Ung Kommunikations blogg

Anders Milder på SvD har i två tänkvärda krönikor, 1, 2, skrivit om framförallt journalisters men också andra kulturarbetares förändrade yrkesroller. Inledningen till gårdagens krönika är utmärkt och får en extra dimension om man placerar texten i ett skolsammanhang och ersätter "läsare" med "elev" och "reporter" med "lärare":

"Läsarna vet mer än reportern.
Fram till för bara några år sedan var en sådan mening fullständigt oerhörd. Ingen skulle ha kommit på tanken att ens yppa den på en redaktion. I dag framstår den allt mer inte bara som en sanning, utan också som grunden för det mest radikala skiftet i den moderna journalistikens historia.

Men det är inte en helt okomplicerad sanning och missförstånden kring den är många.
Att läsaren vet mer än reportern innebär inte att ALLA läsare ALLTID vet bättre än reportern.
Heller inte att reportern kan lägga ned sin verksamhet utan att vi förlorar något i samhällsdebatten eller att det automatiskt är lätt att använda sig av den kunskap som läsarna har.
Nej, det är faktiskt inte ens säkert att man får ta del av den –  i alla fall inte utan att förtjäna det."

Anders Mildner kritiserar i sin första krönika nätverket (eller lobbyorganisationen!) Kulturskaparna för en snäv syn på kultur och kulturskapande som inte tar hänsyn till förändrade förutsättningar i samhället, bl.a. framdriven av internetkulturen och sociala medier. Det är snarare ett försvar av gamla positioner än ett genuint intresse att diskutera vad internetkulturen egentligen innebär i form av förändrade affärsmodeller. I den andra krönikan tar han speciellt upp journalistens och journalistikens förändrade roll.

Krönikorna är intressanta eftersom de sätter fingret på hur stora förändringar i samhället skapar spänningar mellan nya och gamla yrkesroller. Samma motsättningar hittar vi i utbildningssektorn. Och lika provocerande är det att framhäva elevens eller studentens kompetenser eller intressen i förhållande till utbildningens innehåll!

Vare sig det handlar om utbildning i ungdomsskolan eller högskoleutbildning så saknas idag en grundläggande diskussion om utbildningens och lärandets villkor i dagens samhälle. Ändå befinner vi oss i en tid då utbildningssystemet är utsatta för stora förändringar, dels på grund av politiska krav, dels beroende på resultatmässiga brister, dels på grund av internationalisering och globalisering. Men få pekar på framtidens krav och vilka kompetenser som är viktiga, utan snarare är idealen gårdagens skola och utbildning. Och vägen dit verkar gå via ökade kontroller och kraftigare styrning.

Vi måste precis som kulturskapare, journalister och andra yrkesgrupper hitta nya "affärsmodeller" , vilket inte behöver innebära att allt det gamla kasseras. Undervisningens organisation har varit imponerande stabil i sekler. Men om vi mer tittar bakåt än framåt riskerar vi att gå vilse. Det finns alltså flera skäl till varför vi bör hitta gemensamma beröringspunkter och öka samarbetet mellan olika typer av kulturarbetare.

Läs även andra bloggares åsikter om kulturarbetare, journalister, samhällsförändringar, internet, sociala medier, skola, utbildning

ByBoo var ett ambitiöst och intressant projekt som bedrevs under 2007. Upprinnelsen var ett projekt som hette "Pass shit forward" och som var en kartläggning av nätmobbning, och vad jag förstår är detta slutrapporten.

Projektet ByBoo drevs av Reaktor Sydost och Interactive Institute Studio [12-21] tillsammans med elever, föräldrar och lärare i klass 3 och 4 på Johannishusskolan i Ronneby kommun. Projektet genomfördes med stöd av bland andra Brottsförebyggande rådet, Region Blekinge, Ronneby kommun och Ung kommunikation.

Ett av temana var en problematisering av vad mobbning på Internet är, i relation till mobbning i "den verkliga världen".

om vi vill förstå och angripa fenomenet digital mobbning så måste vi till att börja med förstå att de sociala rum som finns digitalt helt enkelt är utökade former av andra sociala rum. Det är inte tekniken i sig som är central för unga som kommunicerar via MSN eller SMS. Tekniken är bara ett verktyg för kommunikation. Ändå är det oftast just tekniken och inte kommunikationen som står i centrum för oss vuxna – inte minst när det gäller teknikens baksidor.

Den mobbning som sker via digitala kanaler är inte skild från övrig mobbning. Tvärtom – den hänger ofta tätt ihop med kränkningar som sker på annat sätt.

Från temagruppens blogg.

Slutrapporten för projektet blev en hel bok, och publicerades som den första (och hittills enda) delen i Ung kommunikations rapportserie.

Där förs också en diskussion om vad en community är, och hur de communities som finns på nätet motsvarar de som finns utanför. Detta leder vidare in på vad en "digital värld" eller "digital verklighet" är eller skulle kunna vara, och vad i så fall den vanliga verkliga världen är. 

En teoretiskt relativt okomplicerad fråga som mobbning på nätet leder alltså snabbt in på allvarliga metafysiska frågor! I min mening räcker detta för att visa att det är något mycket speciellt som är på gång med Internet.

De teoretiska diskussionerna i projektet kompletterades med att sätta upp en community i praktiken, som får namnet ByBoo. Den beskrivs som "en enklare variant av andra communitys som exempelvis Lunarstorm", ett forum, en chatt , en presentationssida med gästbok och en funktion för privata meddelanden. Intressant att koppla till praktiken på det här sättet.

Den kommunikation som förekommer i ByBoo förvånar delvis projektet. Redan 2007 hade ungdomarna i ByBoo gått över till att förvänta sig synkron kommunikation, som i chatt, och verkade mer eller mindre inte förstå vitsen med vanliga asynkrona forumdiskussioner. Trots att detta var ett relativt kort och effektivt projekt blir det ännu ett exempel på att det är svårt att anpassa forskning till den galopperande tekniska utvecklingen.

Ett annat resultat av projektet (och där man samarbetade med Nätverket SIP) blev den fina lilla boken Digitalis filosoferar (som i sin tur inspirerade lärarhandledningen Digitalis filosofi).

Det blev också ett inslag i SVT Smålandsnytt

I nästa inlägg om gruppen tar jag upp några av deras reflektioner så här i efterhand.

/Simon Winter

När BETT-mässan 2010 gick av mässan i London den 13-16 januari, var det en  delegation från Ung Kommunikation som besökte mässan. Alla intryck och möten genererade reflektioner och insikter av varierande karaktär. Här följer ytterligare en trendspaning med bakgrund av mässan.

Öppna system
Tjänsten Live@edu från Microsoft kommer nog snart att användas i grundskolan, och vi såg exempel från grundskolor och högskolor i England. Man kan tänka sig att den här typen av tjänster blir vanliga framöver eftersom trenden är att skolor går mot open source-lösningar - program som ligger på nätet och inte behöver köpas. På högskolorna skulle man också ha nytta av det, eftersom det finns för lite lagringsutrymme för studenternas arbeten. På studenternas datorkonton och i lärplattformarna finns inte plats att lägga ut redovisningar av VFU-uppgifter, där man använt multimedia med mycket ljud och bild. De kan därmed inte dela med sig av idéer till varandra och det begränsar våra examinationsuppgifter. Med den här tjänsten får man obegränsat med utrymme och man får behålla den livet ut, vilket är fördelaktigt för alumniverksamheten. Ett sådant projekt som just nu pågår på universitet kan läggas ner om vi istället tar den här tjänsten. I Live@edu fanns intressanta nya funktioner, som vi var överens om behövdes. Vi skulle också vilja testa om vi kan använda tjänsten för att kunna göra bedömning av VFU’n med hjälp av digital teknik och därmed ägna mer tid åt lärande än att lägga stora resurser på resor och kostnader för dessa. Vi skulle kunna lägga upp filmer, som vi kan titta på tillsammans med VFU-läraren för att ge tydligare respons till studenten och utveckla samsyn i bedömningen.

MEN, vi såg också en fara i de kontrollfunktioner som hade utvecklats för skoladministrativa syften. Tex. finns funktioner där elever skriver egna mål, övar och lärare följer och dokumenterar. Nackdelen är att det lätt blir instrumentellt, och det måste lärarna se till att det inte blir.

Tillgång eller kontroll
Det fanns också ett program för videoinspelning av undervisningssituationer. Fördelen var att programmet gjorde det enkelt att bearbeta videofilmen, mycket enklare än de vanliga programmen för videoredigering och skulle säkert var användbart i många utvecklade icke-instrumentella situationer som när man övar på en pjäs. Andra användningsområden kan vara att filma klassrumssituationer och som sedan läggs på en dator. Klassrumssituationerna kan man sedan i efterhand se i slow motion, något som är tänkt för lärare med stora klasser och lite tid. Lärarna kan t.ex. titta på idrottslektioner tillsammans med elever. Men mediet kan också  utvecklas till kontroll av «vem som kastade suddgummit».

Det fanns också system för att ge snabba meddelanden hem, som att eleven har varit på förbjuden sida, kommit sent och liknande. Nu måste det ju inte bli så; vi såg också, i föreläsningar,  exempel där rektorer pratade om att gränserna  måste finnas inuti eleverna. Med referens till Hargreaves tankar om det postmoderna samhället, kan vi konastatera att «ju friare samhälle, ju mer kaos, och ju mer försöker skolan och föräldrarna kontrollera», vilket han ser som desperata försök till kontroll men inte är något annat än ett slag i luften. Den här spaningen har nu tagits in i undervisningen i AU2, där studenterna får diskutera möjligheterna till kontrollera och varför och för vem det behövs.

//Peter Diedrichs, Anne-Mari Folkesson, Tom Gagner, Kristina Henriksson, Ragnar Olsson och Maria Stam - Linnéuniversitetet, Kalmar.

"Den moderna tekniken som en länk mellan lärare och elev" är en temagrupp som arbetade under 2007 och 2008, knuten till Bergavikskolan (numera Kalmarsundsskolan) i Kalmar som är en F-6-skola.

 

 

Under de fyra år som projektet pågått har ett flertal temagrupper genomfört arbeten med olika inriktningar. De flesta grupper har, inom projektets ram, avslutat sitt arbete. Under våren tänkte vi lyfta fram en del av erfarenheterna från temagrupperna här på bloggen. Syftet är att så här när projektet närmar sig sitt slut gå tillbaka och se vad arbetet betytt för deltagarna och för den verksamhet de verkat i. Från projektets sida är vi också intresserade av att få syn på positiva erfarenheter som kan tas med i fortsatt utvecklingsarbete.

Målet är att först skriva ett översiktligt inlägg för varje undersökt temagrupp utifrån den dokumentation som finns om gruppen i form av bloggar, slutrapport och externa artiklar, och sen att låta någon från temagruppen svara på ett par frågor, och publicera en sammanställning av svaren här.

De områden som vi tänker undersöka är gruppernas förväntningar och hur de förändrats under arbetet, betydelsen av gruppens arbete för olika aktörer, relation till skola, lärarutbildning och forskning, samt relationerna till de tre dimensioner av IT som förs fram i den nya lärarutbildningsutredningen.

Insamling och reflektioner görs av Simon Winter som är lektor i medieteknik vid Linnéuniversitetet, men även har en del bredare perspektiv på livet i en digitaliserad värld (och skola) genom bloggen Infontology och boken Digitalis filosofi.

/Lennart Axelsson och Simon Winter


Läs även andra bloggares åsikter om temagrupp, erfarenheter, skola, lärarutbildning, digital

När BETT-mässan 2010 gick av mässan i London den 13-16 januari, var det en  delegation från Ung Kommunikation som besökte mässan. Alla intryck och möten genererade reflektioner och insikter av varierande karaktär. Här följer ytterligare en trendspaning med bakgrund av mässan.


Tekniska påhitt - behövs det?
Detta är en grundfråga som vi ständigt återkommer till. Det är lätt att avfärda tekniska nyheter med att «det» funkar ju ändå rätt bra med det vi redan har, så det behövs nog inte egentligen. Men, kan man invända, ofta utgår vi då ifrån det s.k. normala barnet som klarar sig bra med vad som helst och inte behöver tekniska uppfinningar. Men det finns många barn, både handikappade och med koncentrationssvårigheter, som behöver stöd för fler sinnen än de som vanligen används i skolan.



Det fanns mängder med program, kataloger och videofilmer som visade på s.k. kompensatoriska hjälpmedel. Många av dessa kan naturligtvis vara stimulerande för alla barn. T.ex. såg vi på BETT-mässan en matta där man kunde spela piano med fötterna. Samma matta kunde sedan förvandlas till en sjö, där det simmade fiskar som «blev rädda» och simmade iväg om man satte ner fötterna.

Kanske kunde sådan teknik vara intressant i NO-undervisningen, så elever kan få uppleva natur och miljöer som inte finns i hemtrakten. För sörlänningar är det mycket abstrakt att bara läsa om fjäll, även om man får se en bild. Med sådan här teknik kan massor av biotoper bli mer än text och bild. Ett annat exempel var ett gestaltningsrum som kunde ändra färg så man kunde uppleva olika färger med hela kroppen, säkert något för förskolan där man arbetar med mycket med de olika sinnena.

En annan sorts lärande
Men frågan inställer sig igen - blir det en annan sorts lärande? Skulle detta kunna ge möjlighet till experiment utifrån teorierna om olika lärstilar?  Eller är det bara ny teknik som vi försöker hitta på någon nytta med? Delvis kan det vara så men det kan också vara tvärtom, som när det gäller neurologiska störningar där det finns kunskap men det saknas teknik för att hjälpa dem som behöver extra hjälp i lärandet.

Vi såg också att i England verkade lärprogram vara mer förankrade i skolan, det fanns även mängder av riktade läromedel i bokform. Där verkar det OK med läromedel men det vågar vi inte här - av något skäl.  Vi såg lärprogram för yngre barn innehöll både öppna och slutna program och var mycket mer varierade än vi trott. Vi hade fördomar om att det bara fanns enkla rätt-och fel program med pling-ljud och guldstjärnor. Men det visade sig att det även fanns, för oss okända, svenska versioner. Antagligen var de okända för att vi inte velat befatta oss med dem tidigare. De ska vi köpa in och testa med en grupp studenter på VFU. Det fanns också program som innehöll skrivstöd för universitetsstuderande som vi blev intresserade av att titta närmare på. Det vore bra om sådana fanns i datorerna för alla. Detta för att inte studenter först måste uppleva att de har problem och se be om hjälp och var tvungna att ha intyg,  utan något «naturligt» som alla behöver mer eller mindre för att skriva bra (Jfr. debatten om Stieg Larsson kunde skriva eller inte och hur mycket hjälp han fick).

Slutsatsen är att vi inte är generellt negativa till alla nya prylar men vi undrar var frågor om lärandet egentligen ställs. Är det upp till var och en? Och går det att ge några entydiga svar?

//Peter Diedrichs, Anne-Mari Folkesson, Tom Gagner, Kristina Henriksson, Ragnar Olsson och Maria Stam - Linnéuniversitetet, Kalmar.

I torsdags besökte jag friskolan Galären i Karlskrona. Galären medverkar i Ung Kommunikation genom att ett gymnasiearbetslag under hösten genomfört en forskningscirkel under ledning av Rose-Marie Olsson, se tidigare blogginlägg. Nu fick jag tillfälle att träffa hela personalgruppen med lärare från åk 4 till gymnasiet, en ung lärarkår med stora ambitioner.

Min uppgift vara att inspirera och skapa former för reflektion. En utmanande men stimulerande uppgift på en skola som befinner sig mitt i brännpunkten av en mängd frågor som har med skolans roll och uppgift att göra, exempelvis:

• synen på teknikens roll och hur de digitala frågorna integreras i undervisning och lärande
• koncentration och brist på koncentration
• lärböckernas roll
• klassrummets organisation
• skolans organisation

Helt klart är att det inte finns några färdiga lösningar, bara erfarenheter skapade i ett hårt arbete. Skolan har en medveten skolledning som både ställer krav och ger möjlighet för gemensam reflektion. De organiserar verksamheten genom att i stor utsträckning använda öppna och fria IT-tjänster för att göra informationshanteringen så transparent som möjligt och därigenom också minska kostnaderna. Men samtidigt uppstår under uppbyggnadsarbetet "strul" och flaskhalsar med tekniken som är svåra att förutse. Detta ger naturligtvis en extra belastning på lärare och skolledning som måste hanteras. Positivt är att det finns en vilja till förnyelse och utveckling där en väg kan vara ett ökat utbyte med aktörer utanför Galären, exempelvis BTH, lärarutbildningen vid Linnéuniversietetet eller näringslivet.


Läs även andra bloggares åsikter om Galären, friskola, digital kompetens, skolutveckling

Med ovanstående fråga inledde Simon Winter och Per Johansson från Infontology tisdagens föreläsning om Digitalis filosofi. Med god respons från auditoriet och med en blandning av filosofiska tankar och konkreta exempel från skola och samhälle, lyckades de på ett mycket intresseväckande sätt förmedla tidens frågor, bl.a. just frågan om internet förändrat vårt sätt att tänka. Eller annorlunda uttryckt, vad får de tekniska systemförändringar som nu sker för konsekvenser för våra sätt att se på oss som människor? Exempelvis om vi övergår att i högre utsträckning ta ut pengar via bankomat i stället för i kassan på banken, om vi betalar våra räkningar på nätet istället för på banken eller posten? I Pers och Simons bok Digitalis filosofi, finns flera exempel på betydelsen av maskinernas större inflytande på våra liv. De är inte ensamma i sina funderingar. De får inspiration från tankesmedjan Edge, som samlar en stor grupp amerikanska intellektuella som säger sig tillhöra den tredje kulturen, inte bara humaniora, inte bara naturvetenskap utan både och eller något mitt emellan.

Det som Simon och Per efterlyser bl.a. med boken Digitalis filosofi är en kritisk diskussion om teknikens betydelse i utbildning och skola. Tekniken finns och ska finnas i skolan. Men diskussionen måste ta sin utgångspunkt i vad som faktiskt händer just nu. Under hela 2000-talet har internet vuxit och förändrats. Att tala om datorn som verktyg eller att undersöka hur många som använder internet är inte relevant och ger inga användbara svar. Datorn är inte enbart ett verktyg och internet används inte på ett sätt. Nätet, datorn, mobiltelefonen och andra elektroniska komponenter är invävda i våra liv på ett väldigt mångfasetterat sätt. När vi tar tekniken i bruk händer något i vårt sätt att agera som påverkar våra liv, relationer och system vi verkar i.

Ett exempel de lyfter fram är att skolor och kommuner nu i högre utsträckning installerar ny utrustning så att var och en, både lärare och elever, får en egen dator, den s.k. "en-till-en"-modellen. Detta innebär klara fördelar eftersom begränsningar i utrustning inte längre är en flaskhals. Möjligeter att hämta information från olika källor ökar, förutsättningar för vidgad kommunikation med aktörer i skolan och utanför skolan ökar, man får ökad förståelse och beredskap för samtidens sätt att fungera. Samtidigt medför dessa åtgärder att man utsätter skolan för stora påfrestningar. Exempel på detta kan vara snuttifiering av innehåll; mental splittring och brist på koncentration; ett informationsöverskott som man av tradition inte haft i skolan. Lärarens roll blir ännu viktigare, men rollen blir också annorlunda, just eftersom man har att navigera mellan dessa positiva och negativa sidor. Det innebär också att förståelsen för tekniken och vad tekniken kan göra blir en viktig kunskap i sig. Det är bl.a. också denna kunskap som måste kommuniceras och diskuteras i dagens skolor. Det krävs alltså en tredje kultur, det går inte att diskutera dessa frågor bara utifrån ett humanisktiskt, samhällsvetenskapligt perspektiv och inte heller bara utifrån ett tekniskt, naturvetenskapligt sätt. Inte minst viktigt är det att lämna frågan om teknikens vara eller inte vara, utan i stället rikta fokus mot vad som faktiskt händer och vilka konsekvenser det får för vårt handlande.

Det är en utmaning för hela utbildningssystemet, från förskola til högskola. Frågan är om dessa institutioner klarar att göra det med tanke på dess historiska arv av strikt ämnesuppdelning? Helt klart är att det behövs mer av de tankestrukturer som Per och Simon står för, inte minst i en lärarutbildning.


Läs även andra bloggares åsikter om skola, högre utbildning, maskiner, inflytande, en-till-en, information, kommunikation, snuttifiering, koncentration, informationsöverskott

I Teknikdelegationens senaste rapport presenteras en internationell forskningsöversikt kring IKT och skola, med den något provocerande titeln Framtidens lärande, i dagens skola? Syftet med rapporten är att med utgångspunkt i ett antal internationella forskningsrapporter undersöka vilka positiva effekter IKT-relaterade satsningar i skolan har på elevers kunskapsutveckling. Undersökningen är gjord av Thorbjörn Skarin på Metamatrix.

Rapporten är intressant på många sätt. Två viktiga slutsatser förtjänar att lyftas fram:

• Utan någon nationell strategi eller vision riskerar lokala projekt att endast få begränsade effekter på utvecklingen och i värsta fall, erfarenheter tas inte tillvara utan faller i glömska efter projekttidens utgång.
• Samband mellan elevers lärande och IKT är komplexa. Många undersökningar studerar upplevda förändringar snarare än direkt mätbara effekter.

Med tanke på allt det arbete som görs i landet av utvecklings- och forskningsprojekt kan man bli lite fundersam över vilka effekter de egentligen får, med tanke på det låga politiska intresset. Nu senast manifesterad i förslaget till ny lärarutbildning. Det är en märklig situation där samhälleliga och individuella förändringar sker snabbt nationellt och internationellt, utan att det får konsekvenser utbildningspolitiskt. Teknikdelegationen lyfter självfallet fram intresset för naturvetenskap och teknik som viktiga områden, men även inom humaniora och samhällsvetenskap betyder förändringarna mycket.

Sambanden mellan IKT och elevers lärande är komplexa. Mätmetoderna är osäkra eftersom så många olika faktorer spelar roll i en undervisningssituation. Många undersökningar tar fasta på elevers och lärares upplevelser av undervisningen, men få egentligt mätbara effekter har kunnat visas. Det finns dock studier som visar positiva samband. OECD har gjort undersökningar som antyder en positiv relation mellan datoranvändning och elevers betyg i matematik, naturvetenskap och utvecklingen av elevernas läs- och skrivutveckling. Men hur relationen faktiskt ser ut och vad som konkret ger positiva utslag är svårt att analysera.

Det som enligt min mening är anmärkningsvärt är att det så ofta ställs frågan om IKT ger positiva effekter d.v.s. vi söker svar på om denna samhällsförändring överhuvudtaget kräver satsning. Vad vi borde göra är att undersöka hur denna förändring kan ge positiva effekter. Då måste lärare och skolorganisationer involveras i arbetet. Kompetens och engagemang är nödvändiga ingredienser. Det förutsätter också mod att våga prova för att få erfarenhet. Nationell styrning och utmanande visioner gör det lättare att plocka fram mod och engagemang.

I morgon går vi vidare med dessa frågor i Simon Winters och Per Johanssons föreläsning kring Digitalis filosofi. Kl 13.00 i M-huset sal Södra på Linneuniversitetet i Växjö. Välkomna!


Läs även andra bloggares åsikter om IKT, skola, lärande, framtid, Teknikdelegationen

Gårdagens välbesökta föreläsning på Linnéuniversitetet, En faktabaserad världsbild, av Hans Rosling gav nya insikter. Vi som följt hans föreläsningar på TED under en längre tid kände igen en del av innehållet, men den en och en halvtimme långa föreläsningen gav både perspektiv och nödvändig fördjupning. På ett pedagogiskt och underhållande sätt beskrev han hur världen i vårt medvetande fortfarande är uppdelade i vi och dom, i-länder med hög medelslivslängd och få barn och u-länder med låg medellivslängd och många barn. Det var en bild som möjligtvis var giltig 1950 men knappast före 1950, än mindre dag. Se nedanstående bilder som visar hur det såg ut 1950 och 2007. Du kan själv köra detta i Gapminder och se hur det förändrats.

Läs även andra bloggares åsikter om Hans Rosling, Gapminder, kunskap, världen, förändring

Jan Björklund har varit den mest framträdande politikern i utbildningspolitiska frågor sedan drygt 10 år tillbaka, först som skolborgarråd i Stockholm och sedermera alliansens skolpolitiske talesman. Nu som utbildningsminister får han chansen att lägga fram framtidens skolpolitik, bl.a. i den framtida lärarutbildningen som presenterades igår. Vad är då viktigt? Uppenbart är det strukturer! Tyvärr väldigt lite av visioner och idéer om vad som krävs av framtidens utbildning och vilka kompetenser som är nödvändiga för framtidens lärare. Strukturerna är inte ens nya utan mycket är en återgång till hur det såg ut för 20 år sedan. Utgångspunkten för detta är att skolans mål inte uppfyllts och skulden bl.a. är lärarutbildningens. Men att majoriteten av dagens lärare faktiskt är utbildade i den lärarutbildning som fanns för 20 år sedan och väldigt liten andel av verksamma lärare är utbildade enligt 2001 års lärarutbildning, undviker Björklund att tala om.

Att han har fått sådan framgång i sin retorik beror naturligtvis också på uppenbara svagheter i utbildningssystemet. Andelen outbildade lärare är stor, antalet lärare som undervisar i ämnen de inte har behörighet i är också storrt. Antalet forskarutbildade lärare är mycket lågt, bland de lägsta i OECD. Till en del löses problemet med nuvarande förslag och kommande skollagsförslag, men han gör det också enkelt för sig. Yrkeslärare är en stor grupp som saknar lärarutbildning. För att råda bot på detta kortas utbildningen från nuvarande 3 år till 1,5 år. Har man dessutom arbetat som obehörig lärare i skolan kan man också validera bort den verksamhetsförlagda utbildningen på 30 högskolepoäng. Anmärkningsvärt är att yrkeslärare inte har krav på ett självständigt examensarbete, i stort sett den enda högskoleutbildade grupp som inte genomför ett examensarbete.

Relationen mellan skolverksamhet och akademi, möte mellan teori och praktik är och har varit en viktig fråga i den professionsutbildning som lärarutbildningen är. Inledningen på sidan 37 i propositionstexten bådar gott: "Regeringen anser att den verksamhetsförlagda utbildningen till lärare och förskollärare generellt sett behöver förstärkas." Vilka är då de konkreta förslag som föreslås. Man kortar den verksamhetsförlagda utbildningen för lärarutbildning mot senare år och gymnasiet från dagens 45 högskolepoäng till 30 högskolepoäng. Man avskaffar kravet på regionalt utvecklingscentrum som mötesplats för skola och akademi. Det blir nu upp till varje lärosäte att bestämma detta. För skolhuvudmännen måste detta innebära kraftigt försämrade möjligheter till dialog med lärarutbildningen. Så var finns förstärkningen?

Avslutningsvis kan man, helt i linje med "det var bättre förr" - tanken, konstatera att någon koppling till de samhällsförändringar som vi nu genomgår med digitalisering och förändrade förhållanden i arbetsliv och kultur, inte fått någon framträdande plats i propositionen. Det närmaste ett framtidsscenario propositionen kommer är följande:

"Dagens samhälle, med större social, kulturell och språklig mångfald än tidigare, ställer nya och större krav på lärarna och förskollärarna. De sociala, ekonomiska, kulturella och miljömässiga utmaningar vi står inför i det 21:a århundradet ställer också krav på miljö- och hållbarhetsfrågorna i skolor och utbildningar."

Fördelen är möjligtvis att varje lärosäte själv får tolka in vad det innebär av kvalitet i utbildningen.


Läs även andra bloggares åsikter om lärarutbildning, skola, verksamhetsförlagd utbildning, framtid, utbildning, digitalisering, arbetsliv, kultur

I går publicerades ett upprop i Ny Teknik från ledamöterna i Teknikdelegationen där de beskriver det bristande intresset för teknik i skolan: "Teknik finns överallt - utom i skolan". De skriver bl.a. följande:

"Att teknik utgör en allt större och mer betydelsefull del av allas vår vardag behöver knappast sägas. Inte heller att grundskolans uppgift är att förse oss med de grundläggande kunskaper vi behöver för att kunna förstå och ta oss fram i denna vardag.
Man skulle därför kunna förvänta sig att teknikämnet vore ett viktigt ämne i den svenska skolan. Sanningen är att det är precis tvärtom."

 

Teknikämnet har låg prioritet i skolan, ämneskompetensen låg och kompetensutvecklingen för lärare är obefintlig. Intresset bland eleverna blir också därefter . En stor majoritet av eleverna, som till vardags är mycket stora användare av teknik, uppfattar teknikämnet som minst viktigt i skolan. Vi skapar barriärer mellan det som faktiskt tekniken gör för oss (och med oss) och förståelse för teknikens roll och uppkomst i ett samhälle.

 

En av ledamöterna i Teknikdelegationen, Camilla Modéer, skrev för någon vecka sedan en intressant krönika i ämnet, Lyssna på ungdomarna! Ungdomar vill ha sammanhang och de vill jobba med människor, enligt Camilla Modéer. Jag tror hon pekar på något mycket väsentligt. Lyckas vi inte skapa dessa sammanhang och få kopplingen till människors användning blir det svårt att locka fram ett intresse. Förutsättningar finns genom att koppla ungdomars användning till förståelse och kunskapsutveckling. Detta är en generell fråga i all utbildning, men kanske det bristande intresset för tekniken och de naturvetenskapliga ämnena bara är en föraning om det växande avstånd som finns mellan barns och ungdomars värld och den utbildning som finns i skolan.

 

Följande förslag ges av delegationen:

• Lyft teknikämnets status och kvalitet genom att uppgradera det från att vara ett praktiskt orienterat ämne till ett vetenskapligt kunskapsbaserat ämne i paritet med naturvetenskapen: också teknik bygger på vetenskap och bör inte reduceras till något som ligger utanför de vetenskapliga förklaringsmodellerna. Teknik bör vara ett skolämne där teori och praktik går hand i hand, i analogi med andra vetenskapliga skolämnen.
• Starta teknikundervisningen i första klass och säkerställ progression i ämnet längs hela skolgången.
• Fastställ kursplaner som är begripliga för skolledare och lärare.
• Satsa på gedigen implementeringshjälp av kursplaner, i form av exempelvis pedagogiskt stödmaterial.
• Krav på att lärare som undervisar har kompetens i teknikämnet, även i tidiga årskurserna.
• Kompetensutveckla lärarna kontinuerligt för att möta kraven om behöriga lärare i teknik.
• Inkludera arbetslivet mer i undervisningen - för att hålla ämnet aktuellt och visa på tillämpning, sammanhang och förebilder.

Det är bra förslag från Teknikdelegationen. Jag tror det går att komplettera med ytterligare punkter:

• Tag utgångspunkt i ungdomars intresse för digitala medier och kommunikation.
• Koppla samman teknikämnet med nyfikenhet, kreativitet, estetiska uttrycksformer och experimentlusta.
• Stimulera skolor till utvecklingsarbeten tillsammans med aktörer från olika branscher inklusive media och musik i samarbete med universitet och högskolor.
• Stärk lärarutbildningens möjligheter till att vara brygga mellan utbildning och skolverksamhet
• Skapa nätverk, fysiska och digitala, mellan intresserade lärare för att dela kunskap och få inspiration.

Det går att skapa förutsättningar. Vi har påbörjat ett arbete i regionen, ett samarbete mellan intresserade lärare, lärarutbildningen vid Linnéuniversitetet och Ung Kommunikation. Men vi måste ha stöd från ansvariga rektorer i kommunerna likaväl som stöd från lärosäten i regionen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ny Teknik, teknik, teknikämnet, skola, stimulans, digitala medier, kommunikation, kreativitet

Linnéuniversitetet är nu också invigt med rektorsinstallation, festligheter och Öppet Hus i Växjö och Kalmar. På Öppet Hus i söndags presenterade sig Ung Kommunikation genom multimodalt berättande och olika föreläsningar (vi rapporterar efterhand om dessa). I Växjö erbjöds också besökarna att prova skattjakt i Linnés anda med mobiltelefoner, ett samarbete med Celektgruppen.

Bortom de högtidliga talen finns utmaningarna för dagens universitet och högskolor. Krav ställs från omgivande samhälle på större flexibilitet, ökade möjligheter till variation i studiehastighet och distributionsform, öppna tillgängliga lärresurser. Fortfarande dominerar gamla strukturer, vare sig det är på campus eller i distanskurser. Utmaningen är att skapa rika lärmijöer för samarbete, öppenhet och utveckling genom att på bästa sätt utnyttja de möjligheter som den nya tekniken faktiskt medger.

Var igår på konferensen om OER, Open Educational Resources på KTH i Stockholm, i samarbete med Stockholms Universitet, Metamatrix, KB, Nätverket för IT i högre utbildning (ITHU) och KK-stiftelsen. Det går att följa konferensen på Twitter, #oerswe. (Pågår under fm idag.) Det finns idéer, engagemang och samarbeten på lite olika håll. Tyvärr blir också bristen på nationell samling alltmer tydlig. Men den tvingar varje lärosäte till ett eget utvecklingsarbete där det också gäller att hitta lämpliga samarbetspartners.


Läs även andra bloggares åsikter om multimodalt, flexibilitet, variation, lärresurser, oer

I dagens nummer av Computer Sweden skriver man om att kommuner i högre utsträckning lämnar datorsalar till förmån för bärbara datorer till elever och lärare. Positivt att skolan börjat återhämta sig den backlash som kom efter IT-kraschen 2000. Alltfler kommuner inser att skolan inte kan komma efter, nu när de flesta sektorer i samhället ser datorn och nätet som naturliga plattformar för kvalitet i arbetet. Men självklart ökar inte kvaliteten i skolan bara för att man lämnar ut datorer till var och en. Det finns mängder med uppgifter som kan utföras både med dator och andra mer traditionella verktyg. Då är det knappast någon vinst. Det intressanta uppstår först när användningen når utöver detta, att skapa aktivteter som faktiskt inte går eller blir väldigt komplicerade att utföra utan dator. Exempelvis:

• visualisering av text- eller siffermaterial, som jag beskrev i mitt förra inlägg
• simulering av olika typer av processer inom exempelvis naturvetenskap och teknik
• skapande av multimodala texter, där bild och ljud samspelar med den traditionella texten, något som tidigare endast var förunnat de som hade tillgång till en avancerad inspelningsstudio
• tillgängliggörande av material av olika slag med en snabb åtkomlighet, i skolan och hemma
• kommunikation mellan elever, mellan lärare och elever, mellan lärare och föräldrar, mellan lärare, elever, föräldrar och experter
• snabb kommunikation mellan människor i olika länder och kulturer
• övergivande av klassrummets gränser genom mobila enheter

Listan kan göras längre. Begränsningarna finns inte i tekniken utan på det sätt som vi hanterar tekniken.

För att detta ska uppnås behövs kompetens, kreativitet och mod. Kompetens för att nå resultat, kreativitet och mod för att våga prova. Det måste vara tillåtet att börja med det bekanta för att få en chans att växa in i den nya rollen. Därför är kompetensutveckling så viktig. Men många lärare  är redan idag förbi den punkten och hämmas nu av stelbent struktur och teknikkrångel. Detta börjar fler och fler kommuner inse. För att inte olikheterna ska öka behöver vi också gemensamma politiska visioner. Det finns en påbörjad diskussion, men för få politiker har upptäckt frågans betydelse.

Den 18 januari i Studio 1 sändes ett bra reportage om denna fråga (länktips från Mathias Davidsson, som i sin tur fått den från Ann-Katrin Brockman, ordf i kunskapsnämnden i Sandvikens kommun.)


Läs även andra bloggares åsikter om dator, elev, lärare, kvalitet, kompetens, kreativitet

För några veckor sedan kom Horizon Report ut för 2010. Rapporten, som årligen kommit ut sedan 2004, produceras av The New Media Consortium (NMC), en sammanslutning av universitet, organisationer och företag, främst i USA. Lunds universitet är ett av få universitet i Europa som är med, se karta. I Horizon-rapporten försöker man, med utgångspunkt i forskning och utveckling beskriva framväxande tekniska innovationer som kan komma att få betydelse för undervisning och lärande. Alastair Creelman, Linnéuniversitet i Kalmar, beskriver kortfattat rapporten i sin blogg, Flexspan. En längre sammanfattning finns i Alastairs engelska blogg, The corridor of uncertainty.

I årets nummer fäste jag mig speciellt vid beskrivningen av visualisering. Det finns ett ökande intresse för möjligheterna att förstå komplicerade processer genom att på olika sätt visualisera stora mängder data. Ett exempel som man lyfter fram är Hans Roslings utveckling av programmet Gapminder, ett annat exempel är Wordle. Det intressanta med dessa typer av applikationer är att man nu kommit så långt i teknisk utveckling att det har blivit möjligt för i stort sett vem som helst att utifrån olika typer av data skapa visualiseringar beroende på vad man vill få ut för information. Detta gäller inte bara statistik, utan även textmängder av olika slag. Man nämner bl.a. New Political Interfaces, där man försöker visualisera politiska texter som sprids på Twitter. Självklart kan också dessa applikationer få betydelse i lärande och undervisning. Horizon-rapporten gör tyvärr den något pessimistiska bedömningen att denna teknik kanske först på fyra till fem års sikt kommer att få mer avgörande betydelse inom den högre utbildningen.

Men det finns andra drivkrafter som förhoppningsvis kan skynda på utvecklingen. Offentliga myndigheter sitter på stora mängder data som oftast är svåråtkomliga för dataanalys, dels beroende på höga kostnader som tas ut, dels också på bristande standards. Det finns ett stort intresse från privata aktörer att skapa webbaserade applikationer som tillgängliggör data för allmänheten, exempelvis gäller det data från SMHI, Sjöfartsverket eller Lantmäteriet. Computer Sweden har i ett antal artiklar belyst frågan. England är föregångare på området och i ett kommande EU-direktiv krävs att myndigheter ska tillgängliggöra sina databaser.

Intressant är att vi kan se fram emot en utveckling där vi, på ett sätt som inte var möjligt tidigare, kan få en tillgång till komplicerade data som gör att vår förståelse för olika skeenden ökar. Därför är det också med stor glädje vi kan hälsa en stor föregångare på området, Hans Rosling, välkommen till Linnéuniversitetet den 17 februari.



Läs även andra bloggares åsikter om Horizon 2010, visualisering, dataanalys, statistik, undervisning, lärande, Gapminder, Hans Rosling, Wordle

Francesc Pedrò tog i intervjun från seminariet i London upp vikten av att man i skolan också strävar efter att bedöma de färdigheter och kompetenser som man anser vara viktiga och dit hör verkligen frågan om digital kompetens. Samtidigt finns en fara i att begreppet digital kompetens leder oss fel. Som om att digital kompetens bara handlar om färdigheter att hantera datorn i olika situationer. Den är mer mångfasetterad än så. Den handlar bl.a också om:

• Förståelse för en samhällsutveckling som i allt högre utsträckning påverkas av snabb teknikutveckling och vilka konsekvenser den får för värden, relationer, samhällsfunktioner
• Förståelse för hur och i vilka sammanhang denna nya teknik kan förstärka och fördjupa kunskapen i ämnen och kunskapsfält
• Förståelse för vilka förmågor som blir alltmer viktiga i ett aktivt medborgarskap

Dessa punkter ger en bild av frågans komplexitet. Än svårare blir det när det kommer till frågan om att göra bedömningar, som ger oss mått på om vi nått målet?

Rose-Marie Olsson på BTH, har under föregående termin genomfört en forskningscirkel med friskolan Galären i Karlskrona för att utröna hur de arbetat med att utnyttja de digitala möjligheterna för att förstärka lärandet. En del av det arbetet finns beskrivet i några inlägg på Galärens blogg. Nu går Rose-Marie vidare och tänker under detta år försöka arbeta fram en analysram för digital kompetens.

Projektet syftar till att utveckla en teoretiskt och praktiskt förankrad analysram för att synliggöra digital kompetens inom lärarprofessionen för högskolelärare och gymnasielärare. Tanken är att utveckla en analysram i relation till nuvarande kunskap om digital kompetens, undervisningsdesign och Scholarship of Teaching and Learning (SoTL). Detta görs i en pilotstudie tillsammans med begränsat antal högskolelärare vid Samhällsvetarprogram på BTH, samt pilotprojekt med lärare på gymnasieskola i Karlskrona.

Förhoppningsvis ger pilotprojektet en pusselbit till hur vi kan arbeta vidare med och bedöma kompetenser, färdigheter och förståelse för digitala medier i ett undervisningsperspektiv. Något som varje lärare bör bli medveten om och väva in i sin praktik.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om digital kompetens, digitala medier, färdigheter, förståelse, samhällsutveckling, lärares praktik

På ett seminarium anordnat av DiU för svenska politiker och förvaltningscheter på svenska ambassaden i London talade Francesc Pedrò, OECD och ledare för projektet New Millennium Learners. Han talade bl. a. om vikten för politiker och beslutsfattare att uppmärksamma den andra digitala klyftan som nu växer fram. Den första digitala klyftan talade man mycket om under 90-talet och handlade om tillgången till datorer. Nu växer en kanske allvarligare klyfta fram som handlar om det sätt man använder datorn och det datorn ger tillgång till. Det finns grupper av elever som förmår att utnyttja tekniken i sitt eget lärande och som växer i kunskap och kompetens, som oftast kommer från studiemotiverande hemmiljöer. Det finns andra grupper av elever som också har tillgång till tekniken, men som inte förmår använda den på ett konstruktivt och utvecklande sätt. De kommer i högre utsträckning från hem med svag utbildningstradition.

Francesc Pedrò tog också upp vikten av att skapa kriterier för bedömning av de kompetenser och färdigheter som blir alltmer viktiga. Så länge dessa kriterier saknas kommer skolsystemet att konsekvent bortse från dessa kompetenser. För kommande PISA-undersökningar arbetar man nu med att hitta modeller för att också kunna göra dessa bedömningar i de internationella jämförelserna.

Se nedanstående intervju med Francesc Pedrò, gjord av gymnasieelever vid Nacka YBC:

 

Francesc Pedró, OECD vid DIUs BETT-seminarium from diu redaktion on Vimeo. Bilderna till föreläsningen finns här.

 

Se även intervjuer av andra talare vid DiU:s seminarium.

 

Läs även andra bloggares åsikter om digital kompetens, digital klyfta, bedömning, PISA, politiker

Vetenskapsradion berättade i ett inslag i fredags om de sociala mediernas betydelse i katastrofens Haiti, om hur Facebook och Twitter ansvänds. Verklig betydelse alltså, inte den gruppbildning som skett på Facebook där du kunnat gå med i gruppen "två kronor per medlem till jordbävningsoffren i Haiti" som sedan visade sig vara falsk. Här kanske lite bättre källkritisk granskning hade hjälpt.

I Vetenskapsradions fall handlade det om hur sociala medier kunnat användas för att snabbt sprida information om situationen i Haiti, men framförallt kunnat stödja och meddela  hjälporganisationer om de lokala behov som finns på olika ställen i Port-au-Prince. Det kan vara medicin som fattas, mat-eller vattenbehov som akut behöver tillgodoses. De få som har tillgång till internet kan fungera som sambandscentraler för att effektivisera hjälparbetet. Att använda Twitter eller Facebooks statusrad i hjälparbetet på detta sätt är alldeles nytt och än så länge saknas ett mer strukturerat sätt att arbeta, men potential för ökade möjligheter finns.

I onsdags hade jag en kortare presentation av Ung Kommunikation för den nya utbildningsvetenskapliga nämnden vid Linnéuniversitetet, som hade sitt första möte och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på den efterföljande diskussionen när jag hör Vetenskapsradions rapportering. Mottagandet i nämnden var  i huvudsak mycket positiv och det märks ett klart ökat intresse och en större nyfikenhet på frågorna vi arbetar med. Men fortfarande finns uppfattningar som man förvånas över. "Varför ska vi lägga tid och pengar på IT som i stort bara handlar om att göra tjusiga preesntationer i Power Point?" var ett argument. Om påståendet var attityd eller okunnighet är oklart. En lika begränsad syn uppvisar Rickard Schwartz i lördagens DN: "Och vad som kallas Facebook är väl inte mycket mer än en elektronisk variant av de kedjebrev som emellanåt dök upp i min ungdom."

Att det ibland ska vara så svårt att se utöver den egna föreställningsvärlden och hitta det nya och intressanta i samtidens teknikutveckling.


Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, haiti, hjälparbete, samtidens teknik