Johan Elmfeldt och skrift i rörelse
Apropå föregående blogginlägg om den dummaste generationen finns skäl att gå vidare med diskussionen. I ett samarbete mellan Ung Kommunikation och ämnet svenska med didaktisk inriktning hade vi igår glädjen att välkomna Johan Elmfeldt från lärarutbildningen i Malmö. I en mycket stimulerande och engagerande föreläsning beskrev Johan några centrala utgångspunkter och slutsatser från den forskning som han gjort tillsammans med Per-Olof Erixon i Umeå och som mynnat ut i rapporten Skrift i rörelse. Om genrer och kommunikativ förmåga i skola och medielandskap.
Det är viktigt, enligt Johan, att understryka att deras forskning inte har för avsikt att besvara frågan om hur vi kan göra undervisningen bättre eller effektivare, utan mera förstå den värld som våra barn och ungdomar växer upp i. För att på så sätt skapa förutsättningar för en fördjupad diskussion om undervisning och lärande. Trots allt är det en mycket ung teknik som med svindlande hastighet förändrar våra vanor. Och självklart ändras också den skrivkultur som vi vant oss vid under rätt många hundra år och som skolan varit en sådan god förvaltare av. Och det är bland unga de största förändringarna sker. Men om förutsättningarna ändras kan vi då behålla samma syn på vad som är centralt och viktigt och hur bör man som lärare, i detta fall som svensklärare, förhålla sig?
"Barn och ungdomar växer upp i en medierik värld, i en skärmkultur och i en visuell värld där skriftspråket utmanas." Här hänvisar Johan Elmfeldt bl.a. till Sonia Livingstones forskning. I undersökningen av gymnasieklasser i Norr och i Söder kunde Elmfeldt/Erixon också se spåren av detta i de uppsatser och mediedagböcker som undersöktes.
Skriftspråket utmanas men kompletteras också med en estetisk och visuell kultur som faktiskt vidgar den kommunikativa repertoaren. Dessutom, som Johan också mycket riktigt påpekade, skriver faktiskt både pojkar och flickor mycket mer än tidigare. Det här är väl något vi borde välkomna? Men de chattar och messar på skärmen och skriver inte i skrivböcker eller på brevpapper och språket är inte detsamma. Då är det kanske är lätt att bli klassificerad som den dumma generationen. Men då har man kanske inte tagit del av vad som faktiskt skrivs. Lika lite som man faktiskt vet vad den kommunikativa färdigheten bär med sig i ökad kompetens eller möjlighet att tillgodogöra sig värdefull kunskap.
Det är väl här någonstans diskussionen måste ta sin utgångspunkt. Vi måste navigera i ett medierikt landskap vare sig vi vill eller inte. Den finns där och påverkar förutsättningarna för våra handlingar. Då är det inte det medietekniska som är huvudsidan utan vad vi faktiskt gör, dvs, kommunicerar, arkiverar och inte minst visar upp oss i texter och bilder. Skolan befinner sig mitt i det landskapet och att döma av den debatt som nu pågår finns vissa svårigheter att navigera.
Läs mer av Johan Elmfeldt på Myndigheten för skolutvecklings webbsida.
Läs även andra bloggares åsikter om skriftspråk, medielandskap, chatt, mess, undervisning, lärande
Det är viktigt, enligt Johan, att understryka att deras forskning inte har för avsikt att besvara frågan om hur vi kan göra undervisningen bättre eller effektivare, utan mera förstå den värld som våra barn och ungdomar växer upp i. För att på så sätt skapa förutsättningar för en fördjupad diskussion om undervisning och lärande. Trots allt är det en mycket ung teknik som med svindlande hastighet förändrar våra vanor. Och självklart ändras också den skrivkultur som vi vant oss vid under rätt många hundra år och som skolan varit en sådan god förvaltare av. Och det är bland unga de största förändringarna sker. Men om förutsättningarna ändras kan vi då behålla samma syn på vad som är centralt och viktigt och hur bör man som lärare, i detta fall som svensklärare, förhålla sig?"Barn och ungdomar växer upp i en medierik värld, i en skärmkultur och i en visuell värld där skriftspråket utmanas." Här hänvisar Johan Elmfeldt bl.a. till Sonia Livingstones forskning. I undersökningen av gymnasieklasser i Norr och i Söder kunde Elmfeldt/Erixon också se spåren av detta i de uppsatser och mediedagböcker som undersöktes.
Skriftspråket utmanas men kompletteras också med en estetisk och visuell kultur som faktiskt vidgar den kommunikativa repertoaren. Dessutom, som Johan också mycket riktigt påpekade, skriver faktiskt både pojkar och flickor mycket mer än tidigare. Det här är väl något vi borde välkomna? Men de chattar och messar på skärmen och skriver inte i skrivböcker eller på brevpapper och språket är inte detsamma. Då är det kanske är lätt att bli klassificerad som den dumma generationen. Men då har man kanske inte tagit del av vad som faktiskt skrivs. Lika lite som man faktiskt vet vad den kommunikativa färdigheten bär med sig i ökad kompetens eller möjlighet att tillgodogöra sig värdefull kunskap.
Det är väl här någonstans diskussionen måste ta sin utgångspunkt. Vi måste navigera i ett medierikt landskap vare sig vi vill eller inte. Den finns där och påverkar förutsättningarna för våra handlingar. Då är det inte det medietekniska som är huvudsidan utan vad vi faktiskt gör, dvs, kommunicerar, arkiverar och inte minst visar upp oss i texter och bilder. Skolan befinner sig mitt i det landskapet och att döma av den debatt som nu pågår finns vissa svårigheter att navigera.
Läs mer av Johan Elmfeldt på Myndigheten för skolutvecklings webbsida.
Läs även andra bloggares åsikter om skriftspråk, medielandskap, chatt, mess, undervisning, lärande
Kommentarer
Trackback