Erfarenheter av temagruppen "Barns tidiga språk- och matematikutveckling med bilden som utgångspunkt"
Den här gruppen är ett bra exempel på ett småskaligt projekt där man med relativt små resurser kunnat pröva att integrera den egna verksamheten med digital teknik, utifrån verksamhetens förutsättningar kompletterat med lite utrustning (i princip en interaktiv skrivtavla datorer, digitalkameror och en dataprojektor) och en del utbildningsinsatser.
Tretton anställda på förskolan Regnbågen i Emmaboda deltog och hade även en hel del kontakter med lärarutbildningen vid Linnéuniversitetet i Kalmar.
När jag tittar på det som betecknas som ett utkast till slutrapport (men som är det senaste jag har fått tag på) så finns det många bra och enkla exempel på hur digital teknik kan användas även för förskolebarn, för att förstärka barnens verklighetsuppfattning och deras känsla av lokal förankring -- som att ta bilder på hus och annat i närområdet och sätta upp bilderna på en karta. (Det går att göra med analog teknik, men blir så mycket lättare med digital.)
Tillgången till strömmande media i form av filmer från AV-Media framhålls, men jag hittar inga exempel på mer interaktiv användning av den interaktiva skrivtavlan.
I temagruppen har man stött på flera av de återkommande problemen i den här sortens projekt: etiska frågeställningar i form av vad man får lägga ut på nätet, samt föräldrar som är tveksamma till publicering. Detta är ju väl förståeligt, dels eftersom det inte finns några rimliga riktlinjer att förhålla sig till, dels eftersom teknikutvecklingen är så snabb.
Som exempel har bildigenkänningsteknikerna nu kommit väldigt långt. En sak som händer är att bilder som läggs ut hamnar på olika ställen på nätet, en annan att personer som finns på bilderna känns igen av automatiska program som etiketterar bilderna med metadata, exempelvis vem personerna är.
Fler reflektioner kommer i nästa inlägg om gruppen.
/Simon Winter
Emergent literacy och Clicker 5
Små barns emergent litceracy och datorprogrammet Clicker 5 behandlas i en artikel om ett nytt datorprogram, som vi såg vid besöket på BETT-mässan i London. Referensen för den som vill läsa hela artikeln är: «Parette, H. P. et al (2009) Using Clicker 5 to Enhance Emergent Literacy in Young Learners, Early Childhood Education Journal, 36, 355-363.»
På mässan blev vi intresserade av programmet, som verkade som en ny typ av «färdigt program», dvs. den typ som vi förut varit skeptiska till. Vår skepticism beror antagligen på att vi pedagoger generellt har inställningen att den bakomliggande Skinnerfilosofin för alla program med plingljud och guldstjärnor är av ondo. Men i detta program såg vi att även färdiga konstruktioner kan användas på ett öppet sätt, dvs barnen får inte bara veta om de har rätt eller fel; de kan också skapa eget material. Vi beslutade att testa möjligheterna i praktiken och köpte in licenser till våra utlåningsdatorer på Campus Kalmar, så att de ca 30 studenter, som nu har VFU i förskolan, ska få testa användbarheten. Detta program passade väl in i den teorikurs om emergent literacy, som de just läst. I artikeln beskrivs enkelt vad som menas med detta och jag ger här en kort sammanfattning av de teoretiska antagandena och beskrivning av hur programmet fungerar.
Begreppet emergent literacy började används på 1960-talet och syftar på det barn gör när de leker med och undersöker böcker och tryckt material, innan de läser och skriver «på riktigt». Tidigare användes begreppet «läsmogen», vilket underförstått betyder att det finns en specifik punkt, då barn är mogna att börja lära sig läsa och skriva. Genom att använda begreppet emergent literacy underförstår vi istället att det finns en progression i barnets literacy-utveckling. Detta synsätt delas av allt fler som arbetar med yngre barn. I stället för att invänta s.k. mognad, försöker lärarna istället ge barnen erfarenheter och upplevelser längs ett kontinuerligt förlopp av «litteracitets-handlingar». Lärarna planerar och strukturerar aktiviteter med bokstäver, ord, texter och bilder redan när barnen är mycket små. Det är dessa aktiviteter som utgör grunden för senare färdigheter i läsning.
Begreppet emergent literacy innebär för det första att läsning och skrivning utvecklas både samtidigt och genom ömsesidig påverkan, snarare än i en särskild ordningsföljd. Därav följer att arbete med läsning och skrivning bör integreras. För det andra utvecklas barnets emergent literacy genom samverkan mellan muntligt och skriftligt språk. Vidare kan man, i arbetet med barnens utveckling av emergent literacy, utgå från 5 kriterier för språklig medvetenhet: fonetisk medvetenhet, ordigenkänning, föreställningar om tryckt material, alfabetisk princip och förståelse. aMan har framför allt sett fördelar som gäller språkutvecklingen hos barn i behov av särskilt stöd men programmet fungerar bra för alla barn, speciellt när det gäller emergent literacy. Genom att barnen kan välja och klicka på både bilder och ord, samt få ordet uppläst kan de skapa text redan innan de behärskar läsning och skrivning. Sådana aktiviteter tjänar alltså som en mjuk övergång för barnets utveckling till en läsande och skrivande individ.
Vid de seminarier kring emergent literacy, som vi hade innan studenterna fick se och själva undersöka programmet, blev det livliga diskussioner om värdet och eventuellt faran av detta synsätt på barns lärande. En grupp såg det som ganska självklart att man ska stödja barns språkutveckling där de befinner sig men naturligtvis under lekfulla former utan tvång. En annan grupp varnade för att barn blir stressade av våra kanske omedvetna krav och förväntningar på duktighet så tidigt. Det kan dessutom stressa föräldrar, som börjar träna barnen så de ska bli «tidiga». Barn är mer uppmärksamma än vi tror på just våra omedvetna förväntningar. Vi var därför överens om att vi måste ventilera detta öppet och inte ta för givet att all tidighet är enbart gott. När studenterna nu går ut på VFU och testar programmet, ska det därför bli intressant att se om de tänker likadant efteråt. I nästa inlägg ska jag beskriva hur programmet fungerar och även hur det fungerade att lära sig det tillsammans med studenter på workshop, dvs. för läraren att inte «vara bäst i klassen».
Anne-Mari Folkesson
Bitr. projektledare i Ung Kommunikation
Verkligheten och nätet
På onsdagskvällen visades ett skrämmande reportage i Uppdrag granskning. På en skola i Bjästa, en liten ort utanför Örnsköldsvik våldtogs en 14-årig flicka av en 15-årig pojke. Detta skedde på en toalett under skoltid. Pojken dömdes för brottet både i tingsrätten och i hovrätten. Så långt skulle alltså rättssamhället kunnat fungera. Men historien bakom är någon helt annan.
Orten delas i två läger där den ena sidan, med vad det verkar en stor majoritet, inte tror på flickan utan startar en smutskastningskampanj där också nätet blir en arena. Man använder Facebook, bloggar och film. Filmen visar hur pojken på skolavslutningen delar ut blommor och under applåder kramar lärare och kamrater. I reportaget intervjuas prästen om vilken fin demonstration av pojken att komma till kyrkan och göra på detta sätt. Senare på kvällen begår pojken ytterligare en våldtäkt mot en annan flicka. Också här dömdes han för brottet.
Hela denna historia innehåller många skrämmande och otäcka detaljer och har väckt stor diskussion. Gårdagskvällens Debatt ägnades åt frågan. På Twitter finns många inlägg, sök på #svtdebatt eller #granskning.
Framförallt reagerar man över en vuxenvärld som så totalt brister i omdöme och ansvar. Skolpersonal som inte förstår vad som händer eller är för feg för att ta ställning. Naturligtvis kommer frågan upp om nätets roll. På nätet skärptes och synliggjordes den konflikt som delade Bjästa. Den fick fritt spelrum där vuxna tog aktiv del och i många stycken drev smutskastningskampanjen mot våldtäktsoffret. Den myndighet, skolan, som borde ha stått upp till flickans försvar svek, inte bara flickan utan också alla andra barn och ungdomar som inte förstod det som hände.
Staffan Hagnell, forsknings- och utvecklingschef .SE, skriver om digitalt utanförskap. 1,7 miljoner svenskar har inte tillgång till nätet, främst beroende på bristande dator eller Internetkompetens. I perspektiv av onsdagens Uppdrag ranskning, funderar man över om inte den siffran är ännu högre när det gäller kompetens och förståelse av hur faktiskt Internet fungerar. Det handlar inte om att vi kan eller ska stänga ute nätet. Det är en del av den värld vi lever i, men det är inte självklart hur vi vare sig förstår nätet eller använder det. En central del för skolan måste vara att axla ansvaret för dessa frågor.
På ett seminarium vi hade för några veckor sedan ställdes frågan: Förändrar Internet vårt sätt att tänka? Det finns skäl att återvända till den frågeställnignen. I det här fallet använde sig människor av nätet för att kränka andra människor på ett synnerligen grovt sätt. Samtidigt är det också nätet som bidrar till att vi kan få syn på det som faktiskt hände och förhoppningvis kan agera med förstånd.
Frågan aktualiserar på ett dramatiskt sätt hur vi ska hantera våra sociala relationer på de nya arenor som nätet skapar. För drygt ett år sedan slutförde Jessica Linde och Ida Qvarnström ett temagruppsarbete med just dessa frågor. De producerade också en intressant rapport, Socala relationer på nya digitala arenor, om mobbning, kunskapsdelning och en bygemenskap på nätet. I den belyses på ett alldeles utmärkt sätt en hel del av de viktiga frågor som vi behöver arbeta med tillsammans med barn och ungdomar.
Läs även andra bloggares åsikter om Bjästa, våldtäkt, mobbning, Internet, öppenhet, kunskap, skola, ansvar
Orten delas i två läger där den ena sidan, med vad det verkar en stor majoritet, inte tror på flickan utan startar en smutskastningskampanj där också nätet blir en arena. Man använder Facebook, bloggar och film. Filmen visar hur pojken på skolavslutningen delar ut blommor och under applåder kramar lärare och kamrater. I reportaget intervjuas prästen om vilken fin demonstration av pojken att komma till kyrkan och göra på detta sätt. Senare på kvällen begår pojken ytterligare en våldtäkt mot en annan flicka. Också här dömdes han för brottet.
Hela denna historia innehåller många skrämmande och otäcka detaljer och har väckt stor diskussion. Gårdagskvällens Debatt ägnades åt frågan. På Twitter finns många inlägg, sök på #svtdebatt eller #granskning.
Framförallt reagerar man över en vuxenvärld som så totalt brister i omdöme och ansvar. Skolpersonal som inte förstår vad som händer eller är för feg för att ta ställning. Naturligtvis kommer frågan upp om nätets roll. På nätet skärptes och synliggjordes den konflikt som delade Bjästa. Den fick fritt spelrum där vuxna tog aktiv del och i många stycken drev smutskastningskampanjen mot våldtäktsoffret. Den myndighet, skolan, som borde ha stått upp till flickans försvar svek, inte bara flickan utan också alla andra barn och ungdomar som inte förstod det som hände.
Staffan Hagnell, forsknings- och utvecklingschef .SE, skriver om digitalt utanförskap. 1,7 miljoner svenskar har inte tillgång till nätet, främst beroende på bristande dator eller Internetkompetens. I perspektiv av onsdagens Uppdrag ranskning, funderar man över om inte den siffran är ännu högre när det gäller kompetens och förståelse av hur faktiskt Internet fungerar. Det handlar inte om att vi kan eller ska stänga ute nätet. Det är en del av den värld vi lever i, men det är inte självklart hur vi vare sig förstår nätet eller använder det. En central del för skolan måste vara att axla ansvaret för dessa frågor.
På ett seminarium vi hade för några veckor sedan ställdes frågan: Förändrar Internet vårt sätt att tänka? Det finns skäl att återvända till den frågeställnignen. I det här fallet använde sig människor av nätet för att kränka andra människor på ett synnerligen grovt sätt. Samtidigt är det också nätet som bidrar till att vi kan få syn på det som faktiskt hände och förhoppningvis kan agera med förstånd.
Frågan aktualiserar på ett dramatiskt sätt hur vi ska hantera våra sociala relationer på de nya arenor som nätet skapar. För drygt ett år sedan slutförde Jessica Linde och Ida Qvarnström ett temagruppsarbete med just dessa frågor. De producerade också en intressant rapport, Socala relationer på nya digitala arenor, om mobbning, kunskapsdelning och en bygemenskap på nätet. I den belyses på ett alldeles utmärkt sätt en hel del av de viktiga frågor som vi behöver arbeta med tillsammans med barn och ungdomar.
Läs även andra bloggares åsikter om Bjästa, våldtäkt, mobbning, Internet, öppenhet, kunskap, skola, ansvar
Evolution kontra Revolution
När BETT-mässan 2010 gick av mässan i London den 13-16 januari, var det en delegation från Ung Kommunikation som besökte mässan. Alla intryck och möten genererade reflektioner och insikter av varierande karaktär. Här följer en avslutande trendspaning mot bakgrund av mässan.
Det är inte fråga om behov utan Evolution kontra Revolution
Det var lite tröttande att se 250 meter interaktiva skrivtavlor som ofta användes som whiteboard. Vi såg inte mycket av uppslag till användning - det få man tänka ut själv. Och vi konstaterade att tekniker är naturligtvis intresserade av teknik och pedagoger kan inte förvänta sig annat, man måste använda sitt eget huvud. Vi träffade några svenska lärare där, som menade var att sådana här tavlor måste man ha nuförtiden för att hänga med - skolan får inte upplevas som gammalmodig om den ska ha legitimitet hos barn och föräldrar idag.
En viktig fråga gäller varför är vi så rädda att prova nya idéer utan att först veta exakt svaret på vad vad ska det var bra för. Ibland verkar det som vi först måste göra en utredning, sen formulera ett strategidokument i ett halvår och sen vänta ytterligare ett halvår på konsensus och beslut. Och då är både teknik och idéer redan inaktuella! Nya tekniker kallar på uppmärksamhet och om vi inte har det senaste, helst igår, framstår skolan som efterbliven. Det är en svår nöt att knäcka hur ska vi hitta balans mellan att vara utvecklingsinriktade men ändå inte förvandla skolan till experimentverkstad för senaste tekniktrenden!
Det kan ju vara så att alla dessa prylar är bra-att-ha-saker i skolan på något sätt, men ett intressant fenomen, som vi ständigt återkom till i diskussionen, är att i skolan lär man sig fortfarande huvudsakligen att läsa, skriva och räkna. Det finns en traditionell syn i våra huvuden och då kanske vi inte kan begära att att tekniker ska ändra skolan om vi som pedagoger inte kan det själva. Här inställer sig dessutom frågan: Varför ska skolan förändras egentligen, vad är felet? Och finns det något vi tycker är bra nog redan? Vet vi vart vi vill egentligen? Ett stående svar är att skolan ska förbereda för samhället - det som finns nu och ett kommande. Och något som verkar tämligen säkert är nya medier är här för att stanna och detta faktum ändrar definitioner och betydelser av begreppet literacy.
Det mesta i den nya tekniken är egentligen naturlig evolution, vi använder ju inte griffeltavla och bläckhorn längre. Nya tekniker har hittills tagit sig in när de blivit tillräckligt vanliga. Men vissa nyheter ses som hot, t.o.m. boktryckarkonsten var en gång ett hot och kyrkan ville förstöra maskinerna - det var en hotfull tanke att alla skulle kunna läsa. Man kan fråga sig om motståndet mot ny teknik och nya medier i skolan inte bara beror på att det upplevs som «onödigt», utan också upplevs som av ett hot mot en samhällsomvälvning som man vill stoppa. Det kanske är att överdriva och vi har inga svar men vi tror intuitivt att skolan måste hänga med i det som händer i samhället utanför. Den här sista spaningen ledde så småningom till en fundering kring hur vi kan få in nya lärandemål i våra kursplaner. När, var och hur kan vi meningsfullt få in nya medier? Denna fråga får vi lösa tillsammans med befintlig kunskap för vi kommer ändå aldrig att bli fullärda. Man får börja där man står!
//Peter Diedrichs, Anne-Mari Folkesson, Tom Gagner, Kristina Henriksson, Ragnar Olsson och Maria Stam - Linnéuniversitetet, Kalmar.
Det är inte fråga om behov utan Evolution kontra Revolution
Det var lite tröttande att se 250 meter interaktiva skrivtavlor som ofta användes som whiteboard. Vi såg inte mycket av uppslag till användning - det få man tänka ut själv. Och vi konstaterade att tekniker är naturligtvis intresserade av teknik och pedagoger kan inte förvänta sig annat, man måste använda sitt eget huvud. Vi träffade några svenska lärare där, som menade var att sådana här tavlor måste man ha nuförtiden för att hänga med - skolan får inte upplevas som gammalmodig om den ska ha legitimitet hos barn och föräldrar idag.
En viktig fråga gäller varför är vi så rädda att prova nya idéer utan att först veta exakt svaret på vad vad ska det var bra för. Ibland verkar det som vi först måste göra en utredning, sen formulera ett strategidokument i ett halvår och sen vänta ytterligare ett halvår på konsensus och beslut. Och då är både teknik och idéer redan inaktuella! Nya tekniker kallar på uppmärksamhet och om vi inte har det senaste, helst igår, framstår skolan som efterbliven. Det är en svår nöt att knäcka hur ska vi hitta balans mellan att vara utvecklingsinriktade men ändå inte förvandla skolan till experimentverkstad för senaste tekniktrenden!
Det kan ju vara så att alla dessa prylar är bra-att-ha-saker i skolan på något sätt, men ett intressant fenomen, som vi ständigt återkom till i diskussionen, är att i skolan lär man sig fortfarande huvudsakligen att läsa, skriva och räkna. Det finns en traditionell syn i våra huvuden och då kanske vi inte kan begära att att tekniker ska ändra skolan om vi som pedagoger inte kan det själva. Här inställer sig dessutom frågan: Varför ska skolan förändras egentligen, vad är felet? Och finns det något vi tycker är bra nog redan? Vet vi vart vi vill egentligen? Ett stående svar är att skolan ska förbereda för samhället - det som finns nu och ett kommande. Och något som verkar tämligen säkert är nya medier är här för att stanna och detta faktum ändrar definitioner och betydelser av begreppet literacy.
Det mesta i den nya tekniken är egentligen naturlig evolution, vi använder ju inte griffeltavla och bläckhorn längre. Nya tekniker har hittills tagit sig in när de blivit tillräckligt vanliga. Men vissa nyheter ses som hot, t.o.m. boktryckarkonsten var en gång ett hot och kyrkan ville förstöra maskinerna - det var en hotfull tanke att alla skulle kunna läsa. Man kan fråga sig om motståndet mot ny teknik och nya medier i skolan inte bara beror på att det upplevs som «onödigt», utan också upplevs som av ett hot mot en samhällsomvälvning som man vill stoppa. Det kanske är att överdriva och vi har inga svar men vi tror intuitivt att skolan måste hänga med i det som händer i samhället utanför. Den här sista spaningen ledde så småningom till en fundering kring hur vi kan få in nya lärandemål i våra kursplaner. När, var och hur kan vi meningsfullt få in nya medier? Denna fråga får vi lösa tillsammans med befintlig kunskap för vi kommer ändå aldrig att bli fullärda. Man får börja där man står!
//Peter Diedrichs, Anne-Mari Folkesson, Tom Gagner, Kristina Henriksson, Ragnar Olsson och Maria Stam - Linnéuniversitetet, Kalmar.
Offentlighet vs. eget lärande?
"Hur offentlig ska den blivande läraren tvingas vara under sin utbildning?"
Den här frågan dök plötsligt upp när vi diskuterade projekt som görs med verkliga studenter i verkliga kurser som pågår och som styrs av en kursplan, en examensordning och ett uttalat krav på studentinflytande. Om vi låter studenter arbeta med uppgifter kring IKT och sedan ber dessa studenter skriva en reflekterande text om dessa uppgifter, kan vi då begära att studenterna lägger ut sina texter för offentligheten på webben? Denna övergripande fråga uppstod ur en mängd konkreta frågor, relaterade till både juridiska, moraliska och pedagogiska frågor.
Inledningsvis måste man fundera på det juridiska regelverket. Har studenterna rätt att neka detta? Vi var osäkra på den punkten och insåg att vi måste ta reda på det. Generellt sett är lärare är inte juridiskt ansvariga för sina handlingar, det är arbetsgivaren. Alltså har rektorn ansvar för att tex. kolla en text som ska bli offentlig, inte den enskilda läraren. Men hur är det på lärarutbildningen, vem ansvarar juridiskt för studenternas texter? Det visste vi inte.
En annan, minst lika viktig, fråga är hur vi ställer oss moraliskt? Alltså, hur uppfattar vi vår lärarroll? Vi hade olika uppfattningar om hur studenterna kan uppfatta ett krav på offentliggörande av deras texter? Den problematiken ledde till en intressant diskussion kring frågan om det är rimligt att ta hänsyn till studenternas uppfattning eller inte. Det framfördes tankar om att vi «curlar» studenterna för mycket, dvs. vi glömmer bort att lärare är ett offentligt yrke och studenterna behöver inse detta redan från början. En annan tanke var att detta skulle kunna ses ett exempel på “nya examinationsformer”.
Uppfattningen att vi tar för mycket hänsyn till studenterna, problematiserades utifrån frågan: “Ska studenterna genast, under första året på utbildningen, skriva offentliga texter.” Eller kan de få lov att i lugn och ro vara en lärande individ och befinna sig i en lärprocess, där deras texter huvudsakligen används för eget lärande. Vi kan säga att problemet handlar om motsättningen process - produkt. Inom kommunikationsforskning används begreppsparet sonderande tal - redigerat tal. Om vi drar en parallell till det utvidgade textbegreppet, kan vi formulera begreppen sonderande text - redigerad text. Poängen med att skilja ut dessa två typer av texter är att sonderandet behövs för att formulera nya tankar och detta gynnas av att elever inte behöver visa upp offentligt hur de tänker. Så snart eleverna upplever att de visas upp, börjar de redigera sitt tal till att att säga «det rätta» och kreativiteten bromsas. En pedagogisk poäng är att lärprocessen störs om den lärande ska tänka på produkten. Studenten har då bedömningen i fokus och riskerar att lösa uppgiften instrumentellt i stället för att tänka reflekterande.
Ytterligare en fråga man kan ställa sig är om det är av offentligt intresse att läsa nybörjartankar? Eller ska en offentligt intressant text vara en redigerad produkt, dvs. resultatet av en process, som genomgått flera varv av omskrivning och kommentarer från kritiska läsare?
En helt annan aspekt gäller moralfrågan, dvs. om det kan uppfattas som ett utnyttjande av studenterna för att vår hemsida ska få följa processen eller finns det något som är av intressen för studenten själv? Man kan tänka sig att det är positivt att vi ger studenterna tillfälle att skriva texter till riktiga mottagare. Frågan är bara: Kan man göra det obligatoriskt att lägga ut en text på Ung Kommunikations hemsida, där bl.a. deras framtida arbetsgivare kan gå in och läsa. Hittils har vi bara examensarbeten som obligatoriska för studenten att offentliggöra, via DIVA. Skillnaden mot en text skriven under en lärprocess är att examensarbetet är en handledd text, alltså en text som genomgått flera varv av omskrivning och kommentarer från kritiska läsare.
//Ann-Marie Folkesson, projektledare Ung Kommunikation
Kulturarbetares förändrade roll
Anders Milder på SvD har i två tänkvärda krönikor, 1, 2, skrivit om framförallt journalisters men också andra kulturarbetares förändrade yrkesroller. Inledningen till gårdagens krönika är utmärkt och får en extra dimension om man placerar texten i ett skolsammanhang och ersätter "läsare" med "elev" och "reporter" med "lärare":
"Läsarna vet mer än reportern.
Fram till för bara några år sedan var en sådan mening fullständigt oerhörd. Ingen skulle ha kommit på tanken att ens yppa den på en redaktion. I dag framstår den allt mer inte bara som en sanning, utan också som grunden för det mest radikala skiftet i den moderna journalistikens historia.
Men det är inte en helt okomplicerad sanning och missförstånden kring den är många.
Att läsaren vet mer än reportern innebär inte att ALLA läsare ALLTID vet bättre än reportern.
Heller inte att reportern kan lägga ned sin verksamhet utan att vi förlorar något i samhällsdebatten eller att det automatiskt är lätt att använda sig av den kunskap som läsarna har.
Nej, det är faktiskt inte ens säkert att man får ta del av den – i alla fall inte utan att förtjäna det."
Anders Mildner kritiserar i sin första krönika nätverket (eller lobbyorganisationen!) Kulturskaparna för en snäv syn på kultur och kulturskapande som inte tar hänsyn till förändrade förutsättningar i samhället, bl.a. framdriven av internetkulturen och sociala medier. Det är snarare ett försvar av gamla positioner än ett genuint intresse att diskutera vad internetkulturen egentligen innebär i form av förändrade affärsmodeller. I den andra krönikan tar han speciellt upp journalistens och journalistikens förändrade roll.
Krönikorna är intressanta eftersom de sätter fingret på hur stora förändringar i samhället skapar spänningar mellan nya och gamla yrkesroller. Samma motsättningar hittar vi i utbildningssektorn. Och lika provocerande är det att framhäva elevens eller studentens kompetenser eller intressen i förhållande till utbildningens innehåll!
Vare sig det handlar om utbildning i ungdomsskolan eller högskoleutbildning så saknas idag en grundläggande diskussion om utbildningens och lärandets villkor i dagens samhälle. Ändå befinner vi oss i en tid då utbildningssystemet är utsatta för stora förändringar, dels på grund av politiska krav, dels beroende på resultatmässiga brister, dels på grund av internationalisering och globalisering. Men få pekar på framtidens krav och vilka kompetenser som är viktiga, utan snarare är idealen gårdagens skola och utbildning. Och vägen dit verkar gå via ökade kontroller och kraftigare styrning.
Vi måste precis som kulturskapare, journalister och andra yrkesgrupper hitta nya "affärsmodeller" , vilket inte behöver innebära att allt det gamla kasseras. Undervisningens organisation har varit imponerande stabil i sekler. Men om vi mer tittar bakåt än framåt riskerar vi att gå vilse. Det finns alltså flera skäl till varför vi bör hitta gemensamma beröringspunkter och öka samarbetet mellan olika typer av kulturarbetare.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturarbetare, journalister, samhällsförändringar, internet, sociala medier, skola, utbildning
"Läsarna vet mer än reportern.
Fram till för bara några år sedan var en sådan mening fullständigt oerhörd. Ingen skulle ha kommit på tanken att ens yppa den på en redaktion. I dag framstår den allt mer inte bara som en sanning, utan också som grunden för det mest radikala skiftet i den moderna journalistikens historia.
Men det är inte en helt okomplicerad sanning och missförstånden kring den är många.
Att läsaren vet mer än reportern innebär inte att ALLA läsare ALLTID vet bättre än reportern.
Heller inte att reportern kan lägga ned sin verksamhet utan att vi förlorar något i samhällsdebatten eller att det automatiskt är lätt att använda sig av den kunskap som läsarna har.
Nej, det är faktiskt inte ens säkert att man får ta del av den – i alla fall inte utan att förtjäna det."
Anders Mildner kritiserar i sin första krönika nätverket (eller lobbyorganisationen!) Kulturskaparna för en snäv syn på kultur och kulturskapande som inte tar hänsyn till förändrade förutsättningar i samhället, bl.a. framdriven av internetkulturen och sociala medier. Det är snarare ett försvar av gamla positioner än ett genuint intresse att diskutera vad internetkulturen egentligen innebär i form av förändrade affärsmodeller. I den andra krönikan tar han speciellt upp journalistens och journalistikens förändrade roll.
Krönikorna är intressanta eftersom de sätter fingret på hur stora förändringar i samhället skapar spänningar mellan nya och gamla yrkesroller. Samma motsättningar hittar vi i utbildningssektorn. Och lika provocerande är det att framhäva elevens eller studentens kompetenser eller intressen i förhållande till utbildningens innehåll!
Vare sig det handlar om utbildning i ungdomsskolan eller högskoleutbildning så saknas idag en grundläggande diskussion om utbildningens och lärandets villkor i dagens samhälle. Ändå befinner vi oss i en tid då utbildningssystemet är utsatta för stora förändringar, dels på grund av politiska krav, dels beroende på resultatmässiga brister, dels på grund av internationalisering och globalisering. Men få pekar på framtidens krav och vilka kompetenser som är viktiga, utan snarare är idealen gårdagens skola och utbildning. Och vägen dit verkar gå via ökade kontroller och kraftigare styrning.
Vi måste precis som kulturskapare, journalister och andra yrkesgrupper hitta nya "affärsmodeller" , vilket inte behöver innebära att allt det gamla kasseras. Undervisningens organisation har varit imponerande stabil i sekler. Men om vi mer tittar bakåt än framåt riskerar vi att gå vilse. Det finns alltså flera skäl till varför vi bör hitta gemensamma beröringspunkter och öka samarbetet mellan olika typer av kulturarbetare.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturarbetare, journalister, samhällsförändringar, internet, sociala medier, skola, utbildning
Erfarenheter av temagruppen "ByBoo"
ByBoo var ett ambitiöst och intressant projekt som bedrevs under 2007. Upprinnelsen var ett projekt som hette "Pass shit forward" och som var en kartläggning av nätmobbning, och vad jag förstår är detta slutrapporten.
Projektet ByBoo drevs av Reaktor Sydost och Interactive Institute Studio [12-21] tillsammans med elever, föräldrar och lärare i klass 3 och 4 på Johannishusskolan i Ronneby kommun. Projektet genomfördes med stöd av bland andra Brottsförebyggande rådet, Region Blekinge, Ronneby kommun och Ung kommunikation.
Ett av temana var en problematisering av vad mobbning på Internet är, i relation till mobbning i "den verkliga världen".
Där förs också en diskussion om vad en community är, och hur de communities som finns på nätet motsvarar de som finns utanför. Detta leder vidare in på vad en "digital värld" eller "digital verklighet" är eller skulle kunna vara, och vad i så fall den vanliga verkliga världen är.
En teoretiskt relativt okomplicerad fråga som mobbning på nätet leder alltså snabbt in på allvarliga metafysiska frågor! I min mening räcker detta för att visa att det är något mycket speciellt som är på gång med Internet.
De teoretiska diskussionerna i projektet kompletterades med att sätta upp en community i praktiken, som får namnet ByBoo. Den beskrivs som "en enklare variant av andra communitys som exempelvis Lunarstorm", ett forum, en chatt , en presentationssida med gästbok och en funktion för privata meddelanden. Intressant att koppla till praktiken på det här sättet.
Den kommunikation som förekommer i ByBoo förvånar delvis projektet. Redan 2007 hade ungdomarna i ByBoo gått över till att förvänta sig synkron kommunikation, som i chatt, och verkade mer eller mindre inte förstå vitsen med vanliga asynkrona forumdiskussioner. Trots att detta var ett relativt kort och effektivt projekt blir det ännu ett exempel på att det är svårt att anpassa forskning till den galopperande tekniska utvecklingen.
Ett annat resultat av projektet (och där man samarbetade med Nätverket SIP) blev den fina lilla boken Digitalis filosoferar (som i sin tur inspirerade lärarhandledningen Digitalis filosofi).
Det blev också ett inslag i SVT Smålandsnytt
I nästa inlägg om gruppen tar jag upp några av deras reflektioner så här i efterhand.
/Simon Winter
Projektet ByBoo drevs av Reaktor Sydost och Interactive Institute Studio [12-21] tillsammans med elever, föräldrar och lärare i klass 3 och 4 på Johannishusskolan i Ronneby kommun. Projektet genomfördes med stöd av bland andra Brottsförebyggande rådet, Region Blekinge, Ronneby kommun och Ung kommunikation.
Ett av temana var en problematisering av vad mobbning på Internet är, i relation till mobbning i "den verkliga världen".
om vi vill förstå och angripa fenomenet digital mobbning så måste vi till att börja med förstå att de sociala rum som finns digitalt helt enkelt är utökade former av andra sociala rum. Det är inte tekniken i sig som är central för unga som kommunicerar via MSN eller SMS. Tekniken är bara ett verktyg för kommunikation. Ändå är det oftast just tekniken och inte kommunikationen som står i centrum för oss vuxna – inte minst när det gäller teknikens baksidor.
Den mobbning som sker via digitala kanaler är inte skild från övrig mobbning. Tvärtom – den hänger ofta tätt ihop med kränkningar som sker på annat sätt.
Från temagruppens blogg.Slutrapporten för projektet blev en hel bok, och publicerades som den första (och hittills enda) delen i Ung kommunikations rapportserie.
Där förs också en diskussion om vad en community är, och hur de communities som finns på nätet motsvarar de som finns utanför. Detta leder vidare in på vad en "digital värld" eller "digital verklighet" är eller skulle kunna vara, och vad i så fall den vanliga verkliga världen är.
En teoretiskt relativt okomplicerad fråga som mobbning på nätet leder alltså snabbt in på allvarliga metafysiska frågor! I min mening räcker detta för att visa att det är något mycket speciellt som är på gång med Internet.
De teoretiska diskussionerna i projektet kompletterades med att sätta upp en community i praktiken, som får namnet ByBoo. Den beskrivs som "en enklare variant av andra communitys som exempelvis Lunarstorm", ett forum, en chatt , en presentationssida med gästbok och en funktion för privata meddelanden. Intressant att koppla till praktiken på det här sättet.
Den kommunikation som förekommer i ByBoo förvånar delvis projektet. Redan 2007 hade ungdomarna i ByBoo gått över till att förvänta sig synkron kommunikation, som i chatt, och verkade mer eller mindre inte förstå vitsen med vanliga asynkrona forumdiskussioner. Trots att detta var ett relativt kort och effektivt projekt blir det ännu ett exempel på att det är svårt att anpassa forskning till den galopperande tekniska utvecklingen.
Ett annat resultat av projektet (och där man samarbetade med Nätverket SIP) blev den fina lilla boken Digitalis filosoferar (som i sin tur inspirerade lärarhandledningen Digitalis filosofi).
Det blev också ett inslag i SVT Smålandsnytt
I nästa inlägg om gruppen tar jag upp några av deras reflektioner så här i efterhand.
/Simon Winter
Lärplattformar för administration och kontroll, för vem behövs det?
När BETT-mässan 2010 gick av mässan i London den 13-16 januari, var det en delegation från Ung Kommunikation som besökte mässan. Alla intryck och möten genererade reflektioner och insikter av varierande karaktär. Här följer ytterligare en trendspaning med bakgrund av mässan.
Öppna system
Tjänsten Live@edu från Microsoft kommer nog snart att användas i grundskolan, och vi såg exempel från grundskolor och högskolor i England. Man kan tänka sig att den här typen av tjänster blir vanliga framöver eftersom trenden är att skolor går mot open source-lösningar - program som ligger på nätet och inte behöver köpas. På högskolorna skulle man också ha nytta av det, eftersom det finns för lite lagringsutrymme för studenternas arbeten. På studenternas datorkonton och i lärplattformarna finns inte plats att lägga ut redovisningar av VFU-uppgifter, där man använt multimedia med mycket ljud och bild. De kan därmed inte dela med sig av idéer till varandra och det begränsar våra examinationsuppgifter. Med den här tjänsten får man obegränsat med utrymme och man får behålla den livet ut, vilket är fördelaktigt för alumniverksamheten. Ett sådant projekt som just nu pågår på universitet kan läggas ner om vi istället tar den här tjänsten. I Live@edu fanns intressanta nya funktioner, som vi var överens om behövdes. Vi skulle också vilja testa om vi kan använda tjänsten för att kunna göra bedömning av VFU’n med hjälp av digital teknik och därmed ägna mer tid åt lärande än att lägga stora resurser på resor och kostnader för dessa. Vi skulle kunna lägga upp filmer, som vi kan titta på tillsammans med VFU-läraren för att ge tydligare respons till studenten och utveckla samsyn i bedömningen.
MEN, vi såg också en fara i de kontrollfunktioner som hade utvecklats för skoladministrativa syften. Tex. finns funktioner där elever skriver egna mål, övar och lärare följer och dokumenterar. Nackdelen är att det lätt blir instrumentellt, och det måste lärarna se till att det inte blir.
Tillgång eller kontroll
Det fanns också ett program för videoinspelning av undervisningssituationer. Fördelen var att programmet gjorde det enkelt att bearbeta videofilmen, mycket enklare än de vanliga programmen för videoredigering och skulle säkert var användbart i många utvecklade icke-instrumentella situationer som när man övar på en pjäs. Andra användningsområden kan vara att filma klassrumssituationer och som sedan läggs på en dator. Klassrumssituationerna kan man sedan i efterhand se i slow motion, något som är tänkt för lärare med stora klasser och lite tid. Lärarna kan t.ex. titta på idrottslektioner tillsammans med elever. Men mediet kan också utvecklas till kontroll av «vem som kastade suddgummit».
Det fanns också system för att ge snabba meddelanden hem, som att eleven har varit på förbjuden sida, kommit sent och liknande. Nu måste det ju inte bli så; vi såg också, i föreläsningar, exempel där rektorer pratade om att gränserna måste finnas inuti eleverna. Med referens till Hargreaves tankar om det postmoderna samhället, kan vi konastatera att «ju friare samhälle, ju mer kaos, och ju mer försöker skolan och föräldrarna kontrollera», vilket han ser som desperata försök till kontroll men inte är något annat än ett slag i luften. Den här spaningen har nu tagits in i undervisningen i AU2, där studenterna får diskutera möjligheterna till kontrollera och varför och för vem det behövs.
//Peter Diedrichs, Anne-Mari Folkesson, Tom Gagner, Kristina Henriksson, Ragnar Olsson och Maria Stam - Linnéuniversitetet, Kalmar.
Öppna system
Tjänsten Live@edu från Microsoft kommer nog snart att användas i grundskolan, och vi såg exempel från grundskolor och högskolor i England. Man kan tänka sig att den här typen av tjänster blir vanliga framöver eftersom trenden är att skolor går mot open source-lösningar - program som ligger på nätet och inte behöver köpas. På högskolorna skulle man också ha nytta av det, eftersom det finns för lite lagringsutrymme för studenternas arbeten. På studenternas datorkonton och i lärplattformarna finns inte plats att lägga ut redovisningar av VFU-uppgifter, där man använt multimedia med mycket ljud och bild. De kan därmed inte dela med sig av idéer till varandra och det begränsar våra examinationsuppgifter. Med den här tjänsten får man obegränsat med utrymme och man får behålla den livet ut, vilket är fördelaktigt för alumniverksamheten. Ett sådant projekt som just nu pågår på universitet kan läggas ner om vi istället tar den här tjänsten. I Live@edu fanns intressanta nya funktioner, som vi var överens om behövdes. Vi skulle också vilja testa om vi kan använda tjänsten för att kunna göra bedömning av VFU’n med hjälp av digital teknik och därmed ägna mer tid åt lärande än att lägga stora resurser på resor och kostnader för dessa. Vi skulle kunna lägga upp filmer, som vi kan titta på tillsammans med VFU-läraren för att ge tydligare respons till studenten och utveckla samsyn i bedömningen.
MEN, vi såg också en fara i de kontrollfunktioner som hade utvecklats för skoladministrativa syften. Tex. finns funktioner där elever skriver egna mål, övar och lärare följer och dokumenterar. Nackdelen är att det lätt blir instrumentellt, och det måste lärarna se till att det inte blir.
Tillgång eller kontroll
Det fanns också ett program för videoinspelning av undervisningssituationer. Fördelen var att programmet gjorde det enkelt att bearbeta videofilmen, mycket enklare än de vanliga programmen för videoredigering och skulle säkert var användbart i många utvecklade icke-instrumentella situationer som när man övar på en pjäs. Andra användningsområden kan vara att filma klassrumssituationer och som sedan läggs på en dator. Klassrumssituationerna kan man sedan i efterhand se i slow motion, något som är tänkt för lärare med stora klasser och lite tid. Lärarna kan t.ex. titta på idrottslektioner tillsammans med elever. Men mediet kan också utvecklas till kontroll av «vem som kastade suddgummit».
Det fanns också system för att ge snabba meddelanden hem, som att eleven har varit på förbjuden sida, kommit sent och liknande. Nu måste det ju inte bli så; vi såg också, i föreläsningar, exempel där rektorer pratade om att gränserna måste finnas inuti eleverna. Med referens till Hargreaves tankar om det postmoderna samhället, kan vi konastatera att «ju friare samhälle, ju mer kaos, och ju mer försöker skolan och föräldrarna kontrollera», vilket han ser som desperata försök till kontroll men inte är något annat än ett slag i luften. Den här spaningen har nu tagits in i undervisningen i AU2, där studenterna får diskutera möjligheterna till kontrollera och varför och för vem det behövs.
//Peter Diedrichs, Anne-Mari Folkesson, Tom Gagner, Kristina Henriksson, Ragnar Olsson och Maria Stam - Linnéuniversitetet, Kalmar.
Erfarenheter från temagruppen "Den moderna tekniken som en länk mellan lärare och elev"
"Den moderna tekniken som en länk mellan lärare och elev" är en temagrupp som arbetade under 2007 och 2008, knuten till Bergavikskolan (numera Kalmarsundsskolan) i Kalmar som är en F-6-skola.
Projektet jobbade med flera olika former av modern teknik:
- Bloggar -- både elevbloggar och lärarbloggar.
- Vuxenstöd via MSN
- Skol-TV
Gruppen för fram många fördelar med bloggarna i sin slutrapport (pdf):
Bloggarna har använts av eleverna för att utvärdera sina egna arbeten, samt för att skriva andra texter, läxor mm. Det positiva med att skriva i bloggform är att texterna är tillgängliga för kompisar, familj och övriga intresserade. En förutsättning för god bloggkvalitet är att vi som vuxna läser och kommenterar kontinuerligt. När eleverna har semester är bloggen en mycket bra form för läxa/dokumentation. Den är också en källa för textanalys inför ex utvecklingssamtal. Skrivandet blir mer meningsfullt och eleverna blir med hjälp av den publika faktorn mer motiverade till att prestera väl.
En aktivitet som har levt kvar och utvecklats är Skol-TV, och det finns aktuella avsnitt på Kalmarssundsskolans kanal på YouTube. Ser man på gamla avsnitt och jämför med de nya är det tydligt hur mycket de har utvecklats. Här är det senaste avsnittet:
I nästa inlägg om gruppen tar jag upp några reflektioner från gruppen så här i efterhand.
/Simon Winter
Vilka erfarenheter har temagrupperna gjort?
Under de fyra år som projektet pågått har ett flertal temagrupper genomfört arbeten med olika inriktningar. De flesta grupper har, inom projektets ram, avslutat sitt arbete. Under våren tänkte vi lyfta fram en del av erfarenheterna från temagrupperna här på bloggen. Syftet är att så här när projektet närmar sig sitt slut gå tillbaka och se vad arbetet betytt för deltagarna och för den verksamhet de verkat i. Från projektets sida är vi också intresserade av att få syn på positiva erfarenheter som kan tas med i fortsatt utvecklingsarbete.
Målet är att först skriva ett översiktligt inlägg för varje undersökt temagrupp utifrån den dokumentation som finns om gruppen i form av bloggar, slutrapport och externa artiklar, och sen att låta någon från temagruppen svara på ett par frågor, och publicera en sammanställning av svaren här.
De områden som vi tänker undersöka är gruppernas förväntningar och hur de förändrats under arbetet, betydelsen av gruppens arbete för olika aktörer, relation till skola, lärarutbildning och forskning, samt relationerna till de tre dimensioner av IT som förs fram i den nya lärarutbildningsutredningen.
Insamling och reflektioner görs av Simon Winter som är lektor i medieteknik vid Linnéuniversitetet, men även har en del bredare perspektiv på livet i en digitaliserad värld (och skola) genom bloggen Infontology och boken Digitalis filosofi.
/Lennart Axelsson och Simon Winter
Läs även andra bloggares åsikter om temagrupp, erfarenheter, skola, lärarutbildning, digital
Målet är att först skriva ett översiktligt inlägg för varje undersökt temagrupp utifrån den dokumentation som finns om gruppen i form av bloggar, slutrapport och externa artiklar, och sen att låta någon från temagruppen svara på ett par frågor, och publicera en sammanställning av svaren här.
De områden som vi tänker undersöka är gruppernas förväntningar och hur de förändrats under arbetet, betydelsen av gruppens arbete för olika aktörer, relation till skola, lärarutbildning och forskning, samt relationerna till de tre dimensioner av IT som förs fram i den nya lärarutbildningsutredningen.
Insamling och reflektioner görs av Simon Winter som är lektor i medieteknik vid Linnéuniversitetet, men även har en del bredare perspektiv på livet i en digitaliserad värld (och skola) genom bloggen Infontology och boken Digitalis filosofi.
/Lennart Axelsson och Simon Winter
Läs även andra bloggares åsikter om temagrupp, erfarenheter, skola, lärarutbildning, digital
Tekniska påhitt - behövs det?
När BETT-mässan 2010 gick av mässan i London den 13-16 januari, var det en delegation från Ung Kommunikation som besökte mässan. Alla intryck och möten genererade reflektioner och insikter av varierande karaktär. Här följer ytterligare en trendspaning med bakgrund av mässan.
Tekniska påhitt - behövs det?
Detta är en grundfråga som vi ständigt återkommer till. Det är lätt att avfärda tekniska nyheter med att «det» funkar ju ändå rätt bra med det vi redan har, så det behövs nog inte egentligen. Men, kan man invända, ofta utgår vi då ifrån det s.k. normala barnet som klarar sig bra med vad som helst och inte behöver tekniska uppfinningar. Men det finns många barn, både handikappade och med koncentrationssvårigheter, som behöver stöd för fler sinnen än de som vanligen används i skolan.
-----------------------------------------
ungkompensation.se är en plattform
för kompensatoriska hjälpmedel
-----------------------------------------
Det fanns mängder med program, kataloger och videofilmer som visade på s.k. kompensatoriska hjälpmedel. Många av dessa kan naturligtvis vara stimulerande för alla barn. T.ex. såg vi på BETT-mässan en matta där man kunde spela piano med fötterna. Samma matta kunde sedan förvandlas till en sjö, där det simmade fiskar som «blev rädda» och simmade iväg om man satte ner fötterna.
Kanske kunde sådan teknik vara intressant i NO-undervisningen, så elever kan få uppleva natur och miljöer som inte finns i hemtrakten. För sörlänningar är det mycket abstrakt att bara läsa om fjäll, även om man får se en bild. Med sådan här teknik kan massor av biotoper bli mer än text och bild. Ett annat exempel var ett gestaltningsrum som kunde ändra färg så man kunde uppleva olika färger med hela kroppen, säkert något för förskolan där man arbetar med mycket med de olika sinnena.
En annan sorts lärande
Men frågan inställer sig igen - blir det en annan sorts lärande? Skulle detta kunna ge möjlighet till experiment utifrån teorierna om olika lärstilar? Eller är det bara ny teknik som vi försöker hitta på någon nytta med? Delvis kan det vara så men det kan också vara tvärtom, som när det gäller neurologiska störningar där det finns kunskap men det saknas teknik för att hjälpa dem som behöver extra hjälp i lärandet.
Vi såg också att i England verkade lärprogram vara mer förankrade i skolan, det fanns även mängder av riktade läromedel i bokform. Där verkar det OK med läromedel men det vågar vi inte här - av något skäl. Vi såg lärprogram för yngre barn innehöll både öppna och slutna program och var mycket mer varierade än vi trott. Vi hade fördomar om att det bara fanns enkla rätt-och fel program med pling-ljud och guldstjärnor. Men det visade sig att det även fanns, för oss okända, svenska versioner. Antagligen var de okända för att vi inte velat befatta oss med dem tidigare. De ska vi köpa in och testa med en grupp studenter på VFU. Det fanns också program som innehöll skrivstöd för universitetsstuderande som vi blev intresserade av att titta närmare på. Det vore bra om sådana fanns i datorerna för alla. Detta för att inte studenter först måste uppleva att de har problem och se be om hjälp och var tvungna att ha intyg, utan något «naturligt» som alla behöver mer eller mindre för att skriva bra (Jfr. debatten om Stieg Larsson kunde skriva eller inte och hur mycket hjälp han fick).
Slutsatsen är att vi inte är generellt negativa till alla nya prylar men vi undrar var frågor om lärandet egentligen ställs. Är det upp till var och en? Och går det att ge några entydiga svar?
//Peter Diedrichs, Anne-Mari Folkesson, Tom Gagner, Kristina Henriksson, Ragnar Olsson och Maria Stam - Linnéuniversitetet, Kalmar.
Tekniska påhitt - behövs det?
Detta är en grundfråga som vi ständigt återkommer till. Det är lätt att avfärda tekniska nyheter med att «det» funkar ju ändå rätt bra med det vi redan har, så det behövs nog inte egentligen. Men, kan man invända, ofta utgår vi då ifrån det s.k. normala barnet som klarar sig bra med vad som helst och inte behöver tekniska uppfinningar. Men det finns många barn, både handikappade och med koncentrationssvårigheter, som behöver stöd för fler sinnen än de som vanligen används i skolan.
-----------------------------------------
ungkompensation.se är en plattform
för kompensatoriska hjälpmedel
-----------------------------------------
Det fanns mängder med program, kataloger och videofilmer som visade på s.k. kompensatoriska hjälpmedel. Många av dessa kan naturligtvis vara stimulerande för alla barn. T.ex. såg vi på BETT-mässan en matta där man kunde spela piano med fötterna. Samma matta kunde sedan förvandlas till en sjö, där det simmade fiskar som «blev rädda» och simmade iväg om man satte ner fötterna.
Kanske kunde sådan teknik vara intressant i NO-undervisningen, så elever kan få uppleva natur och miljöer som inte finns i hemtrakten. För sörlänningar är det mycket abstrakt att bara läsa om fjäll, även om man får se en bild. Med sådan här teknik kan massor av biotoper bli mer än text och bild. Ett annat exempel var ett gestaltningsrum som kunde ändra färg så man kunde uppleva olika färger med hela kroppen, säkert något för förskolan där man arbetar med mycket med de olika sinnena.
En annan sorts lärande
Men frågan inställer sig igen - blir det en annan sorts lärande? Skulle detta kunna ge möjlighet till experiment utifrån teorierna om olika lärstilar? Eller är det bara ny teknik som vi försöker hitta på någon nytta med? Delvis kan det vara så men det kan också vara tvärtom, som när det gäller neurologiska störningar där det finns kunskap men det saknas teknik för att hjälpa dem som behöver extra hjälp i lärandet.
Vi såg också att i England verkade lärprogram vara mer förankrade i skolan, det fanns även mängder av riktade läromedel i bokform. Där verkar det OK med läromedel men det vågar vi inte här - av något skäl. Vi såg lärprogram för yngre barn innehöll både öppna och slutna program och var mycket mer varierade än vi trott. Vi hade fördomar om att det bara fanns enkla rätt-och fel program med pling-ljud och guldstjärnor. Men det visade sig att det även fanns, för oss okända, svenska versioner. Antagligen var de okända för att vi inte velat befatta oss med dem tidigare. De ska vi köpa in och testa med en grupp studenter på VFU. Det fanns också program som innehöll skrivstöd för universitetsstuderande som vi blev intresserade av att titta närmare på. Det vore bra om sådana fanns i datorerna för alla. Detta för att inte studenter först måste uppleva att de har problem och se be om hjälp och var tvungna att ha intyg, utan något «naturligt» som alla behöver mer eller mindre för att skriva bra (Jfr. debatten om Stieg Larsson kunde skriva eller inte och hur mycket hjälp han fick).
Slutsatsen är att vi inte är generellt negativa till alla nya prylar men vi undrar var frågor om lärandet egentligen ställs. Är det upp till var och en? Och går det att ge några entydiga svar?
//Peter Diedrichs, Anne-Mari Folkesson, Tom Gagner, Kristina Henriksson, Ragnar Olsson och Maria Stam - Linnéuniversitetet, Kalmar.
Galären, en friskola som utvecklar arbetsformerna
I torsdags besökte jag friskolan Galären i Karlskrona. Galären medverkar i Ung Kommunikation genom att ett gymnasiearbetslag under hösten genomfört en forskningscirkel under ledning av Rose-Marie Olsson, se tidigare blogginlägg. Nu fick jag tillfälle att träffa hela personalgruppen med lärare från åk 4 till gymnasiet, en ung lärarkår med stora ambitioner. Min uppgift vara att inspirera och skapa former för reflektion. En utmanande men stimulerande uppgift på en skola som befinner sig mitt i brännpunkten av en mängd frågor som har med skolans roll och uppgift att göra, exempelvis:
- synen på teknikens roll och hur de digitala frågorna integreras i undervisning och lärande
- koncentration och brist på koncentration
- lärböckernas roll
- klassrummets organisation
- skolans organisation
Helt klart är att det inte finns några färdiga lösningar, bara erfarenheter skapade i ett hårt arbete. Skolan har en medveten skolledning som både ställer krav och ger möjlighet för gemensam reflektion. De organiserar verksamheten genom att i stor utsträckning använda öppna och fria IT-tjänster för att göra informationshanteringen så transparent som möjligt och därigenom också minska kostnaderna. Men samtidigt uppstår under uppbyggnadsarbetet "strul" och flaskhalsar med tekniken som är svåra att förutse. Detta ger naturligtvis en extra belastning på lärare och skolledning som måste hanteras. Positivt är att det finns en vilja till förnyelse och utveckling där en väg kan vara ett ökat utbyte med aktörer utanför Galären, exempelvis BTH, lärarutbildningen vid Linnéuniversietetet eller näringslivet.
Läs även andra bloggares åsikter om Galären, friskola, digital kompetens, skolutveckling
Förändrar Internet vårt sätt att tänka?
Med ovanstående fråga inledde Simon Winter och Per Johansson från Infontology tisdagens föreläsning om Digitalis filosofi. Med god respons från auditoriet och med en blandning av filosofiska tankar och konkreta exempel från skola och samhälle, lyckades de på ett mycket intresseväckande sätt förmedla tidens frågor, bl.a. just frågan om internet förändrat vårt sätt att tänka. Eller annorlunda uttryckt, vad får de tekniska systemförändringar som nu sker för konsekvenser för våra sätt att se på oss som människor? Exempelvis om vi övergår att i högre utsträckning ta ut pengar via bankomat i stället för i kassan på banken, om vi betalar våra räkningar på nätet istället för på banken eller posten? I Pers och Simons bok Digitalis filosofi, finns flera exempel på betydelsen av maskinernas större inflytande på våra liv. De är inte ensamma i sina funderingar. De får inspiration från tankesmedjan Edge, som samlar en stor grupp amerikanska intellektuella som säger sig tillhöra den tredje kulturen, inte bara humaniora, inte bara naturvetenskap utan både och eller något mitt emellan.
Det som Simon och Per efterlyser bl.a. med boken Digitalis filosofi är en kritisk diskussion om teknikens betydelse i utbildning och skola. Tekniken finns och ska finnas i skolan. Men diskussionen måste ta sin utgångspunkt i vad som faktiskt händer just nu. Under hela 2000-talet har internet vuxit och förändrats. Att tala om datorn som verktyg eller att undersöka hur många som använder internet är inte relevant och ger inga användbara svar. Datorn är inte enbart ett verktyg och internet används inte på ett sätt. Nätet, datorn, mobiltelefonen och andra elektroniska komponenter är invävda i våra liv på ett väldigt mångfasetterat sätt. När vi tar tekniken i bruk händer något i vårt sätt att agera som påverkar våra liv, relationer och system vi verkar i.
Ett exempel de lyfter fram är att skolor och kommuner nu i högre utsträckning installerar ny utrustning så att var och en, både lärare och elever, får en egen dator, den s.k. "en-till-en"-modellen. Detta innebär klara fördelar eftersom begränsningar i utrustning inte längre är en flaskhals. Möjligeter att hämta information från olika källor ökar, förutsättningar för vidgad kommunikation med aktörer i skolan och utanför skolan ökar, man får ökad förståelse och beredskap för samtidens sätt att fungera. Samtidigt medför dessa åtgärder att man utsätter skolan för stora påfrestningar. Exempel på detta kan vara snuttifiering av innehåll; mental splittring och brist på koncentration; ett informationsöverskott som man av tradition inte haft i skolan. Lärarens roll blir ännu viktigare, men rollen blir också annorlunda, just eftersom man har att navigera mellan dessa positiva och negativa sidor. Det innebär också att förståelsen för tekniken och vad tekniken kan göra blir en viktig kunskap i sig. Det är bl.a. också denna kunskap som måste kommuniceras och diskuteras i dagens skolor. Det krävs alltså en tredje kultur, det går inte att diskutera dessa frågor bara utifrån ett humanisktiskt, samhällsvetenskapligt perspektiv och inte heller bara utifrån ett tekniskt, naturvetenskapligt sätt. Inte minst viktigt är det att lämna frågan om teknikens vara eller inte vara, utan i stället rikta fokus mot vad som faktiskt händer och vilka konsekvenser det får för vårt handlande.
Det är en utmaning för hela utbildningssystemet, från förskola til högskola. Frågan är om dessa institutioner klarar att göra det med tanke på dess historiska arv av strikt ämnesuppdelning? Helt klart är att det behövs mer av de tankestrukturer som Per och Simon står för, inte minst i en lärarutbildning.
Läs även andra bloggares åsikter om skola, högre utbildning, maskiner, inflytande, en-till-en, information, kommunikation, snuttifiering, koncentration, informationsöverskott
Det som Simon och Per efterlyser bl.a. med boken Digitalis filosofi är en kritisk diskussion om teknikens betydelse i utbildning och skola. Tekniken finns och ska finnas i skolan. Men diskussionen måste ta sin utgångspunkt i vad som faktiskt händer just nu. Under hela 2000-talet har internet vuxit och förändrats. Att tala om datorn som verktyg eller att undersöka hur många som använder internet är inte relevant och ger inga användbara svar. Datorn är inte enbart ett verktyg och internet används inte på ett sätt. Nätet, datorn, mobiltelefonen och andra elektroniska komponenter är invävda i våra liv på ett väldigt mångfasetterat sätt. När vi tar tekniken i bruk händer något i vårt sätt att agera som påverkar våra liv, relationer och system vi verkar i.
Ett exempel de lyfter fram är att skolor och kommuner nu i högre utsträckning installerar ny utrustning så att var och en, både lärare och elever, får en egen dator, den s.k. "en-till-en"-modellen. Detta innebär klara fördelar eftersom begränsningar i utrustning inte längre är en flaskhals. Möjligeter att hämta information från olika källor ökar, förutsättningar för vidgad kommunikation med aktörer i skolan och utanför skolan ökar, man får ökad förståelse och beredskap för samtidens sätt att fungera. Samtidigt medför dessa åtgärder att man utsätter skolan för stora påfrestningar. Exempel på detta kan vara snuttifiering av innehåll; mental splittring och brist på koncentration; ett informationsöverskott som man av tradition inte haft i skolan. Lärarens roll blir ännu viktigare, men rollen blir också annorlunda, just eftersom man har att navigera mellan dessa positiva och negativa sidor. Det innebär också att förståelsen för tekniken och vad tekniken kan göra blir en viktig kunskap i sig. Det är bl.a. också denna kunskap som måste kommuniceras och diskuteras i dagens skolor. Det krävs alltså en tredje kultur, det går inte att diskutera dessa frågor bara utifrån ett humanisktiskt, samhällsvetenskapligt perspektiv och inte heller bara utifrån ett tekniskt, naturvetenskapligt sätt. Inte minst viktigt är det att lämna frågan om teknikens vara eller inte vara, utan i stället rikta fokus mot vad som faktiskt händer och vilka konsekvenser det får för vårt handlande.
Det är en utmaning för hela utbildningssystemet, från förskola til högskola. Frågan är om dessa institutioner klarar att göra det med tanke på dess historiska arv av strikt ämnesuppdelning? Helt klart är att det behövs mer av de tankestrukturer som Per och Simon står för, inte minst i en lärarutbildning.
Läs även andra bloggares åsikter om skola, högre utbildning, maskiner, inflytande, en-till-en, information, kommunikation, snuttifiering, koncentration, informationsöverskott
Framtidens lärande, i dagens skola? Rapport från Teknikdelegationen
I Teknikdelegationens senaste rapport presenteras en internationell forskningsöversikt kring IKT och skola, med den något provocerande titeln Framtidens lärande, i dagens skola? Syftet med rapporten är att med utgångspunkt i ett antal internationella forskningsrapporter undersöka vilka positiva effekter IKT-relaterade satsningar i skolan har på elevers kunskapsutveckling. Undersökningen är gjord av Thorbjörn Skarin på Metamatrix.
Rapporten är intressant på många sätt. Två viktiga slutsatser förtjänar att lyftas fram:
Sambanden mellan IKT och elevers lärande är komplexa. Mätmetoderna är osäkra eftersom så många olika faktorer spelar roll i en undervisningssituation. Många undersökningar tar fasta på elevers och lärares upplevelser av undervisningen, men få egentligt mätbara effekter har kunnat visas. Det finns dock studier som visar positiva samband. OECD har gjort undersökningar som antyder en positiv relation mellan datoranvändning och elevers betyg i matematik, naturvetenskap och utvecklingen av elevernas läs- och skrivutveckling. Men hur relationen faktiskt ser ut och vad som konkret ger positiva utslag är svårt att analysera.
Det som enligt min mening är anmärkningsvärt är att det så ofta ställs frågan om IKT ger positiva effekter d.v.s. vi söker svar på om denna samhällsförändring överhuvudtaget kräver satsning. Vad vi borde göra är att undersöka hur denna förändring kan ge positiva effekter. Då måste lärare och skolorganisationer involveras i arbetet. Kompetens och engagemang är nödvändiga ingredienser. Det förutsätter också mod att våga prova för att få erfarenhet. Nationell styrning och utmanande visioner gör det lättare att plocka fram mod och engagemang.
I morgon går vi vidare med dessa frågor i Simon Winters och Per Johanssons föreläsning kring Digitalis filosofi. Kl 13.00 i M-huset sal Södra på Linneuniversitetet i Växjö. Välkomna!
Läs även andra bloggares åsikter om IKT, skola, lärande, framtid, Teknikdelegationen
Rapporten är intressant på många sätt. Två viktiga slutsatser förtjänar att lyftas fram:
- Utan någon nationell strategi eller vision riskerar lokala projekt att endast få begränsade effekter på utvecklingen och i värsta fall, erfarenheter tas inte tillvara utan faller i glömska efter projekttidens utgång.
- Samband mellan elevers lärande och IKT är komplexa. Många undersökningar studerar upplevda förändringar snarare än direkt mätbara effekter.
Sambanden mellan IKT och elevers lärande är komplexa. Mätmetoderna är osäkra eftersom så många olika faktorer spelar roll i en undervisningssituation. Många undersökningar tar fasta på elevers och lärares upplevelser av undervisningen, men få egentligt mätbara effekter har kunnat visas. Det finns dock studier som visar positiva samband. OECD har gjort undersökningar som antyder en positiv relation mellan datoranvändning och elevers betyg i matematik, naturvetenskap och utvecklingen av elevernas läs- och skrivutveckling. Men hur relationen faktiskt ser ut och vad som konkret ger positiva utslag är svårt att analysera.
Det som enligt min mening är anmärkningsvärt är att det så ofta ställs frågan om IKT ger positiva effekter d.v.s. vi söker svar på om denna samhällsförändring överhuvudtaget kräver satsning. Vad vi borde göra är att undersöka hur denna förändring kan ge positiva effekter. Då måste lärare och skolorganisationer involveras i arbetet. Kompetens och engagemang är nödvändiga ingredienser. Det förutsätter också mod att våga prova för att få erfarenhet. Nationell styrning och utmanande visioner gör det lättare att plocka fram mod och engagemang.
I morgon går vi vidare med dessa frågor i Simon Winters och Per Johanssons föreläsning kring Digitalis filosofi. Kl 13.00 i M-huset sal Södra på Linneuniversitetet i Växjö. Välkomna!
Läs även andra bloggares åsikter om IKT, skola, lärande, framtid, Teknikdelegationen