Ung Kommunikations blogg

I onsdags var jag inbjuden till en kurs på BTH för en föreläsning om Ung Kommunikation. Det var en spännande erfarenhet. Föreläsningen gavs för studenter på plats, 12 stycken som samlades runt ett konferensbord. Dessutom fanns 20 stycken på distans, flesta i Sverige, men någon i Egypten och någon i USA. De satt uppkopplade via Marratech. Vi hade två kameror uppe, en på studenterna i rummet och den andra på mig. Mina PowerPointbilder öppnades i Marratech och jag kunde enkelt styra bildväxlingen. Studenterna på distans kunde begära ordet eller ställa frågor via chatten.

Rose-Marie Olsson som var kursansvarig, var med på föreläsningen och såg till det tekniska och höll koll på chattinläggen. Och det var tur, framförallt i början innan man vant sig vid att också hålla koll på kommentarerna från distansstudenterna. Det är lätt att bli mer fokuserad på studenterna i rummet. Efterhand gick det bättre och det blev mer naturligt att också själv apostrofera studenternas chattinlägg under föreläsningen.

Tekniken ger möjligheter för ett vidgat deltagande, men det ställer samtidigt krav på läraren att klara kommunikationskraven med deltagare från olika "rum". Det är svårt att fullt ut värdera hur studenterna uppfattade föreläsningen, men att döma av kommentarerna efteråt så fick jag godkänt. En synpunkt kom fram som jag tror är mycket värdefull och kanske självklar, men ändå så svår: det hade varit bättre att spela in föreläsningen först så att studenterna i förväg hade kunnat ta del av den. Sedan hade tiden tillsammans kunnat användas för att diskutera innehållet.

Jag tror det är ett krav som kommer i högre utsträckning, inte bara att användas i en kombinerad studentgrupp utan mer generellt. Tiden tillsammans med läraren är för värdefull för att endast användas till föreläsning. Det här ställer nya krav på läraren. Hur ska en inspelning göras så att intresset bibehålls? Hur ska den struktureras så att den i efterhand kan fungera som underlag för diskussion. Och kanske den viktigaste frågan, att som lärare planera för att i högre utsträckning fokusera på dialog och flerstämmighet (från Dysthe) snarare än monolog. Detta ställer krav på kommunikativ kompetens.

Men självklart kommer inte föreläsningen för ett närvarande auditorium med dess speciella växelspel att försvinna (som tur är!), utan snarare kommer presentationsformerna att differentieras allt mer.


Läs även andra bloggares åsikter om föreläsning, dialog, flerstämmighet, distansundervisning, presentationsformer

I gårdagens DN fanns en intressant artikel om tre kvinnor som bloggar, Feminismen blommar på bloggen (finns inte i nätupplagan).  Dessa tre kvinnor representerar en växande skara unga kvinnor som skriver bloggar om sina liv och protesterar mot dagens smala kroppsideal.

Två personer kommenterar detta fenomen i artikeln och tolkar det på helt olika sätt. Anja Hirdman, medieforskare vid Stockholms universitet, menar att det växande antalet tjejbloggar visar på en vilja att göra sin röst hörd i det offentliga rumment:

"Ungas identitetsskapande är komplicerat och bloggen är en viktig arena för detta idag. Man undersöker i förhållande till andra vem man är och vem man vill vara. Det handlar för många om att skriva sig till en identitet."

Hon jämför med 1800-talets dagboksskrivande, exempelvis Victoria Benedictsson eller 1970-talets feminister som använde sin kropp i konsten.

Gertrude Aiger, relations- och individterapeut, har motsatt uppfattning:

"För mig visar intresset för bloggande hur ensamma vi är i dag. Svenskarna lider av bekräftelsebrist och bloggen fyller det tomrummet."

och vidare

"När alltfler tillbringar sin tid på nätet och bloggar förlorar de en väsentlig sak, den riktiga kontakten med andra människor. Människor är ett socialt djur som behöver interagera med andra 'in real life'."

Ytterligare en god illustration på den brytningstid vi befinner oss i och hur olika den kan tolkas.


Läs även andra bloggares åsikter om unga kvinnor, tjejbloggar, identitetsskapande, bekräftelsebrist

Har under två dagar deltagit i den nationella gymnasiekonferensen i Växjö som genomförts med nära 600 deltagare. Ett intressant program med Pernilla Eskilsdotter, SR, som moderator. Rubriken för konferensen var "Framtidsvägen - vart leder den?"

Om man bortser från att rubriken inte höll vad den lovade och de medverkande, framförallt huvudtalarna, inte på något sätt belyste frågan om utbildningen och lärandet i ett framtidsperspektiv, så gav ändå konferensen några viktiga bidrag i det korta perspektivet. Bertil Östberg från Utbildningsdepartementet redogjorde för synsättet som ligger bakom de många utbildningspolitiska åtgärderna och Sigbritt Franke redovisade utredningen om den nya lärarutbildningen. Det märks att de verkar i samma utbildningspolitiska ådra. Kanske inte så konstigt med tanke på de uppdrag de har. Men också påfallande tydligt hur lite av blocköverskridande samarbete som finns, vilket gör att man kanske inte ska vara så övertygad om hur utbildningspolitiken kommer att se ut efter valdagen 2010.

Åsa Nilsonne, författare och professor på Karolinska Institutet pratade om mindfulness och vikten av att finnas här och nu. Välgörande. Sven-Erik Liedman, Göteborgs universitet, talade om kunskap, lärande och skola i ett historiskt perspektiv. Mycket lärorikt.

Men varför är det så svårt att fördjupa diskussionen om framtiden?


Läs även andra bloggares åsikter om framtid, utbildning, lärande, utbildningspolitik

Igår svor då Barack Obama eden som den 44:e presidenten i Amerikas histora. Enorma förväntningar finns över hela världen. Men även kritiska röster hörs. I installationstalet fanns formuleringar som går tillbaka till tidigare presidenter som Lincoln, Roosefelt, Kennedy, Clinton, men också George Bush. Hur ser det då ut på utbildningsområdet, som i det här sammanhanget är mest intressant. I sitt installationstal sa han följande:

And we will transform our schools and colleges and universities to meet the demands of a new age.

Han har även i tidigare tal sagt sig vilja prioritera skola och undervisning. Det ska bli intressant att följa vad han faktiskt menar och uträttar. Det är väl knappast den fråga som ligger allra högst på dagordningen. Det finns naturligtvis också begränsningar i vad han kan göra, inte minst ekonomiska. I den växande finanskrisen ökar statsskulden till rekordhöga nivåer. Hur mycket kan man låna utomlands för att finansiera reformer, finanskris och krig?

Ganska snart måste även agendan för utbildning sättas. En jämförelse med George Bush är intressant. Den allra första åtgärden han gjorde som nybliven president var att gå till Kongressen med lagförslaget No Child Left Behind, faktiskt så tidigt som den 23 januari 2001, bara några dagar efter han svurit presidenteden. Det var ett lagförslag som prioriterade skolan och ställde krav på resultat. Inte alls olikt de satsningar som gjorts i Sverige under Jan Björklund också med liknande retoriska argument. Precis som i Sverige troligen nödvändiga åtgärder, men inte tillräckliga. Däför känns det spännande med Barack Obamas formulering om att möta kraven i en ny tid och vad han tolkar i det. Han talar om att prioritera infrastruktur, alltså en utbyggnad av nätet. Vilka kvalitativa aspekter vill han lyfta fram?

 Läs även andra bloggares åsikter om Obama, utbildning

Café-IKT är både en seminarieserie och en blogg på Göteborgs universitet. Bloggen drivs av Thomas Lindroth och Johan Lundin. Den 15 december förra året fanns ett intressant inlägg med en länk till Vetenskapslandet där Johan Lundin intervjuas. Programmet handlade om förändrade IT-vanor hos studenter som i sin tur måste förändra lärarens arbete. Studenter använder i högre utsträckning bärbara datorer och trådlösa uppkopplingar, inte bara hemma eller utanför klassrummet utan också direkt under lektionstid. Johan Lundin ger exempel på hur han som lärare i en kurs refererar till en professors forskning, när en av studenterna har hittat en föreläsning på nätet av professorn själv och föreslår att de ska se den i stället för att lyssna på Johans förklaring. Exemplet visar att lärare idag, speciellt kanske i högre utbildning, måste acceptera att studenterna har datorer och ständig uppkoppling till nätet även under föreläsningar och seminarier. Datorn och tillgång till nätet, har för fler och fler ersatt penna och papper som ett ett centralt komplement i studierna.

Även om du har studenter som sitter med papper och penna så finns idag avancerade pennor som gör att du både kan anteckna och spela in det som sägs. Pennan scannar fortlöpande av texten du skriver och synkroniserar den med ljudinspelningen. På ett enkelt sätt kan du sedan flytta över inspelningen och det inscannade materialet till datorn. Texten är sökbart och möjligheter att dela materialet är naturligtvis goda eftersom du snabbt kan ladda upp det på nätet. Livescribe heter tekniken och finns att köpa på bl. a. Amazon (finns ännu inte i Sverige). Med tilläggsprogramvara kan du även göra texten redigerbar. Pennan fungerar alldeles utmärkt, men omvandlingen till text för redigering har jag ännu inte provat.

Lyssnade i lördags på Medierna i P1. Ett mycket intressant program. Diskussionen i programmet visar på den omvandlingsprocess som också medievärlden genomgår. Diskussionen handlade bl.a. om Liza Marklunds bok "Gömda" och hennes och Piratförlagets sätt att definiera en sann historia. Diskussionen har länge funnits i bloggvärlden, men nu har även "gammelmedierna" funnit anledning att diskutera frågan. Vidare diskuterades gränslandet mellan journalistik och annonser på nätet. Den seriösa journalistiken förs den bäst på webben eller i pappersform? Jag tycker mig känna igen både argumenten och sättet att diskutera. Liknande frågor ställs också i ett utbildnings- och lärandeperspektiv, om än med andra förtecken.


Fallet med Liza Marklunds bok "Gömda" illustrerar än en gång bloggvärldens betydelse som medial, men också demokratisk företeelse. Frågan om "Gömda" är en sann historia, bygger på en sann historia eller en mer eller mindre påhittad berättelse till stöd för utsatta kvinnors situation lämnar jag därhän. Möjligtvis med den kommentaren att för många ungdomar är just sanningshalten av stor betydelse för intresset för läsning, så det är inte oviktigt vad som faktiskt gäller.

Det som jag finner intressant i denna debatt är just synen på bloggvärlden och de sociala mediernas betydelse. När jag diskuterar med olika människor om bloggen som företeelse så tycker jag mig se en i många stycken schablonartad bild. Bilden av bloggandet är att det är en arena för okritiska, oseriösa, otrevliga, ointressanta och självhävdande texter och förtjänar varken att läsas eller tas på allvar. Vem minns inte Bertil Torekulls angrepp på Carl Bildt för hans bloggande. Diskussionen om bloggvärlden kontra gammelmedier som i fallet Liza Marklund illustrerar också denna syn.

Just därför är det viktigt att påvisa bloggens olika ansikten. Bloggen är en teknisk innovation som i sin enkelhet fått många att ta ställning och publicera texter av olika slag. Det blir tydligt att det är människorna som tar tekniken i besittning. Bloggandet får alltmer social, politisk, ekonomisk, litterär och pedagogisk betydelse. Vi utbyter erfarenheter med människor vi annars inte skulle kommunicera med. Vi lär av varandra och påverkar varandra. Varför är det fortfarande så att så många har svårt att ta bloggandet på allvar?


Läs även andra bloggares åsikter om bloggvärlden, bloggande, medierna, Liza Marklund

Fick följande utskick från Apple häromdagen:

---

Idag lanserade Apple iTunes U för Sverige! (men även Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Holland, Norge, Spanien och Schweiz.)
iTunes U är en del av iTunes Store, världens största butik för musik och film.

Med över 100.000 utbildningsrelaterade ljud och videofilmer har iTunes U snabbt blivit den största motorn för mobilt och flexibelt lärande.
Den erbjuder kraften från iTunes Store helt gratis till alla universitet som är kvalificerade så de kan distribuera presentationer, föreläsningar, demonstrationer och mycket mer till alla sina studenter eller utbildningstörstiga runt om i världen.

Oxford lanserades iTunes U den 7 oktober 2008, de hade t.ex. 168.000 besök redan den första veckan!

Du kan läsa mer om det här: http://www.ox.ac.uk/media/news_stories/2008/081007.html

---

Fler och fler universitet marknadsför sig och pulicerar fria lärresurser på nätet i olika typer av nätforum. Konkurrenssituationen förändras radikalt på några år. Vilka svenska lärosäten tar steget ut i cyberrymden? Eller rättare sagt vilka vågar stå utanför? Göteborg har redan börjat planera. Läs på Café-IKT (tips från Tomas Lindroth)


Läs även andra bloggares åsikter om fria lärresurser, iTunes U

I tre mycket läsvärda blogginlägg, En hållbar lärarutbildning I, II, III, ger Tomas Kroksmark, professor i pedagogik vid Högskolan i Jönköping, svidande kritik mot förslaget till ny lärarutbildning HUT07. Det är en kritik som slår både mot utredaren Sigbritt Franke själv och en hel del av de referenser som hon använder.

Inläggen bör absolut läsas, framför allt för analysen av vilka frågeställningar som är viktiga i ett framtidsperspektiv, mindre för just kritiken mot själva förslaget. Sigbritt Franke är trots allt bara en leverantör av ett beställningsverk från Jan Björklund och hans skolpolitiska agenda, som tyvärr alldeles för länge har fått stå oemotsagd. Detta har medfört att det idag inte finns någon politisk majoritet för något annat budskap. Det innebär med all sannolikhet att den kommande propositionen i stort kommer att följa utredningens förslag och ange ramarna för hur lärarutbildningen organiseras. Om detta kan vi ha delade meningar. I huvudsak är det en tillbakagång till tidigare utbildningsstruktur. Innehållsligt finns också ramar såsom övergripande perspektiv; centrala kunskaper och färdigheter; ålders- eller skolformsspecifika kunskaper och färdigheter. Men det är just bara ramar. Det explicita innehållet kan inte ges av ett politiskt utredningsförslag utan måste formas av lärarutbildningarna själva med en bas i forskning och beprövad erfarenhet. Där är naturligtvis Tomas Kroksmark en viktig aktör. Det är därför det är synnerligen intressant att läsa vad han skriver och vilka frågor han lyfter fram.

Några exempel:
Frågan om vad vi ska mena med kunskap är mer akut idag än kanske någonsin tidigare.
Vidare:
Vad är värt att veta i tider där alla världens information finns på några få musklickningars avstånd (datorn, telefonen, etc)? Det är en av vår tids viktigaste frågor som snabbt spiller över på lärarutbildningens grundläggande innehållsproblem: vad måste lärare behärska för att kunna möta ett extremt kunskapskomplext samhälle?

Kroksmark kritiserar också Franke för insvävning av pedagogiken genom att inte ställa frågan hur barn och unga lär sig, d.v.s.:
vad en kunskapskvalitet är eller hur lärare på ett kompetent sätt skapar förutsättningar för lärande i ett klassrum i en skola någonstans i Sverige – impregnerad av IKT och mångkulturalitet.
Han ställer då den mycket berättigade frågan vad lärarutbildningen måste tillhandahålla i termer av kunskaper och kompetenser?

Kroksmark tar också upp frågan om det historiska perspektivet:
En historisk analys av lärarutbildningen bör ta sin utgångspunkt i lärandets idéhistoria, synen på kunskap och kompetens och antaganden om lärandet inom ramen för en yrkesutbildning till lärare. Utredaren borde också ha ställt lärarutbildningens tidigare historia under en postmodern lupp, där det digitala kunskapssamhället och det kommunikationsintensiva lärandet använts som en analytisk idéhistorisk skalpell. Frågan är vad som blir kvar av lärarutbildningens stolta historia om det snittet skulle läggas. Lärarutbildningens historia försvinner inte – berättelsen har vi alltid kvar - men den kommer att framstå i ett helt nytt böjningsmönster som jag misstänker blir svårt att ta med sig in i framtiden.

Samtliga frågeställningar är mycket intressanta och förtjänar en framskjuten plats i den fortsatta utvecklingen av lärarutbildningen. Det borde väl också vara möjligt. Det finns alldeles för få forskare, framförallt inom pedagogik som ställer just den här typen av frågor. Som professor i pedagogik bör man väl ha ett visst inflytande över de forskningsmässiga satsningar som görs, oberoende av vilka politiska beslut som fattas om struktur och organisation.


Läs även andra bloggares åsikter om lärarutbildning, digitala kunskapssamhället

Stefan Pålsson skriver ett läsvärt inlägg i bloggen Framtidens lärande den 7 januari, En positiv samhällsutveckling med digitalt kompetenta medborgare. Han hänvisar bl a Michael Wesch och hans blogg och till en artikel i antologin Freesouls av Howard Rheingold, Participative Pedagogy for a Literacy of Literacies. Rheingolds artikel är synnerligen intressant. Ett citat som stimulerar till vidare läsning:

Literacy is the most important method Homo sapiens has used to introduce systems and tools to other humans, to train each other to partake of and contribute to culture, and to humanize the use of instruments that might otherwise enable commodification, mechanization and dehumanization. By literacy, I mean, following on Neil Postman and others, the set of skills that enable individuals to encode and decode knowledge and power via speech, writing, printing and collective action, and which, when learned, introduce the individual to a community. Literacy links technology and sociality. The alphabet did not cause the Roman Empire, but made it possible. Printing did not cause democracy or science, but literate populations, enabled by the printing press, devised systems for citizen governance and collective knowledge creation. The Internet did not cause open source production, Wikipedia or emergent collective responses to natural disasters, but it made it possible for people to act together in new ways, with people they weren't able to organize action with before, in places and at paces for which collective action had never been possible. Literacies are the prerequisite for the human agency that used alphabets, presses and digital networks to create wealth, alleviate suffering and invent new institutions.


Läs även andra bloggares åsikter om media literacy, literacy, literacies

Har under ledigheten tillbringat rätt mycket tid vid en anhörigs sjukbädd och fått anledning att reflektera över yrkeskunnande, utbildning, forskning och utveckling. Det första som slår en när man betraktar sjukvårdspersonalens intensiva arbete är den mångfald av kompetenser som de måste besitta, teknisk, kemisk, biologisk, matematisk och inte minst social och emotionell kompetens. Sjuksköterskans arbetsuppgifter har precis som så många andra yrkesgrupper förändrats i takt med teknisk utveckling och nya forskningsrön. Under ett samtal kom vi också in på utbildning och forskningsanknytning mellan olika yrken som sjuksköterska, lärare och psykolog. Jag associerade till den artikel i DN från 2006 som presenterade tre undersökningar av Högskoleverket där olika utbildningar jämfördes, fr.a. jämfördes sjuksköterskeutbildning och lärarutbildning i två av utredningarna.

Det visade sig att på många punkter kom sjuksköterskeutbildningen väl ut. Här fanns både forskningsanknytning och koppling till praktik, medan lärarutbildningen fick mer kritik:

"Inom sjuksköterskeutbildningen säger man tydligt att syftet inte är att de blivande sjuksköterskorna i första hand ska bli forskare. De ska däremot vara väl förtrogna med forskningen inom omvårdnadsområdet och kunna tillämpa "best practice" i sin yrkesutövning. Läsandet av vetenskapliga artiklar är också något som introduceras tidigt och löper som en röd tråd genom undervisningen.
Inom lärarutbildningen handlar forskningsanknytningen mer om att de blivande lärarna ska lära sig att "forska" om sin egen praktik. Kopplingen till forskning sker också mer avgränsat i förhållande till andra moment i utbildningen, forskningsinslagen kommer in sent och mest tydligt i anslutning till examensarbetet."

I samtalet, som mera kom att handla om personliga erfarenheter, kunde konstateras att bilden av skillnaden mellan lärarutbildning och sjuksköterskeutbildning stämde rätt bra. Att en orsak kanske kunde vara att möjligheten för egen forskning eller att delta i olika typer av forskningsprojekt på sin arbetsplats var större för sjuksköterskor än för t ex lärare eller psykologer. Inom både lärarutbildning och psykologutbildning finns ett stort avstånd mellan å ena sidan yrkesprofessionen, den "kliniska" delen och å andra sidan utbildning och forskning.

I den pågående diskussionen om lärarutbildning handlar det bl.a. om ökad andel disputerade lärare och att undervisningen ska forskningsbaseras (som i och för sig är helt rätt). Men man kan fråga sig vilka som har tolkningsföreträde till de frågor som ska beforskas och som ska vara den grund som utbildningen ska vila på? Vilket väger tyngst, det akademiska perspektivet med forskarsamhällets frihet eller yrkesprofessionens krav på fördjupning och förståelse för grundläggande yrkesmässiga krav? Finns strukturer och incitament för att hitta en rimlig balans?


Läs även andra bloggares åsikter om lärarutbildning, sjuksköterskeutbildning, forskning, yrkeskunnande