det behövs i skolan. Möjligen är det ett mervärde att man i rörlig bild bättre kan se hur något fungerar och få en rumsuppfattning. T.ex. skulle man kunna gå in i ett hjärta. Det kan också vara värdefullt med en teknik som stimulerar fler sinnen hos eleverna. Men vissa tillämpningar verkade mest flashiga och tillkrånglade. Det känns i alla fall som som något som är på gång och som kommer mer av. T.ex. börjar ju biofilmerna bli gjorda med den tekniken nu.

Vi såg också en skrivare som skriver ut i 3D (kan beskrivas som en datorstyrd limpistol), något som väckte frågor.



Vad var det för syfte mål och lärande med en 3D-skrivare? Vad hade de egentligen tänkt? Jo, att den skulle användas i bildämnet i gymnasieskolan. Men om man har 25 elever och det tar 8 timmar att skriva ut en skulptur, hur användbart är det egentligen? Nja, sådant tänkte försäljarna inte på. På en direkt fråga föreslog de att man kunde ta bara de bästa skisserna och skriva ut och det är ju ganska långt från hur lärare hos oss tänker. Man skulle förstås kunna ha grupparbete och det kan ju tänkas att de blir snabbare i framtiden ... Kanske är det något för designstudenter ...  Ja, där tog våra förslag slut. Och frågan kvarstår - vad lär man sig när man använder det? Man kan också säga att 2D är mer avancerat eftersom det är en abstraktion och verkligheten ÄR ju redan 3D, varför behöver man kopiera den?


Många påhitt verkar handla om en teknik som söker sin tillämpning.  Här uppstår en diskussion om vad man ska lära sig i skolan egentligen och vad är nödvändiga resurser för lärande överhuvudtaget? Mer om dessa frågor kommer i nästa trendspaning.

//Peter Diedrichs, Anne-Mari Folkesson, Tom Gagner, Kristina Henriksson, Ragnar Olsson och Maria Stam - Linnéuniversitetet, Kalmar.

Kommentarer
Postat av: Lennart Axelsson

Det är en viktig och intressant fråga du ställer i filmen Maria, ligger utmaningen enbart i att abstrahera från verklighetens tredimensionella värld till två dimensioner vare sig det är på papper eller i datorn (nu finns det i och för sig också 3D-program eller 3D-visualisering i datorn)? Det intressanta blir hela kedjan, som du också tar upp i filmen, från en idé, via skiss och konstruktion till modelltest. Är inte alla tre delarna lika viktiga ur ett lärandeperspektiv?

/Lennart


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback