Kommunerna börjar tar initiativ med IT i skolan

I dagens nummer av Computer Sweden skriver man om att kommuner i högre utsträckning lämnar datorsalar till förmån för bärbara datorer till elever och lärare. Positivt att skolan börjat återhämta sig den backlash som kom efter IT-kraschen 2000. Alltfler kommuner inser att skolan inte kan komma efter, nu när de flesta sektorer i samhället ser datorn och nätet som naturliga plattformar för kvalitet i arbetet. Men självklart ökar inte kvaliteten i skolan bara för att man lämnar ut datorer till var och en. Det finns mängder med uppgifter som kan utföras både med dator och andra mer traditionella verktyg. Då är det knappast någon vinst. Det intressanta uppstår först när användningen når utöver detta, att skapa aktivteter som faktiskt inte går eller blir väldigt komplicerade att utföra utan dator. Exempelvis:
  • visualisering av text- eller siffermaterial, som jag beskrev i mitt förra inlägg
  • simulering av olika typer av processer inom exempelvis naturvetenskap och teknik
  • skapande av multimodala texter, där bild och ljud samspelar med den traditionella texten, något som tidigare endast var förunnat de som hade tillgång till en avancerad inspelningsstudio
  • tillgängliggörande av material av olika slag med en snabb åtkomlighet, i skolan och hemma
  • kommunikation mellan elever, mellan lärare och elever, mellan lärare och föräldrar, mellan lärare, elever, föräldrar och experter
  • snabb kommunikation mellan människor i olika länder och kulturer
  • övergivande av klassrummets gränser genom mobila enheter
Listan kan göras längre. Begränsningarna finns inte i tekniken utan på det sätt som vi hanterar tekniken.

För att detta ska uppnås behövs kompetens, kreativitet och mod. Kompetens för att nå resultat, kreativitet och mod för att våga prova. Det måste vara tillåtet att börja med det bekanta för att få en chans att växa in i den nya rollen. Därför är kompetensutveckling så viktig. Men många lärare  är redan idag förbi den punkten och hämmas nu av stelbent struktur och teknikkrångel. Detta börjar fler och fler kommuner inse. För att inte olikheterna ska öka behöver vi också gemensamma politiska visioner. Det finns en påbörjad diskussion, men för få politiker har upptäckt frågans betydelse.

Den 18 januari i Studio 1 sändes ett bra reportage om denna fråga (länktips från Mathias Davidsson, som i sin tur fått den från Ann-Katrin Brockman, ordf i kunskapsnämnden i Sandvikens kommun.)


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer
Postat av: Lovisa Wallin

Dagens ungdomar har så stora kreativa resurser som går att använda för att skapa nya former för undervisningen och för att hitta alternativa vägar att nå de uppsatta kunskapsmålen. På vilket sätt lyckas verksamheten utnyttja denna kompetens genom att ge eleverna möjlighet att påverka sin utbildningssituation? Om denna möjlighet ges, kan den då leda till mer engagemang från eleverna och i förlängningen till en förbättrad inlärning och förståelse och högre måluppfyllelse? Och om denna positiva förändring sker inom verksamheten, följer den då med eleverna ut i arbetslivet och på så sätt gagnar både verksamheten i stors samt den aktuella branschen genom att nya tankar och idéer prövas och kanske etableras?



Riskerar inte alla inblandade miste om en stor möjlighet till utveckling om denna kompetens ignoreras?




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback