Hur utvecklas lärarprofessionen?
Under många år har läraryrkets utveckling diskuterats utifrån flera olika perspektiv exempelvis lärares status, lärarrollen som sådan, lärarutbildning och professionsutveckling. Diskussionen förs dels från individuell utgångspunkt, dels kollektivt eller organisatoriskt. Med den snabba samhällsutveckling som nu sker blir diskussionen om lärarprofessionen än mer intressant.
I tisdags träffade jag Anneli Hansson, doktorand i pedagogik vid Mittuniversitetet som studerar vilka förändringar i läraryrket den digitala utvecklingen kräver. Hon samarbetar bl.a. med Teleborg Centrum som aktivt arbetar med frågan om digital kompetens. Jag träffade henne tillsammans med Mathias Ahrn, en av de drivande krafterna på skolan.
Vi diskuterade en mängd frågor som hade med utvecklingsarbetet på Teleborg Centrum att göra. Frågor som fastnade hos mig är hur lärare påverkas och tar till sig nya erfarenheter, hur dessa bearbetas och förs vidare till nya lärare. En nyckelfaktor är utan tvekan tiden (togs också upp vid mötet på Skolverket i förra veckan). Tid för att verkligen pröva nya möjligheter, tid för reflektion, tid för diskussion och tid för att dokumentera. Problemet är att tiden för lärarnas friutrymme, dvs tid för egen utveckling, minskar i takt med att de politiska kraven på kontroll av skolan ökar. Kraven på dokumentation ökar som gör det möjligt för extern kontroll via t.ex. Skolinspektionen. Krav på individuella utvecklingsplaner kombinerat med betyg och betygsliknande omdömen ökar. Krav på arbetsplaner och åtgärdsprogram ökar. Denna kontroll är på ett sätt positiv. Skolan måste visa att den klarar av alla de krav som ställs av samhället. Samtidigt blir alla dessa krav ett underbetyg åt skolan och lärarna att som professionell organisation ha det samhälleliga förtroendet att klara uppgiften. Lärarna måste ägna mer tid åt att bevisa att de klarar uppgiften samtidigt som de får mindre tid över för egen professionell utveckling, vilket gör att de klarar sin profession sämre. Då växer kraven på ytterligare kontroll och det blir en ond spiral.
Forskning och beprövad erfarenhet visar att det är viktigt att på olika sätt (inte bara skriftlig) dokumentera verksamhet för att därigenom synliggöra processer som kan användas som underlag för reflektion och diskussion. Krav på dokumentation ställs på studenter i utbildning, lika väl som på lärare i kompetensutveckling. Men att dokumentera den egna verksamhetsutvecklingen i den konkreta praktiken kommer naturligtvis i sista hand och blir oftast den delen som prioriteras bort i ett hektiskt arbete. Men på sikt blir dessa prioriteringar kontraproduktiva och leder till bristande yrkesutveckling.
Vem har ansvaret för detta? Skolledning, kommunens skolförvaltning, kommunens politiker, regeringen, lärarfacken, den enskilde individen? Någonstans falerar detta?
I tisdags träffade jag Anneli Hansson, doktorand i pedagogik vid Mittuniversitetet som studerar vilka förändringar i läraryrket den digitala utvecklingen kräver. Hon samarbetar bl.a. med Teleborg Centrum som aktivt arbetar med frågan om digital kompetens. Jag träffade henne tillsammans med Mathias Ahrn, en av de drivande krafterna på skolan.
Vi diskuterade en mängd frågor som hade med utvecklingsarbetet på Teleborg Centrum att göra. Frågor som fastnade hos mig är hur lärare påverkas och tar till sig nya erfarenheter, hur dessa bearbetas och förs vidare till nya lärare. En nyckelfaktor är utan tvekan tiden (togs också upp vid mötet på Skolverket i förra veckan). Tid för att verkligen pröva nya möjligheter, tid för reflektion, tid för diskussion och tid för att dokumentera. Problemet är att tiden för lärarnas friutrymme, dvs tid för egen utveckling, minskar i takt med att de politiska kraven på kontroll av skolan ökar. Kraven på dokumentation ökar som gör det möjligt för extern kontroll via t.ex. Skolinspektionen. Krav på individuella utvecklingsplaner kombinerat med betyg och betygsliknande omdömen ökar. Krav på arbetsplaner och åtgärdsprogram ökar. Denna kontroll är på ett sätt positiv. Skolan måste visa att den klarar av alla de krav som ställs av samhället. Samtidigt blir alla dessa krav ett underbetyg åt skolan och lärarna att som professionell organisation ha det samhälleliga förtroendet att klara uppgiften. Lärarna måste ägna mer tid åt att bevisa att de klarar uppgiften samtidigt som de får mindre tid över för egen professionell utveckling, vilket gör att de klarar sin profession sämre. Då växer kraven på ytterligare kontroll och det blir en ond spiral.
Forskning och beprövad erfarenhet visar att det är viktigt att på olika sätt (inte bara skriftlig) dokumentera verksamhet för att därigenom synliggöra processer som kan användas som underlag för reflektion och diskussion. Krav på dokumentation ställs på studenter i utbildning, lika väl som på lärare i kompetensutveckling. Men att dokumentera den egna verksamhetsutvecklingen i den konkreta praktiken kommer naturligtvis i sista hand och blir oftast den delen som prioriteras bort i ett hektiskt arbete. Men på sikt blir dessa prioriteringar kontraproduktiva och leder till bristande yrkesutveckling.
Vem har ansvaret för detta? Skolledning, kommunens skolförvaltning, kommunens politiker, regeringen, lärarfacken, den enskilde individen? Någonstans falerar detta?
Läs även andra bloggares åsikter om verksamhetsutveckling, professionsutveckling, lärare, skola, förtroende, dokumentation
Kommentarer
Trackback