Ung Kommunikations blogg

När BETT-mässan 2010 gick av mässan i London den 13-16 januari, var det en  delegation från Ung Kommunikation som besökte mässan. Alla intryck och möten genererade reflektioner och insikter av varierande karaktär. Här följer ytterligare en trendspaning med bakgrund av mässan.


Tekniska påhitt - behövs det?
Detta är en grundfråga som vi ständigt återkommer till. Det är lätt att avfärda tekniska nyheter med att «det» funkar ju ändå rätt bra med det vi redan har, så det behövs nog inte egentligen. Men, kan man invända, ofta utgår vi då ifrån det s.k. normala barnet som klarar sig bra med vad som helst och inte behöver tekniska uppfinningar. Men det finns många barn, både handikappade och med koncentrationssvårigheter, som behöver stöd för fler sinnen än de som vanligen används i skolan.



Det fanns mängder med program, kataloger och videofilmer som visade på s.k. kompensatoriska hjälpmedel. Många av dessa kan naturligtvis vara stimulerande för alla barn. T.ex. såg vi på BETT-mässan en matta där man kunde spela piano med fötterna. Samma matta kunde sedan förvandlas till en sjö, där det simmade fiskar som «blev rädda» och simmade iväg om man satte ner fötterna.

Kanske kunde sådan teknik vara intressant i NO-undervisningen, så elever kan få uppleva natur och miljöer som inte finns i hemtrakten. För sörlänningar är det mycket abstrakt att bara läsa om fjäll, även om man får se en bild. Med sådan här teknik kan massor av biotoper bli mer än text och bild. Ett annat exempel var ett gestaltningsrum som kunde ändra färg så man kunde uppleva olika färger med hela kroppen, säkert något för förskolan där man arbetar med mycket med de olika sinnena.

En annan sorts lärande
Men frågan inställer sig igen - blir det en annan sorts lärande? Skulle detta kunna ge möjlighet till experiment utifrån teorierna om olika lärstilar?  Eller är det bara ny teknik som vi försöker hitta på någon nytta med? Delvis kan det vara så men det kan också vara tvärtom, som när det gäller neurologiska störningar där det finns kunskap men det saknas teknik för att hjälpa dem som behöver extra hjälp i lärandet.

Vi såg också att i England verkade lärprogram vara mer förankrade i skolan, det fanns även mängder av riktade läromedel i bokform. Där verkar det OK med läromedel men det vågar vi inte här - av något skäl.  Vi såg lärprogram för yngre barn innehöll både öppna och slutna program och var mycket mer varierade än vi trott. Vi hade fördomar om att det bara fanns enkla rätt-och fel program med pling-ljud och guldstjärnor. Men det visade sig att det även fanns, för oss okända, svenska versioner. Antagligen var de okända för att vi inte velat befatta oss med dem tidigare. De ska vi köpa in och testa med en grupp studenter på VFU. Det fanns också program som innehöll skrivstöd för universitetsstuderande som vi blev intresserade av att titta närmare på. Det vore bra om sådana fanns i datorerna för alla. Detta för att inte studenter först måste uppleva att de har problem och se be om hjälp och var tvungna att ha intyg,  utan något «naturligt» som alla behöver mer eller mindre för att skriva bra (Jfr. debatten om Stieg Larsson kunde skriva eller inte och hur mycket hjälp han fick).

Slutsatsen är att vi inte är generellt negativa till alla nya prylar men vi undrar var frågor om lärandet egentligen ställs. Är det upp till var och en? Och går det att ge några entydiga svar?

//Peter Diedrichs, Anne-Mari Folkesson, Tom Gagner, Kristina Henriksson, Ragnar Olsson och Maria Stam - Linnéuniversitetet, Kalmar.