Ung Kommunikations blogg

Skolfront hade igår ett inslag om att skriva sig till läsning med dator. Denna metod som fått stort genomslag i förskoleklass och skola är ett intressant exempel på hur praktiserande lärare utvecklar skolverksamheten utifrån beprövad erfarehet. Mona Wikander speciallärare intervjuas i programmet. Förhoppningsvis kommer det igång en diskussion om detta sätt att arbeta.

Läs även andra bloggares åsikter om skriva till läsning med dator, skolfront, skolutveckling

Nätet blir alltmer en arena där vi på olika sätt delar erfarenheter oavsett om de är digitala eller analoga. I gårdagskvällens Kulturnyheter intervjuades Robert Bronnett, ansvarig för tävlingen Cirkusprinsessan och cirkusartisten Sharon Savage där de beskriver internets betydelse som inspirationskälla för cirkuskonsten. Likasinnande möts på nätet och visar upp sina konster. De diskuterar och lär av varandra.

Andra artister kan också utnyttja nätet för sin konst. En historia kan berättas på många olika sätt. Se t.ex. den ukrainske sandkonstnären Kseniya Simonova i Ukrainas motsvarighet till Talangjakten:

 

I måndags hade vi på, inbjudan av Ung Kommunikation, besök av professor Mikael Alexandersson från Göteborgs universitet. Besöket inleddes med ett kortare möte med forskargruppen IT & lärande, där det främst handlade om vilken strategi som ska väljas vid ett byggande av en forskningsplattform. En inte alldeles enkel diskussion. Det finns många olika krav, lärarutbildningen måste forskningsbaseras, skolor söker svar på viktiga frågor, samtidigt som det nu finns klara signaler om att bygga excelenta forskningsmiljöer som har möjlighet att konkurrera på en internationell arena. Dessa ofta motstridiga krav kan knappast lösas med en gemensam strategi. Den fria forskningen behöver sin agenda där innovativa och kreativa forskare söker svar på nya viktiga frågor i världsvid konkurrens. Men forskare lever inte isolerade från övrig samhällsverksamhet. Den kompetens som en forskarutbildning rimligtvis borde ge måste också komma andra verksamheter till del genom att bidra till att tydliggöra angelägna problem i samhället, exempelvis fördjupa förståelsen för en skolpraktik eller fördjupa den undervisning som genomförs i högre utbildning. Då är också forskare beroende av aktiva yrkesutövare med god erfarenhet av praktisk verksamhet. Det är i det mötet, på lika villkor, som verksamhetsutveckling kan ske. Tyvärr finns fortfarande alltför stora avstånd mellan dessa två världar.

Ett bra exempel på vad god forskning kan ge i verksamhetsutveckling, visade Mikael Alexandersson i sin öppna föreläsning, som följde av mötet med forskargruppen. Han har en lång erfarenhet av forskning relaterad till IT i ett lärandeperspektiv, där han med kritisk blick granskat vad som faktiskt händer i olika lärsituationer exempelvis om man inför datorer med specifika program i klassrummet eller vad som händer när barn och ungdomar söker information. I sitt nya forskningsprojekt, "Gränslösa rum" undersöker han vad som händer i miljöer där det virtuella rummet får en allt ökad betydelse för barn och ungdomar. För skolan som har en stark tradition och formulerar villkoren för organisation och struktur i det formella lärandet, blir det naturligtvis en utmaning. Den kognitiva kontrollen minskar och försvinner i vissa fall, när fokus förflyttas från det fysiska rummet till det virtuella. Hur gör vi t.ex. när elever och studenter har med sig sin bärbara dator som självklart hjälpmedel i sitt skolarbete och samtidigt har hela nätet tillgängligt. Kan vi göra samma saker som tidigare, i klassrummet eller vid föreläsningar?

För att få underlag för sin nya forskning har Mikael Alexandersson intervjuat ungdomar som ligger i långt framme i sin IT-användning. Likt asplöv (Mikaels metafor) som är känsliga för vinden, är dessa ungdomarna känsliga för hur den nya kulturen och tekniken kan användas och är extermt tidiga användare. Nu när alla är på Facebook letar de efter intressantare och mer spännande alternativ. Mikael Alexandersson ställer viktiga frågor om vilken betydelse dessa ungdomar har för hur vi kommer att förhålla oss till den fortsatta utvecklingen i samhället. Ett mycket konkret budskap gav han till auditoriet. Lyssna speciellt noga på de ungdomar som finns runt omkring oss som lever i nya gränslösa rum och var lite nyfiken på de dörrar som då öppnas.

Under många år har läraryrkets utveckling diskuterats utifrån flera olika perspektiv exempelvis lärares status, lärarrollen som sådan, lärarutbildning och professionsutveckling. Diskussionen förs dels från individuell utgångspunkt, dels kollektivt eller organisatoriskt. Med den snabba samhällsutveckling som nu sker blir diskussionen om lärarprofessionen än mer intressant.

I tisdags träffade jag Anneli Hansson, doktorand i pedagogik vid Mittuniversitetet som studerar vilka förändringar i läraryrket den digitala utvecklingen kräver. Hon samarbetar bl.a. med Teleborg Centrum som aktivt arbetar med frågan om digital kompetens. Jag träffade henne tillsammans med Mathias Ahrn, en av de drivande krafterna på skolan.

Vi diskuterade en mängd frågor som hade med utvecklingsarbetet på Teleborg Centrum att göra. Frågor som fastnade hos mig är hur lärare påverkas och tar till sig nya erfarenheter, hur dessa bearbetas och förs vidare till nya lärare. En nyckelfaktor är utan tvekan tiden (togs också upp vid mötet på Skolverket i förra veckan). Tid för att verkligen pröva nya möjligheter, tid för reflektion, tid för diskussion och tid för att dokumentera. Problemet är att tiden för lärarnas friutrymme, dvs tid för egen utveckling, minskar i takt med att de politiska kraven på kontroll av skolan ökar. Kraven på dokumentation ökar som gör det möjligt för extern kontroll via t.ex. Skolinspektionen. Krav på individuella utvecklingsplaner kombinerat med betyg och betygsliknande omdömen ökar. Krav på arbetsplaner och åtgärdsprogram ökar. Denna kontroll är på ett sätt positiv. Skolan måste visa att den klarar av alla de krav som ställs av samhället. Samtidigt blir alla dessa krav ett underbetyg åt skolan och lärarna att som professionell organisation ha det samhälleliga förtroendet att klara uppgiften. Lärarna måste ägna mer tid åt att bevisa att de klarar uppgiften samtidigt som de får mindre tid över för egen professionell utveckling, vilket gör att de klarar sin profession sämre. Då växer kraven på ytterligare kontroll och det blir en ond spiral.

Forskning och beprövad erfarenhet visar att det är viktigt att på olika sätt (inte bara skriftlig) dokumentera verksamhet för att därigenom synliggöra processer som kan användas som underlag för reflektion och diskussion. Krav på dokumentation ställs på studenter i utbildning, lika väl som på lärare i kompetensutveckling. Men att dokumentera den egna verksamhetsutvecklingen i den konkreta praktiken kommer naturligtvis i sista hand och blir oftast den delen som prioriteras bort i ett hektiskt arbete. Men på sikt blir dessa prioriteringar kontraproduktiva och leder till bristande yrkesutveckling.

Vem har ansvaret för detta? Skolledning, kommunens skolförvaltning, kommunens politiker, regeringen, lärarfacken, den enskilde individen? Någonstans falerar detta?

Läs även andra bloggares åsikter om verksamhetsutveckling, professionsutveckling, lärare, skola, förtroende, dokumentation

Nu har KK-stiftelsen med stöd av rektorerna vid BTH, Mittuniversitetet och Högskolan Dalarna svarat på huvudledaren i DN från den 12 september om nätbaserad utbildning och som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg. Svaret kom i fredagens nummer av Computer Sweden. Intressant är att man, förutom att ta upp om de skilda erfarenheter man har från nätbaserad utbildning, också tar upp betydelsen av nätbaserat arbete i kontakterna mellan akademi och näringsliv. Vi kommer i framtiden (som redan är här fast ojämnt fördelat!) att ha olika former av lärandemiljöer, de som riktar sig till ungdomsstudenter, men i minst lika hög utsträckning miljöer mot redan yrkesverksamma. De lärosäten som i det perspektivet tänker bort lärande i virtuella miljöer kommer att få svårigheter att fullgöra uppgiften som centralt nav i ett alltmer kunskapsintensivt samhälle.

I dagens nummer av Computer Sweden står att läsa om Lunds universitet som nu implementerar Google Apps som samarbetsverktyg för lärare och studenter. Karl Agebergs är ansvarig på Lunds universitet. Hans svar på varför man gjort detta val är lika ovanligt som spännande:

"Det var studenterna som valde det när vi skulle byta e-posttjänst för ett år sedan. De fick välja mellan Microsoft och Google och de valde Google."

Och vidare på frågan om hur Google Apps kan användas:

"Framför allt handlar det om att studenternas lärande hamnar i fokus i stället för lärarna behov av att lära ut. Det går att genomföra grupparbeten där man delar dokument som sedan lämnas in, gruppdiskussioner kan föras i chattar. Dessutom ger det större möjligheter till livslångt lärande eftersom man kan ha tillgång till allt material även efter avslutad kurs."

Läs även andra bloggares åsikter om distansundervisning, virtuella lärmiljöer, lärande, kunskapsintensivt, studenter, yrkesverksamma,

I fredags hade Skolverket inbjudit de två referensgrupper, IT-pedagoger och Kolla Källan, som är knutna till det IT-pedagogiska arbetet, till en gemensam dagskonferens. Det är ett imponerande arbete som genomförs på verket, med en hög ambition att bli verkliga resurser för skolor och skolbibliotek runt om i landet. Inspiration via IT-pedagogsidorna, upphovsätt och informationssökning via Kolla Källan och länkar till användbara källor, via Länkskafferiet är några av de tjänster som erbjuds.

Stefan Pålsson, bloggare och skribent både på KK-stiftelsen och Skolverket höll under konferensen en mycket intressant föreläsning på temat "Sociala medier och gemensamt kunskapande förändrar skolan". Han lyfte fram det historiska perspektivet med referenser till Wilhelm av Humboldt och Marshall McLuhan. Humboldt är en av grundpelarna i begreppet "bildning" som bl.a. manifesterades i uppbyggnaden av Humboldt Universtät zu Berlin 1810. Stefan Pålsson menade att begreppet skapades i en tid med speciella förutsättningar och de förutsättningarna ser annorlunda ut idag. Vi borde för en diskussion om vad vi med dagens samhälle vill definiera som bildning.

Marshall McLuhan myntade begreppet "rear-view mirror", dvs människor har en tendens att se framtiden i backspegeln i stället för att studera det som händer nu och vad det kan innebära för framtiden. Det gäller vårt förhållande till tekniken och till de nya medieformer som möjliggjorts av internet. Stefan Pålsson citerade här också William Gibson: "Framtiden är här men den är ojämnt fördelad". Det är därför så svårt att både förstå och veta vart den bär hän. Det finns inga färdiga svar. Men diskussionen är viktig.

Och diskuterade gjorde vi i grupper under eftermiddagen. Det var mycket spännande att ta del av de olika erfarenheterna som finns i de båda referensgrupperna. Här finns lärare, fritidspedagoger, museiepedagoger och skolbibliotekarier som har utomordentliga erfarenheter av arbeten med nätet och olika typer av medier. Här finns också en bra källa till samarbete för lärarutbildningar i landet som nu funderar över hur IKT-området behöver utvecklas. Samarbete kan ske inom VFU-organisatioen, regionalt utvecklingscentrum eller i direkta utvecklingsprojekt. Utmaningen är, som vi också märker i projektet, att gå över organisationsgränserna.

Läs även andra bloggares åsikter om Skolverket, Kolla källan, IT för pedagoger, Länksafferiet, skolbibliotekarier, museiepedagoger, fritidspedagoger, lärare, lärarutbildning, Humboldt, McLuhan, Omvärldsbloggen

I måndagskväll träffade jag tillsammans med Katrin Lindwall, ansvarig för NO-satsning inom Regionalt Utvecklingscentrum vid Växjö universitet ett antal lärare för att diskutera former för utveckling av NO-undervisning. Mötet var en uppföljning av höstens föreläsningsserie som var ett samarbete mellan RUC och Ung Kommunikation. Tanken är nu att gå vidare i ett regionalt nätverk för att inspirera till nya sätt att arbeta med NO-undervisning. Med dagens teknik för digital kommunikation och interaktion ökar möjligheterna till att, bland genuint intresserade NO-lärare, faktiskt hitta ny stimulans.

Just brist på stimulerande utvecklingsarbete internt på skolor eller mellan skolor i kombination med bristfällig utrustning och lite uppmuntran från skolledning kännetecknade de beskrivningar som gjordes från en hel del skolor. Kanske framförallt att man kände sig ensam i sitt engagemang. För det saknades inte. Stort intresse och en vilja  att utveckla NO-undervisningen fanns. Det kändes därför extra roligt att vara med om att starta nätverket. Hösten är redan intecknad med både inbjudna gäster, Margareta Ekborg, MaH, Naturvetenskap för livet, Urban Eriksson, HKr och besök på Navet i Borås. Däremellan förhoppningsvis bidrag och diskussion på den webbplats, (wiki, community, blogg?) som vi avser att starta. Förhoppningsvis får vi anledning att återkomma till detta nätverk och dess aktiviteter.

Under de senaste veckorna har läget i svensk skola belysts på lite olika sätt. Skolverket har lämnat  rapport om orsakerna till sjunkande resultat i grundskolan och Skolinspektionen har rapporterat om sjunkande matematikkunskaper. För en tid sedan kom också en redovisning från Skolverket om rådande läge på skolor när det gäller IT.

Skolan är inte i fas med omgivande samhällets krav på resultat. Skolverket lyfter i sin rapport upp fyra faktorer, segregering, decentralisering, differentiering och individualisering, som huvudsakliga orsaker till att skolan brister i måluppfyllelse. De ämnen i skolan som tydligast fått känna på detta är matematiken och naturvetenskapen. Men även i läsning och förståelse av avancerade texter märks sjunkande resultat. Skolan är inte likvärdig längre. Hemmet har fått en större betydelse för hur ens barn kommer att lyckas, vilket i sin tur spär på skillnaderna.

Samtidigt pågår i samhället en stor teknikförändring som medför förändrade strukturer och förhållningssätt, ekonomiskt, kulturellt och organisatoriskt. Mängder med arbeten och arbetsuppgifter förändras, nya globala utmaningar ställer helt andra krav på handlingskraft och kompetens. Det går inte att komma ifrån att dessa förändringar också måste få konsekvenser för skolan. Därför är kanske Skolverkets rapport om tillståndet i svensk skola när det gäller IT minst lika relevant som rapporterna om sjunkande resultat. Det finns en risk i diskussionen att man bara tittar bakåt för att hitta lösningar. Vi måste våga se vilka förändringar som faktiskt har betydelse för hur vi verkar i samhället som medborgare och samhällsbyggare. Det handlar inte bara om tillgång till resurser och teknik. Det handlar i lika stor utsträckning om attityder och förhållningssätt och därmed om kompetens.

I senaste numret av Datorn i Utbildningen (artikeln ännu ej publicerad på nätet) skriver Per Johansson, bloggare och en av författarna till Digitalis Filosofi, initierat om denna fråga. Han beskriver två utgångspunkter:

• Skolans uppgifter är att förbereda eleverna på det vuxenliv som väntar dem
• Den digitala teknologiutvecklingen accelererar och kommer att fortsätta att göra det inom överskådlig tid

Detta ger skolan en synnerligen svår, men nödvändig uppgift och i det arbetet bör två analysnivåer beaktas som också är beroende av varandra:

1. Den första har att göra med hur och i vilka sammanhang IKT används i skolmiljön, i förhållande till läroplanens krav på ämneskunskaper.
2. Nästa nivå handlar om hur man bäst, mest verkningsfullt, behandlar det faktum att IKT-användningen i samhället, rent generellt omvandlar mänskliga relationer, politik, affärsmodeller och själva upplevelsen av världen och oss själva.

Artikeln är mycket läsvärd. Ännu finns inga färdiga svar. Det viktiga är att vi har relevanta utgångspunkter när vi diskuterar skolans resultat och vilka åtgärder som måste till för att resultaten ska bli bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om skolan, resultat, förhållningssätt, förändringar, kompetens, IT