Hur lär man sig bäst och vad lär man sig?
Karin Bojs, vetenskapsreporter på DN tar i regel upp intressanta diskussioner inom vetenskapen. Så även i söndags, hon refererar en synnerligen intressant artikel i senaste numret av Science: Retrieval Practice Produces More Learning than Elaborative Studying with Concept Mapping.
Undersökningen, som gjordes av två forskare i psykologi vid Purdueuniversitetet i Indiana, ville göra en jämförelse mellan olika sätt att lära in och samtidigt undersöka studenternas föreställningar om vad som var effektivast. Det första försöket (Experiment 1) innebar att man jämförde fyra sätt att lära in:
Efter en vecka genomfördes ett test som dels bestod av rent återgivande av fakta från den inlästa texten, dels frågor som inte direkt kunde utläsas i texten utan mera hade att göra med djupet i förståelsen. Det visade sig att de som gjort inläsning med självtest, hade klart bättre resultat än de andra sätten, både på de frågor som hade att göra med ren fakta och de frågor som handlade om utvidgning av förståelse. Sämsta sättet vara att läsa vid ett sammanhängande tillfälle. Konceptkartor var något sämre än att läsa vid fyra olika tillfällen. Skillnaden mellan dessa och självtest var mindre på de frågor som mer gick på djupet.
Det andra försöket (Experiment 2) förändrades i tre avseenden. För det första lästes två olika typer av text in, en som innehöll en numrerad lista på fakta, en annan som var uppbyggd i sekvenser men med mer sammanhållande text. Frågan var här om texternas uppbyggnad hade betydelse. För det andra så fick varje student göra en konceptkarta över den ena texten och använda självtestmetoden (retrieval practice) för den andra texten. Syftet var här att jämföra varje students prestation. För det tredje förändrade man den avslutande sluttesten efter en vecka så att hälften av studenterna gjorde sluttesten på samma sätt som enligt Experiment 1, den andra hälften fick göra konceptkartor på båda texterna. Hypotesen var att om självtestmetoden var så mycket bättre som Experiment 1 visade så skulle det få genomslag också även om det avslutade testet gjordes i form av konceptkartor. Inlärningstiden var densamma oavsett om studenten använde konceptkartor eller att lära sig utantill med självtestmetoden. Man undersökte även här studenternas attityder.
Resultatet av Experiment 2 visade att för båda typerna av text så fungerade självtestmetoden med att lära sig utantill bäst, oavsett om studenterna använde konceptkartor vid det avslutande provtillfället eller inte. Retrieval practice-metoden visade sig också bäst när det gällde individuella prestationer. 101 av de 120 studenterna hade bättre resultat på den text de hade använt Retrieval practice-metoden än den text de hade använt konceptkartor. Studenterna hade överlag tron att konceptkartor var bättre för inlärandet än att lära sig utantill.
Det är frestande, som Karin Bojs gör, att genast tolka denna undersökning som ett bevis på att eleverna lär sig mer om de får prov. Jag är inte lika övertygad. Kanske om man tolkar lärande som att memorera givna fakta. Vad undersökningen visar är att på kort sikt (en vecka) är metoden bättre. Dess effekter på lite längre sikt är inte gjorda.
Forskarna är också lite mer återhållsamma i sina slutsatser. De framhåller att det är viktigt att utröna skillnaderna mellan att använda konceptkartor och Retrieval practice. Det behövs mer forskning på vad metoden egentligen ger för effekter eftersom det verkar som om denna metod sätter igång andra processer i hjärnan än konceptkartor och som kan vara värdefulla i ett inlärningsperspektiv.
Denna typ av forskning är mycket intressant. Också därför att studenterna hade sådan övertro på andra sätt att lära, snarare än att memorera så mycket som möjligt. Vad kommer denna uppfattning ifrån? Är det så att memorering har en undanskymd plats i vår undervisning? Men det får inte innebära att vi nu slår över till att det är memorerandet av fakta som är det viktiga. Är det inte växelspelet mellan att komma ihåg fakta och hur du använder dessa minnen av fakta i olika situationer, som är det väsentliga? Hur du kan transformera den kunskapen till andra och främmande områden? Hur du kan vara mer kreativ i olika lösningsmodeller? Den forskningen verkar ännu bara vara i sin linda, kanske för att den inte är så lätt att åstadkomma. Dock är väl den typen av forskning mest spännande?
Läs även andra bloggares åsikter om prov, memorerande, lärande, inlärning, forskning, attityd
Undersökningen, som gjordes av två forskare i psykologi vid Purdueuniversitetet i Indiana, ville göra en jämförelse mellan olika sätt att lära in och samtidigt undersöka studenternas föreställningar om vad som var effektivast. Det första försöket (Experiment 1) innebar att man jämförde fyra sätt att lära in:
- Inläsning vid ett sammanhängande tillfälle
- Inläsning uppdelat på fyra tillfällen
- Inläsning av text därefter arbete med konceptkartor, mind maps
- Inläsning, göra självtest i syfte att lära sig utantill, (egen översättning, eng: retrieval practice), återgång till texten och därefter självtest igen
Efter en vecka genomfördes ett test som dels bestod av rent återgivande av fakta från den inlästa texten, dels frågor som inte direkt kunde utläsas i texten utan mera hade att göra med djupet i förståelsen. Det visade sig att de som gjort inläsning med självtest, hade klart bättre resultat än de andra sätten, både på de frågor som hade att göra med ren fakta och de frågor som handlade om utvidgning av förståelse. Sämsta sättet vara att läsa vid ett sammanhängande tillfälle. Konceptkartor var något sämre än att läsa vid fyra olika tillfällen. Skillnaden mellan dessa och självtest var mindre på de frågor som mer gick på djupet.
Det andra försöket (Experiment 2) förändrades i tre avseenden. För det första lästes två olika typer av text in, en som innehöll en numrerad lista på fakta, en annan som var uppbyggd i sekvenser men med mer sammanhållande text. Frågan var här om texternas uppbyggnad hade betydelse. För det andra så fick varje student göra en konceptkarta över den ena texten och använda självtestmetoden (retrieval practice) för den andra texten. Syftet var här att jämföra varje students prestation. För det tredje förändrade man den avslutande sluttesten efter en vecka så att hälften av studenterna gjorde sluttesten på samma sätt som enligt Experiment 1, den andra hälften fick göra konceptkartor på båda texterna. Hypotesen var att om självtestmetoden var så mycket bättre som Experiment 1 visade så skulle det få genomslag också även om det avslutade testet gjordes i form av konceptkartor. Inlärningstiden var densamma oavsett om studenten använde konceptkartor eller att lära sig utantill med självtestmetoden. Man undersökte även här studenternas attityder.
Resultatet av Experiment 2 visade att för båda typerna av text så fungerade självtestmetoden med att lära sig utantill bäst, oavsett om studenterna använde konceptkartor vid det avslutande provtillfället eller inte. Retrieval practice-metoden visade sig också bäst när det gällde individuella prestationer. 101 av de 120 studenterna hade bättre resultat på den text de hade använt Retrieval practice-metoden än den text de hade använt konceptkartor. Studenterna hade överlag tron att konceptkartor var bättre för inlärandet än att lära sig utantill.
Det är frestande, som Karin Bojs gör, att genast tolka denna undersökning som ett bevis på att eleverna lär sig mer om de får prov. Jag är inte lika övertygad. Kanske om man tolkar lärande som att memorera givna fakta. Vad undersökningen visar är att på kort sikt (en vecka) är metoden bättre. Dess effekter på lite längre sikt är inte gjorda.
Forskarna är också lite mer återhållsamma i sina slutsatser. De framhåller att det är viktigt att utröna skillnaderna mellan att använda konceptkartor och Retrieval practice. Det behövs mer forskning på vad metoden egentligen ger för effekter eftersom det verkar som om denna metod sätter igång andra processer i hjärnan än konceptkartor och som kan vara värdefulla i ett inlärningsperspektiv.
Denna typ av forskning är mycket intressant. Också därför att studenterna hade sådan övertro på andra sätt att lära, snarare än att memorera så mycket som möjligt. Vad kommer denna uppfattning ifrån? Är det så att memorering har en undanskymd plats i vår undervisning? Men det får inte innebära att vi nu slår över till att det är memorerandet av fakta som är det viktiga. Är det inte växelspelet mellan att komma ihåg fakta och hur du använder dessa minnen av fakta i olika situationer, som är det väsentliga? Hur du kan transformera den kunskapen till andra och främmande områden? Hur du kan vara mer kreativ i olika lösningsmodeller? Den forskningen verkar ännu bara vara i sin linda, kanske för att den inte är så lätt att åstadkomma. Dock är väl den typen av forskning mest spännande?
Läs även andra bloggares åsikter om prov, memorerande, lärande, inlärning, forskning, attityd
Kommentarer
Trackback