Ung Kommunikations blogg

Hur ser den lärarutbildning ut som svarar upp mot kravet på framtidens kompetenser?

I den granskning som nu Högskoleverket har gjort så här långt (förskollärare, grundlärare och yrkeslärare) har många utbildningar fallit. Det är bra att kvalitetskraven höjs och att ansvariga utbildningsanordnare faktiskt tvingas skärpa sig. Glädjande nog har Linnéuniversitetet klarat dessa krav. Kvalitetsgranskningen görs utifrån givna premisser, i botten den proposition, "Bäst i klassen" som klubbades av riksdagen den 28 april i år. För att få ett mått på vilka krav som ställs är det intressant att jämföra "Bäst i klassen" med lärarutbildningen i Singapore.

"Bäst i klassen" innehåller i huvudsak strukturella anvisningar och förändringar. De principiella utgångspunkterna är väldigt allmänt hållna och tar i huvudsak fasta på svagheter i den tidigare lärarutbildningen utan att peka på vilka utmaningar som lärarutbildningen står inför. Det saknas nytänkande och tydliga visioner om vilka kompetenser som krävs av framtida lärare.

I Singapore arbetar man på ett annat sätt. Det är viktigt att framhålla att det finns historiska, kulturella och politiska skillnader mellan Sverige och Singapore. Men utmaningen att bygga en lärarutbildning för framtiden är densamma och senast i den stora PISA-undersökningen görs konkreta jämförelser över utfallet, så en idémässig jämförelse är fullt möjlig att göra.

2008 inledde National Institute of Education (NIE), som har ansvaret för all lärarutbildning i Singapore, en översyn och revidering av utbildningen i syfte att skapa en lärarutbildning bättre anpassad till framtidens krav. Utgångspunkten var "21st century learners call for 21st century teachers" och den slutliga rapporten, A Teacher Education Model for the 21^st Century (TE²¹), publicerades 2009. En viktig beståndsdel i den utarbetade modellen är ett trepartssamarbete, ett partnerskap, mellan lärarutbildningen (NIE), den nationella skolmyndigheten, Ministry of Education (MOE) och skolorna i Singapore. Ett partnerskap som syftar till hållbarhet och medverkan från alla berörda parter.

Följande behov identifierades:

• teachers need a stronger dose of PCK (Pedagogical-Content-Knowledge);
• teachers need a deeper understanding of the nature of the disciplines they teach;
• teachers need to develop capacity to initiate their students into the knowledge and practice of the discipline;
• teachers need a sophisticated understanding of the fundamentals of lesson planning, questioning and feedback, capacity for differentiated instruction, strategies for effective peer work and inquiry approaches

Punkter som i stora stycken påminner om de problem som "Bäst i klasssen" försöker lösa. Det intressanta är att man går ett steg längre och försökte identifiera nyckelområden att utveckla för framtiden:

(A Teacher Education Model for the 21st Century, sid 30)

 

För verksamma lärare identifierades ett antal områden som också skulle ligga i paritet med kraven på studenterna, 21st Century Literacies, 21st Century Learning Environment och 21st Century Curriculum and Instruction. (se vidare beskrivning i länken sid 31).

I den framtagna modellen lyfts sex rekommendationer fram:

 

• R1 New Values, Skills and Knowledge Model (betoning på tre grundläggande värden i utbildningen: eleven i centrum, stärkt läraridentitet samt bidrag till och kommunikation med omgivande samhälle)

• R2 : Graduand Teacher Competencies Framework (samarbete mellan lärarutbildning och skolor utifrån tre dimensioner: profesionell praktik, profesionellt ledarskap samt personlig effektivitet)

• R3: Strengthening the Theory-Practice Nexus (ett antal initiativ tas för att förstärka kopplingen mellan teori och praktik, exempelvis genom att införa mentorskap både i utbildning och på skolnivå)

• R4: Programme Refinements and An Extended Pedagogical Repertoire (skapa strukturer för pedagogiskt utvecklingsarbete och kommunikation mellan olika lärarutbildare och lärare för att öka innovationsgraden)

• R5: Assessment Framework for 21st Century Teaching and Learning (utveckla nya former av bedömning och examination, mer av formativ bedömning, bedömning som syftar till att stärka elevernas lärande, införande av e-portfolio)

• R6: Enhanced Pathways for Professional Development (öka möjligheterna för fördjupad profesionell utveckling, masterprogram, samarbete med forskare, forskarutbildning)

 

Jag har här gjort en mycket grov sammanfattning av det utvecklingsarbete som sker när det gäller lärarutbildning i Singapore och jag rekommenderar genomläsning av rapporten A Teacher Education Model for the 21st Century. Men redan vid den en första anblick imponeras man av visionerna och det strukturerade arbetet för förändring.

 

Läs även andra bloggares åsikter om lärarutbildning, singapore, sverige, framtiden, skills

Den 8 december besökte vi Tai Po Old Market School i Hong Kong. Rektorn Leona Lam Wai Ling välkomnade oss och inledde med att citera dagens tidning. Man rapporterade om den senaste PISA-rapporten. Kina med Shanghai, Hong Kong och Singapore ligger i topp i den senaste mätningen, framförallt i matematik och naturvetenskap, men även i läsförståelse. Det var med stolthet som rektorn refererade till de goda resultaten. Helt klart är att PISA-undersökningen tilldrar sig intresse från hela världen och ger en intressant bild av hur utbildningen fungerar i olika länder. I tidningen South China Morning Post (tyvärr inte kostnadsfritt på nätet) som jag själv läste, beskrevs rapporten som: "A wake-up call for its 34 members - particulary western European nations and the United States".

Vad görs på skolor i Asien som ger så goda resultat? Jag hade nog en föreställning om att de resultat som visats upp under de senaste 5-10 åren har att göra med rigida utbildningssystem som premierar råplugg, använder testsystem med hård utslagning och med en stark central detaljstyrning. Efter denna resa till Singapore och Hong Kong har jag fått en helt annan bild. När jag dessutom läser OECD:s  beskrivning av de olika ländernas utveckling  av utbildning i senaste PISA-rapporten bekräftas bilden. Det är utbildningssystem i snabb förändring, spännande och intressanta. Bilden är självklart inte entydig men tydliga målsättningar finns.

Vad som lyfts fram är:

• Bort från råplugg och mekaniskt drillande av faktakunskaper
• Stimulans till kritiskt tänkande och självständiga analyser
• Elevernas och studenternas eget lärande lyfts fram, lära sig att lära
• Vikten av förståelse och inre motivation betonas
• Stort inslag av kreativa ämnen
• Användning av ny teknik betonas, som integreras i undervisningen i olika ämnen
  
• Betoning av nya färdigheter, 21st Century Skills
• Man betonar vikten av att knyta an till världen utanför skolan, real world experiences
• Samarbete och utbyte med omgivande samhälle och internationellt utbyte (även tidiga år i grundskolan!)
• Inom vissa givna ramar, frihet att lokalt utveckla skolans arbete
• Strävan efter att hitta andra sätt att examinera, mer av formativ bedömning, snarare än summativ

En viktig del i utbildningssystemet är att skapa möten mellan forskning och utbildning. Forskare knyts på olika sätt till utveckling av undervisningen i grundskola och gymnasium. Lärare ges möjlighet till fördjupning av sina kunskaper på masternivå. Lärarutbildningarna i både Singapore och Hong Kong är mycket aktiva när det gäller kompetensutveckling av verksamma lärare. Ett självklart område är användning av ny digital teknik. Utbildningsbehovet är stort, men i perspektiv av de förmågor som ska lyftas i utbildningen finns en mycket positiv attityd till teknikens möjligheter.

Vi besökte en förstaklass som hade engelska. I klassrummet fanns dokumentkamera, dator och interaktiv skrivtavla. Dessa användes lika självklart som papper och penna. När lektionen gick mot sitt slut meddelade läraren att de inte skulle glömma att träna på övningen när de kom hem: "Glöm inte att kolla er e-post, jag skickar uppgifterna!"

Ulrika Bennerstedt föreläste 8 november i Kalmar, under rubriken Den virtuella leken: Lärande och identitetskapande i och genom datorspel. Ulrika är doktorand vid Göteborgs Universitet och själv en aktiv utövare av onlinespel.

Onlinespel
Onlinespel innebär att spelen finns på Internet och att man måste vara uppkopplad mot nätet när man spelar. Många enkla spel är till synes gratis men kan innebära kostnader om spelaren genom sms utnyttjar "genvägar" i spelet. De mer avancerade spelen, som World of Warcraft (WoW), kräver att man betalar för att kunna spela. WoW har mellan 11 och 12 miljoner spelare runt om i världen.

 

WoW är ett exempel på en "never ending story" där företaget bakom spelet Blizzard, med jämna mellanrum släpper uppdateringar av programmet med nya spelmiljöer, s.k patcher.

Den spelandes ålder och kön har betydelse för val av spel. Tydligast märks detta när det gäller WoW, Counterstrike och Call of Duty, som hellre spelas av ungdomar än av barn. Man kan också se tydliga könsskillnader. Flickor föredrar Super Mario och Sims medan pojkar hellre spelar WoW, Counterstrike och Call of Duty.

MMOG
Många av spelen, som Wow, hör till kategorin MMOG, Massive Multiplayer Online Game, där ett stort antal deltagare -upp till flera hundratusen - spelar samtidigt. I många spel kan deltagarna ha olika roller och samarbeta med varandra i olika grupper De olika grupperna kan sedan samverka eller strida mot varandra.

Drivkrafter
Det kan finnas många anledning till spelande. Det kan handla om det sociala klustret, den gemenskap man upplever i de grupper som man ingår i. Den identitet som man har online är inte densamma som den man har offline. Vidare ingår man i olika konstellationer och relationer med andra spelare.

Problem - att spela för mycket
Det är viktigt att skilja på hög spelkonsumtion och förekomst av problem. Ett omfattande aktivt spelande innebär inte automatiskt problem. I princip handlar problematiskt spelande om tid:

• föräldrakonflikter
• sena kvällar
• förändrade matvanor
• skolk/slarv med läxor
• hygien
• spelandet går ut över andra sociala relationer

Det är också viktigt att förstå att det kan ha sociala orsaker att mycket tid går åt till spelande. Spelaren kan ha en viktig roll i den grupp han/hon ingår och kan därför känna ett socialt tryck att ständigt vara tillgänglig.


Möjligheter - världen som spelplats?

• Spelkulturen är prestations/skicklighetsbaserad. Skicklighet är inträdesbiljetten.
• Spelaktiviteten engagerar spelare i möten som har möjlighet att slå ut barriärer som ålder och nationalitet. Val av servrar i olika tidszoner bestämmer vilka man spelar med.
• Kön är en barriär som inte lika lätt överbyggs i spelkulturen, utan kan förstärkas. Normen är en manlig spelare.

Onlinespel är sociala arenor där identitet skapas och förhandlas i och omkring spelaktiviteter.


Sammanfattningsvis
MMOG är lika mycket en formell lärandegemenskap som de som vanligen kategoriseras som formella, så som skolan.

Det finns en skrämselretorik, tron att MMOG:s som miljöer alltid leder till problematiskt användande. Motsatsen skulle kunna vara en hype-retorik, att MMOG:s som framtidens lärandemiljöer är räddningen på problem i/med skolan. Samtidigt lär sig spelarna traditionella skriv- och läsfärdigheter vid deltagande i måga onlinespel, men inte nödvändigtvis de sociala konventioner som gäller utanför spelvärlden.

Ytterligare en faktor att beakta är negativt grupptryck som lärmekanism. Det sociala trycket som andra spelare orsakar, fungerar som en pådrivare för att "lära sig"/"kontinuerligt hålla sig uppdaterad". Detta kan förstås ses som starkt positivt men ofta bortses det från att den också har en hård och dömande sida som kan ge negativa konsekvenser för en individ. 

Avslutningsvis: det finns anledning att fundera över vad det innebär att ha ett socialt liv och vad det är att vara social. Är man mer social när man sitter i samma rum och ser på TV utan att tala eller se på varandra än när man spelar onlinespel med kamrater på nätet?

//Tom Gagner
projektledare Ung Kommunikation
Linnéuniversitetet

Tillbaka igen efter en tre veckor lång semester i Kina, framförallt i Shanghai. Huvudet är fullt av bilder. Kina är kontrasternas land och kanske Shanghai mer än något annat. Västerländskt finanscentrum med superhöga skyskrapor och glassiga paradgator. Den gamla kolonialtidens miljöer, allt från överklassens lyxhus utefter Huangpofloden till de sköna allégatorna i den franska koncessionen. De kinesiska miljöerna med allt liv på gatan, vare sig det är tvätt, försäljning, måltider eller reparationer.

Ett av målen med vår resa var att besöka världsutställningen, Expo 2010, den 73:e i ordningen. En gigantisk happening, den största i sitt slag med totalt drygt 250 paviljonger, representerande nästan samtliga länder i världen. Dessutom fanns ca 30 kinesiska provinser med egna paviljonger. Ett antal temapaviljonger som på olika sätt lyfte fram världsutställningens tema: Better City - Better Life. Drygt 70 miljoner besökte världsutställningen under de 6 månader som utställningen pågick.

Förvånansvärt lite har skrivits i den svenska pressen om världsutställningen och den svenska paviljongen. Den bild av Sverige som visas för världen är ett land där fantasi och lekfullhet är en viktig del av utveckling som ger framåtskridande. Spirit of innovation var ett grundläggande tema med ledorden kreativitet, innovation och lek. Pippi och Villa Villerkulla fanns naturligtvis med till alla kinesers glädje, men man lyfte också fram viktiga svenska uppfinningar, dynamiten, dragkedjan, men också modernare som GSM eller Skype. Fem berättelser fanns också med om förvandlingar av tråkiga och nedsmutsade stadsmiljöer till vackra och hälsosamma städer, (restaureringen av sjön Trummen i Växjö fanns med som lyckat exempel), helt i enlighet med Expos tema. Den svenska paviljongen uppmärksammades också för sin insats genom att få guldmedalj för sin kreativitet och design av utställningen.

Världsutställningen är en arena för handel, teknik, industri och konst. Det är alldeles utmärkt att den bild vi vill visa utåt är just betydelsen av kreativitet och lekfulhet i skapandet av ett innovationsklimat för framåtskridande och välbefinnande. En förhoppning är att det också visar sig i konkret handling. En viktig faktor är naturligtvis utbildning. Tyvärr finns det nog för lite av detta i den mängd skolreformer som nu rullas ut i skola och högre utbildning.

Läs även andra bloggares åsikter om världsutställning, Shanghai, kreativitet, innovation, lek, framåtskridande

Inom en inriktning för blivande förskollärare fortsätter vi utvärderandet av det lärprogram, Clicker 5, som vi påbörjade under vt10. Samma studenter som då gjorde sin VFU bland barn i åldrarna 1-5 år är nu samtliga i en förskoleklass. Där ska de använda samma program och se hur det fungerar med äldre barn. De ska dessutom göra motsvarande analoga aktivitet (penna-och-papper, böcker, leksaker mm.) Dessa aktiviteter ska observeras och barnen ska intervjuas enligt intervjuguide och observationsschema, grundade i teorier om metakognition och utarbetade av mig och en annan lärare. Data ska sedan användas som empiriskt underlag för en av oss handledd rapport som studenterna skriver i mindre grupper under nästa kurs, dvs. inriktningens sista delkurs. Dessa rapporter presenteras muntligt vid ett seminarium under terminens sista vecka.

Efter att ha gjort datainsamlingen till rapporten skrivs dessutom en fri utvärderande text, där de även får reflektera över sin egen attityd till lärande med IKT respektive analoga verktyg. Genom jämförelsen både över tid och med olika verktyg får vi underlag till en diskussion om värdet av IKT samt eventuella förändringar i uppfattning och vad detta i så fall kan bero på.

//Anne-Mari Folkesson
projektledare Ung Kommunikation
lektor i pedagogik, Linnéuniversitetet

Den 2 november medverkade Ung Kommunikation i en paneldiskussion för ett seminarium på Mötesplats skola 2010. Seminariet gick under rubriken "Digitalt förhållningssätt hos pedagoger". Diskussionerna styrdes mycket in mot informationssökning och den sociala dimensionen av IT - vilket kan vara nog så viktigt och intressant. Men det var synd att det inte gavs mer utrymme åt ett bredare förhållningssätt än så.

"One ring to rule them all"
En man ur publiken uttryckte en irritation över att den här typen av diskussioner alltid mynnar ut i "som om vi har ett val", som han uttryckte det. Hans poäng var att det är många verksamhetsområden där den digitala tekniken är så mycket mer än de kommunikativa och sociala miljöerna på internet. Kunskap om digital teknik är en förutsättning för stora delar av industrin exempelvis. Kanske fastnar diskussionen lätt eftersom beröringspunkterna för det kommunikativa och sociala i dagens IT, generellt är mer gemensamma för befolkningen i dagens samhälle, än hur utvecklingen ser ut inom olika ämnes-/verksamhetsområden. Personligen tycker jag dock att det är synd att om vi ska diskutera olika förhållningssätt till digital teknik, sällan ger utrymme till det situationsbundna - utan förväntar oss att det finns ETT förhållningssätt som är rätt, EN tillämpning av digital teknik som för alltid visar att vi är digitalt kompetenta.

Kommer vi vidare?
Under seminariet IKT i grundskola och förskola, lyfte Kristina Alexandersson till viss del samma problematik. Hon ställde den retoriska frågan "vad använder skolan internet till?". Hon menade sedan att skolorna till största delen använder internet som en förlängning av att söka information och kanske se på kartor, men sällan till fördjupning av kunskap eller för att göra någonting nytt. Jag citerar:

"För att skapa förändring krävs större tankar och visioner än att bara föra in tekniska prylar i skolan. Vad är kunskap, och hur ska vi lära det?"

I princip samma resonemang förde de två skolledare som deltog i mitt eget seminarium - vilket var inspirerande då de i egenskap av skolledare kan skapa förutsättningar för den typen av genomgående utvecklingsprocesser.

Lära överallt och hela tiden?
Jag avrundar med en anknytning till det resonemang som Elza Dunkels fört om hur lärande är så starkt förknippat med vad som sker i skolan (som finns att läsa i Lära av ungas lärande). Hur viktigt är det inte då att verksamheten i skolan ständigt utvecklas?

Pia Östh Gustavsson är verksamhetschef för förskolan i Lilla Edet. Hon berättade om när hennes yngsta dotter insåg att det är skolan som har monopol på kunskapsförmedling. Dottern har tillsammans med Pia, spenderat mycket tid med att ta reda på saker hon undrat genom att söka på internet. Ända tills hon började i första klass. Då var det inte längre aktuellt att försöka ta reda på information själv då hon undrade. Istället skulle hon vänta till dagen efter, då hon kunde fråga fröken.

//Jennie Rosander
informatör Ung Kommunikation

I veckan presenterade ITU, International Telecommunication Union, data över antalet användare av internet och mobiltelefoner. En hög, obruten utvecklingstakt visas, framförallt när det gäller antalet mobilabonnemang. Vid årets slut har antalet användare passerat fem miljarder!


Liknande utveckling visas när det gäller internetanvändare men på en något lägre nivå. Där beräknar man att  antalet användare passerar 2 miljarder vid årets slut. Se diagram här.

Denna globala revolution av digital teknik får konsekvenser för alla länder. Frågan är på vilket sätt och med vilken beredskap som länderna möter denna utveckling?



De största förändringarna märks främst i utvecklingsländerna, kanske allra mest i Afrika med förnyade sätt att hantera affärer och tillgång till information och utbildning.

Intressant är också att se på hur antalet användare av Facebook ökar. Störst antal användare hittar vi självklart i USA, men ökningstaken är hög i många andra länder. Det är intressant, inte kanske så mycket för att det just är Facebook, utan mera för att det visar de möjligheter som erbjuds i de sociala medierna.

Jag tror inte det behövs en djupare analys för att inse att detta påverkar oss alla. Däremot finns stora obesvarade frågor om hur olika samhällsfunktioner och sociala relationer påverkas. Detta gäller i hög grad också frågan om undervisning och lärande.  Det som förvånar är det märkliga ointresset (märktes inte minst i valet) från ansvariga politiker, men också beslutsfattare på olika nivåer inom skola, högre utbildning och forskning.


Läs även andra bloggares åsikter om mobilabonnemang, internetanvändare, sociala medier, utbildning, utvecklingsländer, politiker

Jan Björklund får beröm för förslaget till nya kursplaner. "En rättad läroplan" skriver Smålandsposten och publicerar en bild (inte i nätupplagan) av elever som sitter i raka led, lite modernare, men inte olik den skola som fanns för hundra år sedan.

Det som förvånar är det okritiska förhållningsssättet. Bilden av skolan som visar elverna sittandes i sina bänkar, gärna en och en, blickandes fram mot läraren. Jag undrar om det finns någon fördjupad tanke på över hur vi faktiskt lär, när den moderna skolan illustreras på detta sätt.  Som väl är tror jag inte bilden är riktigt representativ för skolor av idag, men det är kanske lättare att motivera dagens skolpolitik om denna bild får hänga kvar.

Staffan Selander och Gunther Kress har alldeles nyligen kommit ut med en intressant och läsvärd bok, Design för lärande - ett multimodalt perspektiv. Där pekar de bl a på rummets betydelse för hur undervisning och lärande organiseras.

De jämför två helt olika lärmiljöer för läkarutbildningen, Anatomiska teatern i Uppsala och St Mary´s Hospital i London. Vid Anatomiska teatern var  de studerande passiva åskådare till ett skeende längst ned på scenen. Sittplatserna lutade brant nedåt för att ge så god överblick som möjligt. Sal Leonardo på Linnéuniversitetet i Växjö har vissa likheter. Som kontrast till denna lärmiljö tar Selander och Kress upp St Mary´s Hospital och hur läkarstudenter är aktiva medaktörer i undervisningen. Det finns inga åskådare utan man är en del av ett arbetsteam och lär sig på det sättet. Även om läkarutbildningen knappast bara består av den typen av undervisning är det goda exempel på vad den fysiska lärmiljön betyder och vilket lärande man lyfter fram i olika situationer.

Jag tror att varken Uppsala universitet eller Linnéuniversitet just skulle lyfta fram den anatomiska teatern som ideal när goda universitetsmiljöer visas upp. Varför måste skolan fortfarande dras med dessa gamla bilder?

Läs även andra bloggares åsikter om lärmiljö, design, bild av skola, multimodalt

Efter detta inlägg skickade jag ett par frågor om förväntningar, resultat och lite mer långsiktiga effekter av temagruppen och fick svar från Katrin Lindwall. Det här är en sammanfattning av hennes svar.

Lärarna som deltagit i projektet har enligt Katrin varit engagerade och vill gärna utveckla kunskaper och metoder för hur de skulle kunna arbeta med IT som en naturlig del i sin undervisning. Men det krävs en mycket medveten satsning av skolledningen för att nya idéer ska få fäste i skolorna.

Det arbete som utfördes sågs som viktigt, både för forskare och lärare, och det borde vara nödvändigt för forskare att möta verkligheten inom lärande för att kunna utföra sin forskning.

Spridning av resultaten från bland annat matematikdidaktik som varit med i projektet till övriga inom matematikdidaktik och övrig lärarutbildning och aktiva lärare är önskvärt och en del aktiviteter planerade.

Kunskapen om det pågående projektet och de metoder och verktyg som används ser Katrin som "lägsta-nivån" att lyfta fram på lärarutbildningen, men hon är inte säker på att det görs. Känner studenterna till den forskning som finns på universitetet inom mobilt lärande?

Primärt är att lärarstuderande i matematik tar del av projektet, men för att sprida kunskapen i skolvärlden måste man nå ut där skolvärlden finns: utbilda rektorer, åka på matematikbiennaler och liknande konferenser.

/Simon Winter

I många kommuner tas nu olika initiativ för implementering av digital teknik i skolan. Bärbara datorer ersätter de gamla datasalarna, den vanliga whiteboarden ersätts av interaktiva tavlor och accesspunkter för trådlösa uppkopplingar monteras upp för snabb åtkomst till internet.

Forskarskolan Teknikburna kunskapsprocesser, TKP, ett samarbetsprojekt mellan Örebro universitet och Högskolan Dalarna, inleder ett stort forskningsprojekt där man undersöker effekterna av några kommuners satsningar på att införa en dator till varje elev. Medverkande kommuner är: Nacka, Köping, Falkenberg, Botkyrka, Västerås, Täby, Malmö, Helsingborg, Sollentuna, Lysekil samt Pysslingens skolor i Täby och Nacka. Läs en mer ingående presentation av Stefan Pålsson på Skolverkets omvärldsblogg. I tidigare blogginlägg har jag beskrivit förändringar i Uppsala och Umeå.

I vår region planeras eller inleds ökade satsningar bl.a. i följande kommuner: Växjö, Tingsryd, Ljungby, Älmhult, Markaryd, Nybro, Borgholm, Hultsfred, Jönköping, Karlshamn, Ronneby. Det finns säkert fler kommuner där planer finns. Det innebär att skolorna i landet genomgår en genomgripande förvandling, där lärares kompetens ställs på prov. Grundläggande kompetensutveckling sker i kommunernas egen regi med stöd av Skolverkets PIM-utbildningar. I vårt projekt möter vi många kommuner som också efterfrågar stöd till fortsatt utveckling bortom PIM, mer knutet till skolans ämnen.

Helt klart är att lärarutbildningen inte ligger i fas med de planerade förändringarna. I de examensprövningar som nu genomförs av Högskoleverket är inte ökad teknikanvändning och teknikberoende i skolverksamhet en prioriterad fråga. Det ligger på varje enskilt lärosäte att prioritera dessa frågor i kursplaner och kursutveckling, eftersom någon central styrning inte finns. Det åvilar ledningen för lärosätena och ledningen för lärarutbildningarna att ange riktningen. Tyvärr finns få konkreta planer och en avsaknad av hållbara strategier att möta denna utveckling. Så länge ansvaret för frågorna delegeras till enskilda lärare och kurser, prioriteras andra frågor. Speciellt i en tid när arbetsbelastningen varit hög p.g.a. både organisatoriska och innehållsliga förändringar. Ett exempel på detta påvisas i Linda Reneland-Forsmans rapport, där hon i en begränsad undersökning av kurser i allmänt utbildningsområde och biblioteksvetenskap påvisar brister i långsiktigt upplägg.

Om intresset för den framväxande teknikens betydelse för professionsutveckling enbart kanaliseras till enskilda lärare och forskare riskerar vi att tappa i kunskap och kompetens. Det handlar inte om tekniken i sig utan om hur tekniken kan tillämpas för högre måluppfyllelse. Det innebär i sin tur att det inte finns någon "quick fix" på detta område. Man måste våga möta förändringen i skolan och tillsammans utveckla verksamheten och få ökad förståelse för frågorna i stället för att stå bredvid, låtsas förstå och komma med allmänna synpunkter. Det krävs ett långsiktigt och målmedvetet arbete för att bygga upp den nödvändiga kunskap som faktiskt behövs om lärarutbildningen ska kunna vara en resurs för kompetensutveckling och ge kvalitet i grundläggande utbildning. Det behövs genomgripande strategiska forskningssatsningar inom olika områden som ämnesdidaktik, kommunikation, datavetenskap och pedagogik för att långsiktigt garantera lärosätena kompetens att driva dessa frågor.

Jag fick respons på mitt blogginlägg från Umeå av Marianne Björn, doktorand i pedagogik med inriktning på teknikstöd för lärande. Hon rekommenderade ett föredrag från TED av Sugata Mitra, The child-driven education. Sugata Mitra har under flera år arbetat med ett projekt, The Hole in the Wall, som går ut på att placera ut datorer i olika utsatta miljöer och sedan låta barnen med ett minimum av vuxenstöd lära sig hantera datorn, lära sig främmande språk och fördjupa sig i olika ämnen.

 

Föreläsningen på TED och Sugata Mitras projekt är intressant på många sätt, synen på informellt och formellt lärande, motivationens betydelse, teknikens möjligheter och inte minst globaliseringen. Utvecklingen sker nu över hela världen. Vad kan vi lära av utbildningsmiljöer i de nya snabbt växande ekonomierna i Asien, Sydamerika och Afrika? Vad händer när barn och ungdomar får tillgång till verktyg som vidgar möjligheterna?

 

Läs även andra bloggares åsikter om informellt, formellt, lärande, motivation, globalisering, teknik

Med beundransvärt mod ställer sig 4 stycken elever upp och berättar om sina svårigheter i läsning och skrivning. De går på gymnasieskolan i Umeå. Under grundskoletiden ignorerades deras problem, oftast med motiveringen att de saknade diagnos. Kom diagnosen, så var den alldeles för sent ställd och gjorde ingen nytta. De behövde ofta hjälp med att få texter upplästa för att förstå och det gjordes efter skoltid med föräldrarnas stöd. Arbetet i skolan gick oftast till spillo eftersom de inte kunde tolka texterna. Nu får alla elever på gymnasieskolan en egen dator där talsyntes och andra alternativa (stödjande) verktyg finns installerade från början för alla elever. Det innebär att de deltar i undervisningen på samma villkor som andra elever. De beskriver sin lättnad och glädje, dels i skolarbetet (de hinner med att göra uppgifterna i skolan och det blir mer kvalitet i det de gör), dels får de mer tid över att vara med kompisarna.

 

Detta berättar ungdomarna på ett seminarium i Umeå som handlar om kommunens satsningar på att öka kvaliteten i undervisningen genom att varje elev och lärare har sin egen bärbara dator. För dessa ungdomar blev det en väldigt tydlig skillnad. Från att tidigare blivit utpekade som elev med särskilda behov och särskild utrustning, är de nu en av många elever som använder de verktyg som finns på datorn. Men också andra elever, som kanske inte har så stora svårigheter, kan använda dessa program. Man behöver inte ha läs- och skrivsvårigheter för att kanske lära sig bättre genom att höra texten i stället för att läsa den.

 

Just detta att elever har olika sätt att lära och att det nu faktiskt finns möjligheter att variera undervisningen på ett helt annat sätt än tidigare, är en av de stora vinsterna. Men det finns flera vinster. Eleverna är mer motiverade. De får större möjligheter att använda utrustning som de är vana vid hemifrån utan att behöva flytta till speciella salar. Det finns större möjligheter att verkligen bearbeta de frågor som barn och ungdomar oundvikligen ställs inför idag som gäller informationshantering, källkritik och etiska frågeställningar. Ökad variation och högre motivation ger förutsättningar för bättre resultat.

 

Men detta sker inte automatiskt utan ett omfattande arbete krävs. Insatser krävs av personal som med kompetensutveckling och klassrumspraktik förändrar arbetssätt, traditioner och synsätt. Det krävs insatser i form av infrastruktur, logistik och support. Det handlar om stöd från politiker som anger visionerna, stöd från förvaltningsledet som omformar visioner till möjlig praktik, stöd från it-enheten som skapar tekniska plattformar och inte minst stöd från rektorer som skapar förutsättningar för lärare till genomförande.

 

Det är en process som tar tid. Processen startade för fyra år sedan med några pilotskolor. Idag är det fullt utbyggt på samtliga gymnasieskolor. Fortfarande behöver lärare mycket kompetensutveckling och stöd. Den centrala utvecklingsgruppen behövs för innovation och fördjupning. IT-pedagoger behövs på varje skola för konkret stöd, men framförallt finns den bärande idén om att det inte är datorn i sig som är huvudsaken utan hur den integreras i i verksamheten och de möjligheter som skapas för lärare och elever. Möjligheter som knappast kan realiseras utan teknik. En spännande resa som manar till efterföljd.

 

Och faktiskt, egentligen räcker de argument som de fyra eleverna anförde. Hur klarar vi annars uppdraget om varje elevs lika möjlighet?

Jag var igår inbjuden till Uppsala kommun för att hålla en introduktionsföreläsning för de 50 första kommunala lärarutbildare som nu påbörjar en kompetensutveckling. Tanken är att dessa lärare på olika områden ska tillhöra de främsta, definitivt också på  området digitalisering och nya mediers användning i skolan. Uppsala kommun tar emot ca 1300 lärarstudenter i VFU. I och med utbildningen påbörjas nu ett organiserat samarbete mellan lärarutbildningen och kommunen. I projektet ingår att vfu-lärarna får en egen dator att disponera i sin verksamhet och i utbildningen. Efter jul kommer nästa grupp kommunala lärarutbildare att påbörja utbildningen.

I augusti i år deltog jag i ett seminarium lett av Günter Kress och Lisa Gjedde som hölls i samband med NORDITEL-symposiet på Linnéuniversitetet i Växjö. Temat för seminariet var ”New Media Literacies, Multimodality and Learning” och vi som samlades till överläggningar var en brokigt sammansatt skara nationella och internationella forskare, lärare och andra intresserade. Seminariets syfte och mål var att utifrån det angivna temat och gruppens samlade intressefält lägga fram en eller ett par forskningsfrågor till symposiet för att utmana och inspirera till ”nya djärva dåd”. En svårighet var att ena gruppens vitt skilda fokusområden till just en gemensam fråga, men diskussionerna och resultatet blev trots detta riktigt bra, mycket tack vare de båda seminarieledarnas insatser både under själva seminariet och under den efterföljande presentationen, som Günter Kress genomförde.

Så vad hände då? Jo, istället för de efterfrågade forskningsfrågorna levererade gruppen vad som skulle kunna kallas ”fyra förutsättningar för framgångsrik fortsatt forskning inom fältet”. Det blir för långt att här redogöra för alla spännande frågeställningar som föregick förslaget, men de fyra förutsättningarna förtjänar åtminstone att kort nämnas och beskrivas, så som jag tolkade dem.

 

Här kommer alltså The ”New Media Literacies, Multimodality and Learning” wish-list:

1. Rhetoric

Vi behöver ett gemensamt språk, en taxonomi, en begreppsvärld; både för att kunna tala om och förstå, teoretisera och problematisera, men också för att kunna implementera, utveckla och bygga vidare. Bara en sådan sak – hur översätter vi begreppet ”literacy” till fungerande svenska?

2. Acknowledgement and assessment

Det är hög tid att vi - dvs. utbildningsinstitutioner på alla nivåer men också våra politiker, som ju sätter agendan för morgondagens skola - kommer till insikt om och medger att det finns en uppsjö kunskaper, insikter, lärdomar, färdigheter, förmågor och därtill möjligheter att lära. Dels fler kunskaper etc. än de klassiska att skriva, räkna och läsa; de tre som hittills varit allena saliggörande och därför utgjort modellen för den mätning och bedömning av huruvida vi lärt oss något eller inte.  Dels också synen på den (formella) skolmiljön som ”enda” plats där ett lärande värt namnet kan äga rum.

Vi talar ofta om New Media Literacies och/eller 21st Century Skills men det räcker inte längre att tala OM dem; vi behöver börja arbeta MED dem också.

Vi talar också om formellt och informellt lärande, med formellt det som vi gör inom skolans ramar och informellt det lärande som förekommer utanför desamma.

Med tidens lärande följer också mätande och kontroll för att försäkra oss själva och våra elever / studenter om att ett lärande/det önskvärda lärandet faktiskt har ägt rum. Dessa metoder måste naturligtvis uppgraderas och anpassas till det nya lärandelandskapet. Precis som ovan nämnda New Media Literacies för lärande behöver vi ha motsvarande breddning även för bedömning och kontroll.

3. Framing

Att bara rakt av översätta framing med ramverk eller något i den stilen skulle vara att ge begreppet en allt för endimensionell betydelse. Det handlar enligt min tolkning inte enbart om geografi eller fysiskt belägenhet, t.ex. formellt kontra informellt lärande (se ovan). Det handlar heller inte bara om social eller kulturell kontext.  Kanske ”inramning” är ett mer passande begrepp i den meningen att lärandet sker inramat av en mängd olika faktorer -fysiska såväl som mer abstrakta - men alla ack så viktiga för ett framgångsrikt lärande. Framing är kanske den mest intressanta av de fyra punkter som gruppen kom fram till. Det handlar brett om att för var och en kunna sätta upp rätt förutsättningar för lärandet, för att det lärande som äger rum inte gör så enbart för lärandets egen skull, utan för att jag som den lärande lär mig för att åstadkomma något eller för att göra något som intresserar mig. Framing handlar också om att uppgradera sitt kritiska tänkande i förhållande till medievärldens brus och lättillgänglighet, att förstå och samspela med den omvärld i vilket lärandet sker.

4. Empowerment and inclusion

Den sista av de fyra punkterna spinner vidare på så väl punkt två som tre: att ge medskapandet, deltagandet, ”learner agency” och ”learner empowerment” en naturlig plats i lärandet; att bistå och låta elever och studenter delta i utformandet av egna, individuella strategier, metoder och verktyg för lärandet och att inkludera fler typer, fler modeller, fler varianter av ”all things learning” på alla utbildningsnivåer. Lär jag mig för lärandets egen skull, eller lär jag mig för att åstadkomma något och för att kunna göra något som intresserar mig?

 

Det är förvisso mycket ”skapande”, ”uppgraderande” och ”genererande” i ovanstående. Men så lever vi också i en medskaparvärld, en deltagarvärld, en värld full av user generated content och learner agency - frikopplat från alla tidigare kända "förpackningar” och oberoende av tid och rum. Hur förhåller vi oss till det och hur förhåller sig skolan?

 

Susanna Nordmark, bitr. projektledare Ung Kommunikation, Linnéuniversitetet Växjö

Norditel-konferensen i Växjö för 14 dagar sedan besöktes bl a av Agnes Kukulska-Hulme, professor i Learning Technology and Communication, på The Open University i England. Hon har varit involverad i ett flertal forskningsprojekt med ny teknik som rör utveckling och innovation av högre utbildning. Nu leder hon programmet Next Generation Distance Learning, ett program som syftar till att undersöka på vilka sätt man kan öka kvaliteten i distansutbildning genom användning av sociala medier och annan ny teknik. Det har onekligen en viss betydelse vad som händer på Open University. Med 200 000 studenter i utbildning talar man med viss tyngd.

Den nätbaserade utbildningen är i snabbt växande. De kommande åren kommer att ge vikande studentunderlag från ungdomar som kommer direkt från gymnasieskolan. Kraven från omgivande samhälle, från företag, organisationer och enskilda, på utbildningar som passar yrkesliv, yrkesväxling och förändrad arbetsmarknad, lika väl som personlig utveckling ökar och ställer våra lärosäten inför stora utmaningar. Konkurrensen är inte bara nationell. En utbildning vid Open University passar lika bra eller kanske bättre än en distanskurs vid Linnéuniversitetet.

Just på grund av ovanstående och på grund av det redan teknikinfluerade sättet att bedriva utbildning på, har kanske den nätbaserade utbildningen en större potential för pedagogisk innovation än traditionell utbildning. Det har visat sig att lärare som under några år arbetat i dessa typer av kurser också väver in olika tekniska stöd i den traditionella undervisningen.

Det är intressant att höra Agnes Kukulska-Hulme redogöra för utmaningar, hinder och möjliga lösningar som diskuteras på Open University. Den undervisande personalen ställs hela tiden inför nya utmaningar som har att göra med teknikutveckling (vad som faktiskt går att göra), företags och studenters krav på utveckling och anpassning till ett nätsamhälle i ständig förändring. Att ha det pedagogiska ansvaret och hålla kvaliteten i undervisningen är inte det lättaste. På vilket sätt kan då lärosätet stödja lärarnas arbete? Kukulska-Hulme svarar att på Open University erbjuds olika möjligheter till pedagogisk utveckling. Forskning på området visar på erfarenheter att lära om tekniken, men det saknas forskning på pedagogisk utveckling med tekniken. Detta menar Kukulska-Hulme är en viktig utmaning. Lärare måste stimuleras att faktiskt använda tekniken för att ur detta skapa erfarenheter. Vi måste göra lärare nyfikna och skapa roliga och intresseväckande möjligheter. Det visar sig också att tiden är en viktig faktor. Det ges inte tillräckligt med tid för reflektion av gjorda erfarenheter.

Erfarenheterna från Open University känns igen. Det handlar om att faktiskt skapa miljöer där lärare får möjlighet att möta och utveckla det faktiska handhavandet av tekniken. Man måste veta möjligheterna för att kunna skapa nytt. Lika viktigt är den efterföljande reflektionen tillsammans med kollegor. Vad vill vi uppnå, vad är möjligt, vad är önskvärt och vad fungerar inte? Det är också viktigt att koppla användningen till ämneskompetensen. Vi måste komma förbi de generella lösningarna. Varje lärare måste utifrån sitt ämne eller kompetensområde hitta framgångsfaktorer. Det måste finnas miljöer som uppmuntrar till att man som individ prioriterar kompetensutveckling. Ung Kommunikation har i samarbete med Celekt-gruppen på DFM verkat för att skapa lärmiljöer som ger möjligheter till att prova nya tekniska lösningar på pedagogiska utmaningar. Vi går nu vidare med dessa möjligheter, dels i en nyutrustad lärsal, M1076 i M-huset på Linnéuniversitetet i Växjö, dels i ett samarbete med arkitekter, IT-ansvariga och fastighetsförvaltare i den nya N-byggnaden.

Läs även andra bloggares åsikter om nätbaserad utbildning, distans, Open University, kompetens, sociala medier, innovation

Skolfrågorna har som vanligt varit en av valtes huvudfrågor, men de frågor som diskuterats har knappast känts speciellt relevanta. Betyg i årskurs 6 eller 7, burkaförbud, friskolor har varit mest framträdande. Frågor som har att göra med motivation, förståelse och kompetens för en samhällsutveckling med globalisering och digitalisering som framträdande drag har inte synts till. Visionerna saknas.

I dagens nummer av Computer Sweden redovisas dock partiernas syn på IT i skolan och digital kompetens. Här får man en inblick i vad de olika partierna prioriterar. Det finns inga klara skiljelinjer mellan blocken. Samtliga partier säger sig vara positiva till en nationell IT-strategi för skolan utom folkpartiet och möjligtvis vänsterpartiet. Flera partier lyfter fram lärarutbildning och kompetensutveckling för lärare. Samtliga partier utom folkpartiet talar om IT i skolan som en generell kompetens som gälla för skolan som helhet.

Folkpartiet, som på något sätt fått sätta agendan för svensk skolpolitik under de senaste åren, har en mer snäv syn på digital kompetens. Man ser det enbart som en teknisk fråga. Därför betonas teknikämnet och vikten av att stärka detta ämne i grundskolan. Det är inte fel. En förståelse för IT-teknik är en viktig kompetens för att förstå samhällsutvecklingen, en slags ekologi för vilka bärande faktorer som har betydelse för samhällsförändring, precis på samma sätt som vi måste förstå naturens ekosystem och dess betydelse för klimatförändringar.

Felet ligger i att begränsa frågan till just detta. Var finns frågor om språkutveckling, nya medievanor, etik, estetiska uttrycksformer, kultur, juridik, ekonomi och inte minst omvärldsförståelse? Idag startar vi i samarbete med AV-Media en utbildning för lärare i ökad omvärldsförståelse genom att använda statistik på ett annorlunda och innovativt sätt, bl.a. genom programmet Gapminder. En teknik som inte varit möjlig utan den digitala infrastruktur som internet är bärare av. Den snabba globala spridningen av dessa möjligheter som framförallt Hans Rosling har visat, hade inte heller varit möjligt utan medier som exempelvis YouTube, som faktiskt bara har funnits i 5-6 år.

Vi kan alltså upptäcka samband och mönster på andra sätt än tidigare och därmed förhoppningsvis öka förståelsen. Men det innebär också att det får konsekvenser för hur skolan arbetar i alla ämnen. För att detta ska bli möjligt behövs kompetensutveckling för lärare och en starkare betoning av dessa möjligheter i lärarutbildningen.

Läs även andra bloggares åsikter om IT i skolan, digital kompetens, valet, partierna, lärarutbildning

En intressant erfarenhet av Norditel-symposiet var de skillnader som jag, i mina samtal med de nordiska delegaterna, kunde upptäcka vad gäller innovation och kunskapsutveckling på området lärande, digitala medier och digital kompetens. Det som följer nedan är mina egna tolkningar. Vare sig dessa stämmer eller inte så finns skäl att starta jämförande studier av utbildningsområdet på olika nivåer, nationellt och lokalt, på skolor och i forskning, kompetensutveckling för lärare och lärarutbildning.

Norge är det land som från centralt politiskt håll starkast driver krav på digital kompetens. Den ska ingå som en femte generell kompetens förutom att kunna läsa, skriva, räkna och att tala. Digital kompetens ska tillsammans med de andra kompetenserna utvecklas i alla kurser i grundskola, gymnasieskola och nu också i lärarutbildning. Denna starka styrning medför ett tydligt utvecklingsarbete på olika nivåer i utbildningssystemet. En mängd resurser tillskapas för att garantera måluppfyllelse, exempelvis Senter for IKT i Utdanningen.

Danmark visar också på en offensiv väg när det gäller att utveckla hela detta kunskapsområde. Framförallt märks en ökad vilja till kunskapsutveckling på gymnasienivå. UNI-C är en intressant resurs, som nationell aktör för utveckling, forskning och kunskapsspridning på IT-området. Det finns också möjligheter för skolor på lokal nivå att ta initiativ till utvecklingsprojekt i samarbete med högskolor och universitet. Då har man möjlighet till statligt stöd. Det finns alltså incitament för FoU-arbete som direkt kan gynna skolutveckling på lokal basis.

I Finland har utbildning hög status. Det innebär att lärarprofessionen är stark som yrkesgrupp och utsätts inte för lika stort förändringstryck från politiskt håll. Det finns relativt stor enighet om centrala delar i utbildningssystemet. Kommunerna är än så länge ovilliga till att satsa på större utvecklingsprojekt på IT-området. Här finns en förhoppning att staten ska gå in och så länge det inte görs så händer det rätt lite. Däremot finns ett växande intresse forskningsmässigt, också i lärarutbildning. I Finland har lärarutbildningarna fortfarande kvar system med statliga övningsskolor ofta i direkt anslutning till lärosätena där lärarstudenterna gör sin praktik. Dessa miljöer är viktiga för forskning och utveckling. Utmaningen ligger i kunskapsspridning och ytterligare utvecklingsverksamhet på andra skolor.

Den svenska utbildningspolitiken behöver knappast någon närmare presentation här. Intressant är att konstatera den stora skillnad i politisk vilja att styra, som finns mellan Finland och de övriga nordiska länderna. Men minst lika intressant är att konstatera att den politiska viljan att styra utbildningen i Sverige, inte omfattar den digitala utvecklingens betydelse. Här ser vi snarare en rörelse underifrån. Kommunerna tar egna initiativ oberoende av vad staten säger.

Värt att fundera vidare över, är vad som faktiskt händer med så olika angreppssätt när det gäller skola och utbildning, vilken betydelse forskningen har för skolutveckling och på vilket sätt centrala politiska visioner påverkar kunskapsutveckling, medborgarkompetens och nationell välfärd.


Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, IKT, digital kompetens, Norden, Norge, Danmark, Finland, Sverige

Nu börjar terminen på riktigt för lärarstudenterna efter förra veckans mjukare inledning. Från utbildningsledningen genomfördes ett något annorlunda upplägg. I stället för mängder med information av mera studieadministrativ karaktär valde man att arrangera ett antal inspirationsföreläsningar. Mats Trondman inledde under tisdagen med att prata om förändrade auktoritetsmönster och relationsstrukturer. I sin intressanta föreläsning gjorde han bl a en jämförelse mellan att vara ung på 50- och 60-talet i förhållande till dagens uppväxtvillkor. Nu följer föräldrar sina barn på mycket närmare håll, är mer integrerade i deras olika aktiviteter. Exempelvis finns föräldrarna med som aktiva deltagare i barnens idrottsaktiviteter, som ledare, som aktiva åskådare och inte minst som chaufförer. 50- och 60-talets föräldrar deltog knappast alls i barn och ungdomars fritidsaktiviteter.

Ung Kommunikation ansvarade för tre föreläsningar under onsdagen som riktade sig dels till förskolan, dels till tidigare år i grundskolan och dels till senare år och gymnasiet. Dessa kompletterade Mats Trondmans föreläsning på ett alldeles utmärkt sätt. Den digitala världen är en betydande del av verkligheten för dagens unga och kanske den arena där föräldrarna inte riktigt finns med.

Anne-Mari Folkesson berättade under rubriken "Datorer i förskolan? En fråga om att bevara eller utveckla kultur" om hur hon arbetat med programmet Clicker tillsammans med lärarstudenter som testade programmet på sin VFU i förskolan. Lars Palm tog upp frågan om multimodalitet i föreläsningen "Love is in the air, det multimodala språklabbet" till studenter mot tidigare år i grundskolan. Christina Olin-Scheller pratade till studenter inriktade mot senare år och gymnasiet under rubriken "Visdom via webben? Undervisning och lärande i nytt medielandskap". Hennes utgångspunkt var fanfiction.

Förhoppningen är att dessa föreläsningar följs upp under utbildningen. Många av de studenter som nu börjar utbildningen är födda med internet och digitala medier. Det finns inget "nytt" för dem utan är alldeles självklara medel för självförverkligande, identitetsskapande och kommunikation. Utmaningen för den högre utbildningen blir att tillåta  studenter att få utveckla dessa kompetenser på samma villkor som högskoleutbildning i övrigt.

Läs även andra bloggares åsikter om lärarstudenter, utbildning, kompetens, självförverkligande, identitet, relation, auktoritet