VFU-seminarium om erfarenheter av Clicker 5
Nu har våra drygt 30 förskollärarstudenter varit på VFU i två veckor och skaffat sig erfarenheter av att använda Clicker 5 med 1-5-åringar och vi har samlat dem till seminarier och haft engagerade diskussioner. Uppfattningarna gick ibland gick isär men alla studenterna hade kunnat se ett värde även om de upptäckt både brister och svårigheter i praktiken. Någon påpekade också att de själva faktiskt inte kunde programmet så bra ännu och att de knappt kände barnen. Därför kunde de mycket väl tänka sig att en del svårigheter kunde lösa sig med tiden.
Attityder till programmet
Vi tyckte det var intressant att notera att det överhuvudtaget inte hördes någon generellt negativ attityd till datoranvändning med små barn. Det kan förstås tänkas att om majoriteten i en grupp är positiv så kommer inte negativa synpunkter fram. I teorikursen vi hade före VFU:n, användes litteratur om datoranvändning och därför har jag också kunnat se att många studenter ändrat uppfattning; de menade att de nu insåg att datorn inte bara var en «spelmaskin», utan något man kan ha att «arbeta» med och att det «hör till vår tid» att man använder datorer. Vi kunde också konstatera att studenterna är mycket olika engagerade och kunniga i att själva hitta på, leta och ta vara på programmets alla möjligheter. Uppfattningarna varierade alltså mellan att «man inte hade så stor användning av programmet» till att det var «jättebra». Det var också roligt att höra att flera handledare blivit intresserade och ville skaffa programmet.
Efter VFU:n ska studenterna redovisa sina erfarenheterna i en skriftlig rapport som jag kommer att sammanställa. I den här bloggen vill jag därför bara ge mina spontana intryck av hur de ser på programmet efter en mycket kort tid av användning i en helt obekant barngrupp.
Använding för små barn
När det gäller de allra minsta barnen (1-3 år), verkade det först som om programmet hade mycket begränsad användning. De flesta hade arbetat med färger för att lära barn känna igen och benämna färger kopplade till olika föremål. Många upplevde att så små barn inte orkade så länge eller var så intresserade. En student berättade att barnen hellre ville låna lärarens pennor (som låg brevid) och rita på papper och vi hade en diskussion om hur det kunde komma sig. En tanke var att det var «naturligt « för barn att börja med pennor. Denna föreställning ifrågasattes av andra studenter, som trodde att det berodde på att penna och papper var mer «konkret och lättare» för barnen att använda. Eller kanske det helt enkelt var lockande att få låna «frökens» saker. Andra studenter hade helt andra erfarenheter av de minsta barnen, som visade att en del tvååringar gärna ville skriva på tangentbordet med förklaring att «det brukade pappa göra». Bland dessa små fanns det också barn som var mycket intresserade av själva datorn; barnen trodde knappt det var sant att de själva skulle få använda den och frågade förundrat «får jag??». Det verkade ändå som de flesta små barn inte orkade så länge utan ganska snabbt ville röra på sig. Den iakttagelsen ledde till en intressant diskussion om barns rörelsebehov och om det kanske var för tidigt att arbeta med så stillasittande aktiviteter med tvååringar. Tom och jag lutade år att studenterna kunde ha rätt i det. Detta tills vi träffade en ny grupp, där en av studenterna hamnat på en förskola där barnen var vana både vid datorn och vid att samarbeta. Studenten kunde berätta om två barn på ca 2,5 år, som satt och hjälpte varandra mycket självständigt i 40 minuter (!!??) utan att tröttna. Det verkar alltså som det finns stora skillnader och att tidig träning kan ge oanad effekt.
För lite äldre barn
De lite äldre barnen, 4-5 år, varierade också mycket när det gäller intresse. Flera studenter sa också att de haft svårt att hitta funktioner som inte var antingen för lätta eller för svåra. En del barn använde förstås programmet på oväntade sätt; de «busade» med programmet. Programmet är ju inte ett renodlat rätt- och felprogram och man blir inte stoppad om man gör fel. En student berättade följande: På skärmen visades två ekorrar och det är tänkt att man ska klicka på siffran 2 varpå talfunktionen säger ordet «två». MEN om barnet testar olika siffror ger inte datorn felsignal utan det är bara att fortsätta och pröva alla siffrorna. Programmet kunde alltså utnyttjas till de studenterna kallade bus, eftersom barnen medvetet klickade på fel siffra och förtjust skrattade år att «dator sa fel». Det exemplet ledde till en spännande diskussion om hur barn föreställer sig detta fenomen, dvs. vi undrade om barnen förstår att de själva givit kommandot. Det vore intressant att ta reda på vilka föreställningar barnen har om vad de gör vid datorn och var t.ex. rösten kommer ifrån.
Avslutningsvis kunde vi konstatera att programmet kräver fantasi, engagemang och viss digital kompetens för att kunna utnyttja det på ett meningsfullt sätt. En av studenterna som lyckats mycket bra med detta fick ta över seminariet en stund och hålla en liten lektion kring olika funktioner som hon hittat. Vi får se, i VFU-rapporten som kommer in om några veckor, om studenterna fått inspiration av kamraternas idéer och prövat fler funktioner. När vi gjort en sammanställning av allas erfarenheter, kan vi också säga mer om variationen i användning och som var positivt respektive negativt med Clicker 5.
/Anne-Mari Folkesson
De samlade inläggen om Clicker 5 finns även att läsa på Ung Kommunikations hemsida
Attityder till programmet
Vi tyckte det var intressant att notera att det överhuvudtaget inte hördes någon generellt negativ attityd till datoranvändning med små barn. Det kan förstås tänkas att om majoriteten i en grupp är positiv så kommer inte negativa synpunkter fram. I teorikursen vi hade före VFU:n, användes litteratur om datoranvändning och därför har jag också kunnat se att många studenter ändrat uppfattning; de menade att de nu insåg att datorn inte bara var en «spelmaskin», utan något man kan ha att «arbeta» med och att det «hör till vår tid» att man använder datorer. Vi kunde också konstatera att studenterna är mycket olika engagerade och kunniga i att själva hitta på, leta och ta vara på programmets alla möjligheter. Uppfattningarna varierade alltså mellan att «man inte hade så stor användning av programmet» till att det var «jättebra». Det var också roligt att höra att flera handledare blivit intresserade och ville skaffa programmet.
Efter VFU:n ska studenterna redovisa sina erfarenheterna i en skriftlig rapport som jag kommer att sammanställa. I den här bloggen vill jag därför bara ge mina spontana intryck av hur de ser på programmet efter en mycket kort tid av användning i en helt obekant barngrupp.
Använding för små barn
När det gäller de allra minsta barnen (1-3 år), verkade det först som om programmet hade mycket begränsad användning. De flesta hade arbetat med färger för att lära barn känna igen och benämna färger kopplade till olika föremål. Många upplevde att så små barn inte orkade så länge eller var så intresserade. En student berättade att barnen hellre ville låna lärarens pennor (som låg brevid) och rita på papper och vi hade en diskussion om hur det kunde komma sig. En tanke var att det var «naturligt « för barn att börja med pennor. Denna föreställning ifrågasattes av andra studenter, som trodde att det berodde på att penna och papper var mer «konkret och lättare» för barnen att använda. Eller kanske det helt enkelt var lockande att få låna «frökens» saker. Andra studenter hade helt andra erfarenheter av de minsta barnen, som visade att en del tvååringar gärna ville skriva på tangentbordet med förklaring att «det brukade pappa göra». Bland dessa små fanns det också barn som var mycket intresserade av själva datorn; barnen trodde knappt det var sant att de själva skulle få använda den och frågade förundrat «får jag??». Det verkade ändå som de flesta små barn inte orkade så länge utan ganska snabbt ville röra på sig. Den iakttagelsen ledde till en intressant diskussion om barns rörelsebehov och om det kanske var för tidigt att arbeta med så stillasittande aktiviteter med tvååringar. Tom och jag lutade år att studenterna kunde ha rätt i det. Detta tills vi träffade en ny grupp, där en av studenterna hamnat på en förskola där barnen var vana både vid datorn och vid att samarbeta. Studenten kunde berätta om två barn på ca 2,5 år, som satt och hjälpte varandra mycket självständigt i 40 minuter (!!??) utan att tröttna. Det verkar alltså som det finns stora skillnader och att tidig träning kan ge oanad effekt.
För lite äldre barn
De lite äldre barnen, 4-5 år, varierade också mycket när det gäller intresse. Flera studenter sa också att de haft svårt att hitta funktioner som inte var antingen för lätta eller för svåra. En del barn använde förstås programmet på oväntade sätt; de «busade» med programmet. Programmet är ju inte ett renodlat rätt- och felprogram och man blir inte stoppad om man gör fel. En student berättade följande: På skärmen visades två ekorrar och det är tänkt att man ska klicka på siffran 2 varpå talfunktionen säger ordet «två». MEN om barnet testar olika siffror ger inte datorn felsignal utan det är bara att fortsätta och pröva alla siffrorna. Programmet kunde alltså utnyttjas till de studenterna kallade bus, eftersom barnen medvetet klickade på fel siffra och förtjust skrattade år att «dator sa fel». Det exemplet ledde till en spännande diskussion om hur barn föreställer sig detta fenomen, dvs. vi undrade om barnen förstår att de själva givit kommandot. Det vore intressant att ta reda på vilka föreställningar barnen har om vad de gör vid datorn och var t.ex. rösten kommer ifrån.
Avslutningsvis kunde vi konstatera att programmet kräver fantasi, engagemang och viss digital kompetens för att kunna utnyttja det på ett meningsfullt sätt. En av studenterna som lyckats mycket bra med detta fick ta över seminariet en stund och hålla en liten lektion kring olika funktioner som hon hittat. Vi får se, i VFU-rapporten som kommer in om några veckor, om studenterna fått inspiration av kamraternas idéer och prövat fler funktioner. När vi gjort en sammanställning av allas erfarenheter, kan vi också säga mer om variationen i användning och som var positivt respektive negativt med Clicker 5.
/Anne-Mari Folkesson
Bitr. projektledare i Ung Kommunikation
De samlade inläggen om Clicker 5 finns även att läsa på Ung Kommunikations hemsida
Kommentarer
Trackback