Ung Kommunikations blogg

I veckan presenterade ITU, International Telecommunication Union, data över antalet användare av internet och mobiltelefoner. En hög, obruten utvecklingstakt visas, framförallt när det gäller antalet mobilabonnemang. Vid årets slut har antalet användare passerat fem miljarder!


Liknande utveckling visas när det gäller internetanvändare men på en något lägre nivå. Där beräknar man att  antalet användare passerar 2 miljarder vid årets slut. Se diagram här.

Denna globala revolution av digital teknik får konsekvenser för alla länder. Frågan är på vilket sätt och med vilken beredskap som länderna möter denna utveckling?



De största förändringarna märks främst i utvecklingsländerna, kanske allra mest i Afrika med förnyade sätt att hantera affärer och tillgång till information och utbildning.

Intressant är också att se på hur antalet användare av Facebook ökar. Störst antal användare hittar vi självklart i USA, men ökningstaken är hög i många andra länder. Det är intressant, inte kanske så mycket för att det just är Facebook, utan mera för att det visar de möjligheter som erbjuds i de sociala medierna.

Jag tror inte det behövs en djupare analys för att inse att detta påverkar oss alla. Däremot finns stora obesvarade frågor om hur olika samhällsfunktioner och sociala relationer påverkas. Detta gäller i hög grad också frågan om undervisning och lärande.  Det som förvånar är det märkliga ointresset (märktes inte minst i valet) från ansvariga politiker, men också beslutsfattare på olika nivåer inom skola, högre utbildning och forskning.


Läs även andra bloggares åsikter om mobilabonnemang, internetanvändare, sociala medier, utbildning, utvecklingsländer, politiker

Jan Björklund får beröm för förslaget till nya kursplaner. "En rättad läroplan" skriver Smålandsposten och publicerar en bild (inte i nätupplagan) av elever som sitter i raka led, lite modernare, men inte olik den skola som fanns för hundra år sedan.

Det som förvånar är det okritiska förhållningsssättet. Bilden av skolan som visar elverna sittandes i sina bänkar, gärna en och en, blickandes fram mot läraren. Jag undrar om det finns någon fördjupad tanke på över hur vi faktiskt lär, när den moderna skolan illustreras på detta sätt.  Som väl är tror jag inte bilden är riktigt representativ för skolor av idag, men det är kanske lättare att motivera dagens skolpolitik om denna bild får hänga kvar.

Staffan Selander och Gunther Kress har alldeles nyligen kommit ut med en intressant och läsvärd bok, Design för lärande - ett multimodalt perspektiv. Där pekar de bl a på rummets betydelse för hur undervisning och lärande organiseras.

De jämför två helt olika lärmiljöer för läkarutbildningen, Anatomiska teatern i Uppsala och St Mary´s Hospital i London. Vid Anatomiska teatern var  de studerande passiva åskådare till ett skeende längst ned på scenen. Sittplatserna lutade brant nedåt för att ge så god överblick som möjligt. Sal Leonardo på Linnéuniversitetet i Växjö har vissa likheter. Som kontrast till denna lärmiljö tar Selander och Kress upp St Mary´s Hospital och hur läkarstudenter är aktiva medaktörer i undervisningen. Det finns inga åskådare utan man är en del av ett arbetsteam och lär sig på det sättet. Även om läkarutbildningen knappast bara består av den typen av undervisning är det goda exempel på vad den fysiska lärmiljön betyder och vilket lärande man lyfter fram i olika situationer.

Jag tror att varken Uppsala universitet eller Linnéuniversitet just skulle lyfta fram den anatomiska teatern som ideal när goda universitetsmiljöer visas upp. Varför måste skolan fortfarande dras med dessa gamla bilder?

Läs även andra bloggares åsikter om lärmiljö, design, bild av skola, multimodalt

Efter detta inlägg skickade jag ett par frågor om förväntningar, resultat och lite mer långsiktiga effekter av temagruppen och fick svar från Katrin Lindwall. Det här är en sammanfattning av hennes svar.

Lärarna som deltagit i projektet har enligt Katrin varit engagerade och vill gärna utveckla kunskaper och metoder för hur de skulle kunna arbeta med IT som en naturlig del i sin undervisning. Men det krävs en mycket medveten satsning av skolledningen för att nya idéer ska få fäste i skolorna.

Det arbete som utfördes sågs som viktigt, både för forskare och lärare, och det borde vara nödvändigt för forskare att möta verkligheten inom lärande för att kunna utföra sin forskning.

Spridning av resultaten från bland annat matematikdidaktik som varit med i projektet till övriga inom matematikdidaktik och övrig lärarutbildning och aktiva lärare är önskvärt och en del aktiviteter planerade.

Kunskapen om det pågående projektet och de metoder och verktyg som används ser Katrin som "lägsta-nivån" att lyfta fram på lärarutbildningen, men hon är inte säker på att det görs. Känner studenterna till den forskning som finns på universitetet inom mobilt lärande?

Primärt är att lärarstuderande i matematik tar del av projektet, men för att sprida kunskapen i skolvärlden måste man nå ut där skolvärlden finns: utbilda rektorer, åka på matematikbiennaler och liknande konferenser.

/Simon Winter

I många kommuner tas nu olika initiativ för implementering av digital teknik i skolan. Bärbara datorer ersätter de gamla datasalarna, den vanliga whiteboarden ersätts av interaktiva tavlor och accesspunkter för trådlösa uppkopplingar monteras upp för snabb åtkomst till internet.

Forskarskolan Teknikburna kunskapsprocesser, TKP, ett samarbetsprojekt mellan Örebro universitet och Högskolan Dalarna, inleder ett stort forskningsprojekt där man undersöker effekterna av några kommuners satsningar på att införa en dator till varje elev. Medverkande kommuner är: Nacka, Köping, Falkenberg, Botkyrka, Västerås, Täby, Malmö, Helsingborg, Sollentuna, Lysekil samt Pysslingens skolor i Täby och Nacka. Läs en mer ingående presentation av Stefan Pålsson på Skolverkets omvärldsblogg. I tidigare blogginlägg har jag beskrivit förändringar i Uppsala och Umeå.

I vår region planeras eller inleds ökade satsningar bl.a. i följande kommuner: Växjö, Tingsryd, Ljungby, Älmhult, Markaryd, Nybro, Borgholm, Hultsfred, Jönköping, Karlshamn, Ronneby. Det finns säkert fler kommuner där planer finns. Det innebär att skolorna i landet genomgår en genomgripande förvandling, där lärares kompetens ställs på prov. Grundläggande kompetensutveckling sker i kommunernas egen regi med stöd av Skolverkets PIM-utbildningar. I vårt projekt möter vi många kommuner som också efterfrågar stöd till fortsatt utveckling bortom PIM, mer knutet till skolans ämnen.

Helt klart är att lärarutbildningen inte ligger i fas med de planerade förändringarna. I de examensprövningar som nu genomförs av Högskoleverket är inte ökad teknikanvändning och teknikberoende i skolverksamhet en prioriterad fråga. Det ligger på varje enskilt lärosäte att prioritera dessa frågor i kursplaner och kursutveckling, eftersom någon central styrning inte finns. Det åvilar ledningen för lärosätena och ledningen för lärarutbildningarna att ange riktningen. Tyvärr finns få konkreta planer och en avsaknad av hållbara strategier att möta denna utveckling. Så länge ansvaret för frågorna delegeras till enskilda lärare och kurser, prioriteras andra frågor. Speciellt i en tid när arbetsbelastningen varit hög p.g.a. både organisatoriska och innehållsliga förändringar. Ett exempel på detta påvisas i Linda Reneland-Forsmans rapport, där hon i en begränsad undersökning av kurser i allmänt utbildningsområde och biblioteksvetenskap påvisar brister i långsiktigt upplägg.

Om intresset för den framväxande teknikens betydelse för professionsutveckling enbart kanaliseras till enskilda lärare och forskare riskerar vi att tappa i kunskap och kompetens. Det handlar inte om tekniken i sig utan om hur tekniken kan tillämpas för högre måluppfyllelse. Det innebär i sin tur att det inte finns någon "quick fix" på detta område. Man måste våga möta förändringen i skolan och tillsammans utveckla verksamheten och få ökad förståelse för frågorna i stället för att stå bredvid, låtsas förstå och komma med allmänna synpunkter. Det krävs ett långsiktigt och målmedvetet arbete för att bygga upp den nödvändiga kunskap som faktiskt behövs om lärarutbildningen ska kunna vara en resurs för kompetensutveckling och ge kvalitet i grundläggande utbildning. Det behövs genomgripande strategiska forskningssatsningar inom olika områden som ämnesdidaktik, kommunikation, datavetenskap och pedagogik för att långsiktigt garantera lärosätena kompetens att driva dessa frågor.

Jag fick respons på mitt blogginlägg från Umeå av Marianne Björn, doktorand i pedagogik med inriktning på teknikstöd för lärande. Hon rekommenderade ett föredrag från TED av Sugata Mitra, The child-driven education. Sugata Mitra har under flera år arbetat med ett projekt, The Hole in the Wall, som går ut på att placera ut datorer i olika utsatta miljöer och sedan låta barnen med ett minimum av vuxenstöd lära sig hantera datorn, lära sig främmande språk och fördjupa sig i olika ämnen.

 

Föreläsningen på TED och Sugata Mitras projekt är intressant på många sätt, synen på informellt och formellt lärande, motivationens betydelse, teknikens möjligheter och inte minst globaliseringen. Utvecklingen sker nu över hela världen. Vad kan vi lära av utbildningsmiljöer i de nya snabbt växande ekonomierna i Asien, Sydamerika och Afrika? Vad händer när barn och ungdomar får tillgång till verktyg som vidgar möjligheterna?

 

Läs även andra bloggares åsikter om informellt, formellt, lärande, motivation, globalisering, teknik

Med beundransvärt mod ställer sig 4 stycken elever upp och berättar om sina svårigheter i läsning och skrivning. De går på gymnasieskolan i Umeå. Under grundskoletiden ignorerades deras problem, oftast med motiveringen att de saknade diagnos. Kom diagnosen, så var den alldeles för sent ställd och gjorde ingen nytta. De behövde ofta hjälp med att få texter upplästa för att förstå och det gjordes efter skoltid med föräldrarnas stöd. Arbetet i skolan gick oftast till spillo eftersom de inte kunde tolka texterna. Nu får alla elever på gymnasieskolan en egen dator där talsyntes och andra alternativa (stödjande) verktyg finns installerade från början för alla elever. Det innebär att de deltar i undervisningen på samma villkor som andra elever. De beskriver sin lättnad och glädje, dels i skolarbetet (de hinner med att göra uppgifterna i skolan och det blir mer kvalitet i det de gör), dels får de mer tid över att vara med kompisarna.

 

Detta berättar ungdomarna på ett seminarium i Umeå som handlar om kommunens satsningar på att öka kvaliteten i undervisningen genom att varje elev och lärare har sin egen bärbara dator. För dessa ungdomar blev det en väldigt tydlig skillnad. Från att tidigare blivit utpekade som elev med särskilda behov och särskild utrustning, är de nu en av många elever som använder de verktyg som finns på datorn. Men också andra elever, som kanske inte har så stora svårigheter, kan använda dessa program. Man behöver inte ha läs- och skrivsvårigheter för att kanske lära sig bättre genom att höra texten i stället för att läsa den.

 

Just detta att elever har olika sätt att lära och att det nu faktiskt finns möjligheter att variera undervisningen på ett helt annat sätt än tidigare, är en av de stora vinsterna. Men det finns flera vinster. Eleverna är mer motiverade. De får större möjligheter att använda utrustning som de är vana vid hemifrån utan att behöva flytta till speciella salar. Det finns större möjligheter att verkligen bearbeta de frågor som barn och ungdomar oundvikligen ställs inför idag som gäller informationshantering, källkritik och etiska frågeställningar. Ökad variation och högre motivation ger förutsättningar för bättre resultat.

 

Men detta sker inte automatiskt utan ett omfattande arbete krävs. Insatser krävs av personal som med kompetensutveckling och klassrumspraktik förändrar arbetssätt, traditioner och synsätt. Det krävs insatser i form av infrastruktur, logistik och support. Det handlar om stöd från politiker som anger visionerna, stöd från förvaltningsledet som omformar visioner till möjlig praktik, stöd från it-enheten som skapar tekniska plattformar och inte minst stöd från rektorer som skapar förutsättningar för lärare till genomförande.

 

Det är en process som tar tid. Processen startade för fyra år sedan med några pilotskolor. Idag är det fullt utbyggt på samtliga gymnasieskolor. Fortfarande behöver lärare mycket kompetensutveckling och stöd. Den centrala utvecklingsgruppen behövs för innovation och fördjupning. IT-pedagoger behövs på varje skola för konkret stöd, men framförallt finns den bärande idén om att det inte är datorn i sig som är huvudsaken utan hur den integreras i i verksamheten och de möjligheter som skapas för lärare och elever. Möjligheter som knappast kan realiseras utan teknik. En spännande resa som manar till efterföljd.

 

Och faktiskt, egentligen räcker de argument som de fyra eleverna anförde. Hur klarar vi annars uppdraget om varje elevs lika möjlighet?

Jag var igår inbjuden till Uppsala kommun för att hålla en introduktionsföreläsning för de 50 första kommunala lärarutbildare som nu påbörjar en kompetensutveckling. Tanken är att dessa lärare på olika områden ska tillhöra de främsta, definitivt också på  området digitalisering och nya mediers användning i skolan. Uppsala kommun tar emot ca 1300 lärarstudenter i VFU. I och med utbildningen påbörjas nu ett organiserat samarbete mellan lärarutbildningen och kommunen. I projektet ingår att vfu-lärarna får en egen dator att disponera i sin verksamhet och i utbildningen. Efter jul kommer nästa grupp kommunala lärarutbildare att påbörja utbildningen.

I augusti i år deltog jag i ett seminarium lett av Günter Kress och Lisa Gjedde som hölls i samband med NORDITEL-symposiet på Linnéuniversitetet i Växjö. Temat för seminariet var ”New Media Literacies, Multimodality and Learning” och vi som samlades till överläggningar var en brokigt sammansatt skara nationella och internationella forskare, lärare och andra intresserade. Seminariets syfte och mål var att utifrån det angivna temat och gruppens samlade intressefält lägga fram en eller ett par forskningsfrågor till symposiet för att utmana och inspirera till ”nya djärva dåd”. En svårighet var att ena gruppens vitt skilda fokusområden till just en gemensam fråga, men diskussionerna och resultatet blev trots detta riktigt bra, mycket tack vare de båda seminarieledarnas insatser både under själva seminariet och under den efterföljande presentationen, som Günter Kress genomförde.

Så vad hände då? Jo, istället för de efterfrågade forskningsfrågorna levererade gruppen vad som skulle kunna kallas ”fyra förutsättningar för framgångsrik fortsatt forskning inom fältet”. Det blir för långt att här redogöra för alla spännande frågeställningar som föregick förslaget, men de fyra förutsättningarna förtjänar åtminstone att kort nämnas och beskrivas, så som jag tolkade dem.

 

Här kommer alltså The ”New Media Literacies, Multimodality and Learning” wish-list:

1. Rhetoric

Vi behöver ett gemensamt språk, en taxonomi, en begreppsvärld; både för att kunna tala om och förstå, teoretisera och problematisera, men också för att kunna implementera, utveckla och bygga vidare. Bara en sådan sak – hur översätter vi begreppet ”literacy” till fungerande svenska?

2. Acknowledgement and assessment

Det är hög tid att vi - dvs. utbildningsinstitutioner på alla nivåer men också våra politiker, som ju sätter agendan för morgondagens skola - kommer till insikt om och medger att det finns en uppsjö kunskaper, insikter, lärdomar, färdigheter, förmågor och därtill möjligheter att lära. Dels fler kunskaper etc. än de klassiska att skriva, räkna och läsa; de tre som hittills varit allena saliggörande och därför utgjort modellen för den mätning och bedömning av huruvida vi lärt oss något eller inte.  Dels också synen på den (formella) skolmiljön som ”enda” plats där ett lärande värt namnet kan äga rum.

Vi talar ofta om New Media Literacies och/eller 21st Century Skills men det räcker inte längre att tala OM dem; vi behöver börja arbeta MED dem också.

Vi talar också om formellt och informellt lärande, med formellt det som vi gör inom skolans ramar och informellt det lärande som förekommer utanför desamma.

Med tidens lärande följer också mätande och kontroll för att försäkra oss själva och våra elever / studenter om att ett lärande/det önskvärda lärandet faktiskt har ägt rum. Dessa metoder måste naturligtvis uppgraderas och anpassas till det nya lärandelandskapet. Precis som ovan nämnda New Media Literacies för lärande behöver vi ha motsvarande breddning även för bedömning och kontroll.

3. Framing

Att bara rakt av översätta framing med ramverk eller något i den stilen skulle vara att ge begreppet en allt för endimensionell betydelse. Det handlar enligt min tolkning inte enbart om geografi eller fysiskt belägenhet, t.ex. formellt kontra informellt lärande (se ovan). Det handlar heller inte bara om social eller kulturell kontext.  Kanske ”inramning” är ett mer passande begrepp i den meningen att lärandet sker inramat av en mängd olika faktorer -fysiska såväl som mer abstrakta - men alla ack så viktiga för ett framgångsrikt lärande. Framing är kanske den mest intressanta av de fyra punkter som gruppen kom fram till. Det handlar brett om att för var och en kunna sätta upp rätt förutsättningar för lärandet, för att det lärande som äger rum inte gör så enbart för lärandets egen skull, utan för att jag som den lärande lär mig för att åstadkomma något eller för att göra något som intresserar mig. Framing handlar också om att uppgradera sitt kritiska tänkande i förhållande till medievärldens brus och lättillgänglighet, att förstå och samspela med den omvärld i vilket lärandet sker.

4. Empowerment and inclusion

Den sista av de fyra punkterna spinner vidare på så väl punkt två som tre: att ge medskapandet, deltagandet, ”learner agency” och ”learner empowerment” en naturlig plats i lärandet; att bistå och låta elever och studenter delta i utformandet av egna, individuella strategier, metoder och verktyg för lärandet och att inkludera fler typer, fler modeller, fler varianter av ”all things learning” på alla utbildningsnivåer. Lär jag mig för lärandets egen skull, eller lär jag mig för att åstadkomma något och för att kunna göra något som intresserar mig?

 

Det är förvisso mycket ”skapande”, ”uppgraderande” och ”genererande” i ovanstående. Men så lever vi också i en medskaparvärld, en deltagarvärld, en värld full av user generated content och learner agency - frikopplat från alla tidigare kända "förpackningar” och oberoende av tid och rum. Hur förhåller vi oss till det och hur förhåller sig skolan?

 

Susanna Nordmark, bitr. projektledare Ung Kommunikation, Linnéuniversitetet Växjö

Norditel-konferensen i Växjö för 14 dagar sedan besöktes bl a av Agnes Kukulska-Hulme, professor i Learning Technology and Communication, på The Open University i England. Hon har varit involverad i ett flertal forskningsprojekt med ny teknik som rör utveckling och innovation av högre utbildning. Nu leder hon programmet Next Generation Distance Learning, ett program som syftar till att undersöka på vilka sätt man kan öka kvaliteten i distansutbildning genom användning av sociala medier och annan ny teknik. Det har onekligen en viss betydelse vad som händer på Open University. Med 200 000 studenter i utbildning talar man med viss tyngd.

Den nätbaserade utbildningen är i snabbt växande. De kommande åren kommer att ge vikande studentunderlag från ungdomar som kommer direkt från gymnasieskolan. Kraven från omgivande samhälle, från företag, organisationer och enskilda, på utbildningar som passar yrkesliv, yrkesväxling och förändrad arbetsmarknad, lika väl som personlig utveckling ökar och ställer våra lärosäten inför stora utmaningar. Konkurrensen är inte bara nationell. En utbildning vid Open University passar lika bra eller kanske bättre än en distanskurs vid Linnéuniversitetet.

Just på grund av ovanstående och på grund av det redan teknikinfluerade sättet att bedriva utbildning på, har kanske den nätbaserade utbildningen en större potential för pedagogisk innovation än traditionell utbildning. Det har visat sig att lärare som under några år arbetat i dessa typer av kurser också väver in olika tekniska stöd i den traditionella undervisningen.

Det är intressant att höra Agnes Kukulska-Hulme redogöra för utmaningar, hinder och möjliga lösningar som diskuteras på Open University. Den undervisande personalen ställs hela tiden inför nya utmaningar som har att göra med teknikutveckling (vad som faktiskt går att göra), företags och studenters krav på utveckling och anpassning till ett nätsamhälle i ständig förändring. Att ha det pedagogiska ansvaret och hålla kvaliteten i undervisningen är inte det lättaste. På vilket sätt kan då lärosätet stödja lärarnas arbete? Kukulska-Hulme svarar att på Open University erbjuds olika möjligheter till pedagogisk utveckling. Forskning på området visar på erfarenheter att lära om tekniken, men det saknas forskning på pedagogisk utveckling med tekniken. Detta menar Kukulska-Hulme är en viktig utmaning. Lärare måste stimuleras att faktiskt använda tekniken för att ur detta skapa erfarenheter. Vi måste göra lärare nyfikna och skapa roliga och intresseväckande möjligheter. Det visar sig också att tiden är en viktig faktor. Det ges inte tillräckligt med tid för reflektion av gjorda erfarenheter.

Erfarenheterna från Open University känns igen. Det handlar om att faktiskt skapa miljöer där lärare får möjlighet att möta och utveckla det faktiska handhavandet av tekniken. Man måste veta möjligheterna för att kunna skapa nytt. Lika viktigt är den efterföljande reflektionen tillsammans med kollegor. Vad vill vi uppnå, vad är möjligt, vad är önskvärt och vad fungerar inte? Det är också viktigt att koppla användningen till ämneskompetensen. Vi måste komma förbi de generella lösningarna. Varje lärare måste utifrån sitt ämne eller kompetensområde hitta framgångsfaktorer. Det måste finnas miljöer som uppmuntrar till att man som individ prioriterar kompetensutveckling. Ung Kommunikation har i samarbete med Celekt-gruppen på DFM verkat för att skapa lärmiljöer som ger möjligheter till att prova nya tekniska lösningar på pedagogiska utmaningar. Vi går nu vidare med dessa möjligheter, dels i en nyutrustad lärsal, M1076 i M-huset på Linnéuniversitetet i Växjö, dels i ett samarbete med arkitekter, IT-ansvariga och fastighetsförvaltare i den nya N-byggnaden.

Läs även andra bloggares åsikter om nätbaserad utbildning, distans, Open University, kompetens, sociala medier, innovation

Skolfrågorna har som vanligt varit en av valtes huvudfrågor, men de frågor som diskuterats har knappast känts speciellt relevanta. Betyg i årskurs 6 eller 7, burkaförbud, friskolor har varit mest framträdande. Frågor som har att göra med motivation, förståelse och kompetens för en samhällsutveckling med globalisering och digitalisering som framträdande drag har inte synts till. Visionerna saknas.

I dagens nummer av Computer Sweden redovisas dock partiernas syn på IT i skolan och digital kompetens. Här får man en inblick i vad de olika partierna prioriterar. Det finns inga klara skiljelinjer mellan blocken. Samtliga partier säger sig vara positiva till en nationell IT-strategi för skolan utom folkpartiet och möjligtvis vänsterpartiet. Flera partier lyfter fram lärarutbildning och kompetensutveckling för lärare. Samtliga partier utom folkpartiet talar om IT i skolan som en generell kompetens som gälla för skolan som helhet.

Folkpartiet, som på något sätt fått sätta agendan för svensk skolpolitik under de senaste åren, har en mer snäv syn på digital kompetens. Man ser det enbart som en teknisk fråga. Därför betonas teknikämnet och vikten av att stärka detta ämne i grundskolan. Det är inte fel. En förståelse för IT-teknik är en viktig kompetens för att förstå samhällsutvecklingen, en slags ekologi för vilka bärande faktorer som har betydelse för samhällsförändring, precis på samma sätt som vi måste förstå naturens ekosystem och dess betydelse för klimatförändringar.

Felet ligger i att begränsa frågan till just detta. Var finns frågor om språkutveckling, nya medievanor, etik, estetiska uttrycksformer, kultur, juridik, ekonomi och inte minst omvärldsförståelse? Idag startar vi i samarbete med AV-Media en utbildning för lärare i ökad omvärldsförståelse genom att använda statistik på ett annorlunda och innovativt sätt, bl.a. genom programmet Gapminder. En teknik som inte varit möjlig utan den digitala infrastruktur som internet är bärare av. Den snabba globala spridningen av dessa möjligheter som framförallt Hans Rosling har visat, hade inte heller varit möjligt utan medier som exempelvis YouTube, som faktiskt bara har funnits i 5-6 år.

Vi kan alltså upptäcka samband och mönster på andra sätt än tidigare och därmed förhoppningsvis öka förståelsen. Men det innebär också att det får konsekvenser för hur skolan arbetar i alla ämnen. För att detta ska bli möjligt behövs kompetensutveckling för lärare och en starkare betoning av dessa möjligheter i lärarutbildningen.

Läs även andra bloggares åsikter om IT i skolan, digital kompetens, valet, partierna, lärarutbildning

En intressant erfarenhet av Norditel-symposiet var de skillnader som jag, i mina samtal med de nordiska delegaterna, kunde upptäcka vad gäller innovation och kunskapsutveckling på området lärande, digitala medier och digital kompetens. Det som följer nedan är mina egna tolkningar. Vare sig dessa stämmer eller inte så finns skäl att starta jämförande studier av utbildningsområdet på olika nivåer, nationellt och lokalt, på skolor och i forskning, kompetensutveckling för lärare och lärarutbildning.

Norge är det land som från centralt politiskt håll starkast driver krav på digital kompetens. Den ska ingå som en femte generell kompetens förutom att kunna läsa, skriva, räkna och att tala. Digital kompetens ska tillsammans med de andra kompetenserna utvecklas i alla kurser i grundskola, gymnasieskola och nu också i lärarutbildning. Denna starka styrning medför ett tydligt utvecklingsarbete på olika nivåer i utbildningssystemet. En mängd resurser tillskapas för att garantera måluppfyllelse, exempelvis Senter for IKT i Utdanningen.

Danmark visar också på en offensiv väg när det gäller att utveckla hela detta kunskapsområde. Framförallt märks en ökad vilja till kunskapsutveckling på gymnasienivå. UNI-C är en intressant resurs, som nationell aktör för utveckling, forskning och kunskapsspridning på IT-området. Det finns också möjligheter för skolor på lokal nivå att ta initiativ till utvecklingsprojekt i samarbete med högskolor och universitet. Då har man möjlighet till statligt stöd. Det finns alltså incitament för FoU-arbete som direkt kan gynna skolutveckling på lokal basis.

I Finland har utbildning hög status. Det innebär att lärarprofessionen är stark som yrkesgrupp och utsätts inte för lika stort förändringstryck från politiskt håll. Det finns relativt stor enighet om centrala delar i utbildningssystemet. Kommunerna är än så länge ovilliga till att satsa på större utvecklingsprojekt på IT-området. Här finns en förhoppning att staten ska gå in och så länge det inte görs så händer det rätt lite. Däremot finns ett växande intresse forskningsmässigt, också i lärarutbildning. I Finland har lärarutbildningarna fortfarande kvar system med statliga övningsskolor ofta i direkt anslutning till lärosätena där lärarstudenterna gör sin praktik. Dessa miljöer är viktiga för forskning och utveckling. Utmaningen ligger i kunskapsspridning och ytterligare utvecklingsverksamhet på andra skolor.

Den svenska utbildningspolitiken behöver knappast någon närmare presentation här. Intressant är att konstatera den stora skillnad i politisk vilja att styra, som finns mellan Finland och de övriga nordiska länderna. Men minst lika intressant är att konstatera att den politiska viljan att styra utbildningen i Sverige, inte omfattar den digitala utvecklingens betydelse. Här ser vi snarare en rörelse underifrån. Kommunerna tar egna initiativ oberoende av vad staten säger.

Värt att fundera vidare över, är vad som faktiskt händer med så olika angreppssätt när det gäller skola och utbildning, vilken betydelse forskningen har för skolutveckling och på vilket sätt centrala politiska visioner påverkar kunskapsutveckling, medborgarkompetens och nationell välfärd.


Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, IKT, digital kompetens, Norden, Norge, Danmark, Finland, Sverige

Nu börjar terminen på riktigt för lärarstudenterna efter förra veckans mjukare inledning. Från utbildningsledningen genomfördes ett något annorlunda upplägg. I stället för mängder med information av mera studieadministrativ karaktär valde man att arrangera ett antal inspirationsföreläsningar. Mats Trondman inledde under tisdagen med att prata om förändrade auktoritetsmönster och relationsstrukturer. I sin intressanta föreläsning gjorde han bl a en jämförelse mellan att vara ung på 50- och 60-talet i förhållande till dagens uppväxtvillkor. Nu följer föräldrar sina barn på mycket närmare håll, är mer integrerade i deras olika aktiviteter. Exempelvis finns föräldrarna med som aktiva deltagare i barnens idrottsaktiviteter, som ledare, som aktiva åskådare och inte minst som chaufförer. 50- och 60-talets föräldrar deltog knappast alls i barn och ungdomars fritidsaktiviteter.

Ung Kommunikation ansvarade för tre föreläsningar under onsdagen som riktade sig dels till förskolan, dels till tidigare år i grundskolan och dels till senare år och gymnasiet. Dessa kompletterade Mats Trondmans föreläsning på ett alldeles utmärkt sätt. Den digitala världen är en betydande del av verkligheten för dagens unga och kanske den arena där föräldrarna inte riktigt finns med.

Anne-Mari Folkesson berättade under rubriken "Datorer i förskolan? En fråga om att bevara eller utveckla kultur" om hur hon arbetat med programmet Clicker tillsammans med lärarstudenter som testade programmet på sin VFU i förskolan. Lars Palm tog upp frågan om multimodalitet i föreläsningen "Love is in the air, det multimodala språklabbet" till studenter mot tidigare år i grundskolan. Christina Olin-Scheller pratade till studenter inriktade mot senare år och gymnasiet under rubriken "Visdom via webben? Undervisning och lärande i nytt medielandskap". Hennes utgångspunkt var fanfiction.

Förhoppningen är att dessa föreläsningar följs upp under utbildningen. Många av de studenter som nu börjar utbildningen är födda med internet och digitala medier. Det finns inget "nytt" för dem utan är alldeles självklara medel för självförverkligande, identitetsskapande och kommunikation. Utmaningen för den högre utbildningen blir att tillåta  studenter att få utveckla dessa kompetenser på samma villkor som högskoleutbildning i övrigt.

Läs även andra bloggares åsikter om lärarstudenter, utbildning, kompetens, självförverkligande, identitet, relation, auktoritet

Under torsdagen och fredagen hölls symposiet NordiTel, i Växjö där forskare från olika discipliner med intresse för lärande, digital teknik och förändrat medielandskap deltog. Syftet med symposiet var att lyfta fram viktiga forskningsfrågor för de kommande åren, ett tvärvetenskapligt initiativ med siktet inställt på ett vidgat nordiskt samarbete. Förutom deltagare från de nordiska länderna fanns också gäster från England, Österrike, Israel, Taiwan, Singapore och Chile. Symposiet sponsrades av Nordforsk, Vetenskapsrådet, Linnéuniversitetet och Ung Kommunikation.

Det mest spännande med symposiet var mötet mellan de olika disciplinerna och den interaktiva approachen. Till skillnad från vanliga konferenser, där man mest sitter och lyssnar till olika presentationer, var avsikten här att verkligen mötas, diskutera och utbyta erfarenheter. Forskare från design, lärande (learning science), utbildningsvetenskap, ämnesdidaktik, pedagogik, datavetenskap, kognitionsvetenskap, människa-datorinteraktion, media och kommunikationsvetenskap, semiotik deltog. När den första förvirringen lagt sig om olika teoretiska utgångspunkter och perspektiv, uppstod fruktbara diskussioner i de olika grupperna.

Ämnena för gruppdiskussionerna spände över ett brett spektrum:

Group 1: “Promoting Technology Enhanced Learning in Higher Education”
Facilitators: Agnes Kukulska-Hulme, UK / Sanna Järvelä, Finland
Group 2: “Challenges and Opportunities Related to ICT and Teacher Training”
Facilitators: Staffan Selander, Sweden/Rune Krumsvik, Norway
Group 3: “Learning Supported by Mobile Technologies: New Interaction Patterns and Group Dynamics”
Facilitators: Miguel Nussbaum, Chile/Norbert Pachler, UK
Group 4: “Designing Learning Tools for Learning by Design” Facilitators: Teemu Leinonen, Finland/Tessy Cerratto-Pargman, Sweden

Group 5: “Collaboration and Orchestration in TEL”
Facilitators: Päivi Häkkinen, Finland/Barbara Wasson, Norway
Group 6: “New Media Literacies, Multimodality and Learning”
Facilitators: Gunther Kress, UK/ Lisa Gjedde, Denmark
Group 7: “Designing Gaming Environments for Learning”
Facilitators: Kristian Kiili, Finland/Daniel Spikol, Sweden
Group 8: “Building Sustainable Learning Ecosystems”
Facilitators: Chee Kit Looi, Singapore/Marcelo Milrad, Sweden

En huvuduppgift för Marcelo Milrad, Sanna Järvela och Tessy Cerratto-Pargman, organisatörerna av symposiet, blir nu att sammanfatta diskussionerna och förhoppningsvis att hitta väsetliga gemensamma forskningsfrågor.

Presentationstexterna inför konferensen innehåller också många läsvärda artiklar, där det  finns möjlighet att få en inblick i detta snabbt växande område.

Vi kommer i några kommande inlägg att kort försöka spegla de olika frågorna som diskuterats.

Läs även andra bloggares åsikter om lärande, undervisning, medielandskap, digitalisering, forskning

Som första kommunala skola i Växjö kommun inleder gymnasieskolan Teknikum ett projekt där i huvudsak alla elever i åk 1 och alla lärare får var sin egen dator. Även i grundskolan planeras för motsvarande introduktion. Enligt Patric Svenssson, ordförande i skol- och barnomsorgsnämnden, inleds försöksverksamhet på 5 4-9-skolor, troligen med start under vårterminen. Det är en utveckling som syns i flera kommuner. Bärbara enheter blir billigare, konkurrens från friskolor och framförallt möjligheter till ökad måluppfyllelse genom användning av dagens teknik, är motiv som ligger bakom detta intresse. Inte minst att få möjlighet till ett mer avancerat utvecklingsarbete lockar många kommuner.

I ett arrangemang från Ung Kommunikation i fredags träffades lärare från Linnéuniversitetet och ett arbetslag från Teknikum för att diskutera möjligheter, svårigheter och hinder. Förmiddagen var mer generellt inriktad, där frågor om kommunikation, etiska regler och nya möjligheter till resursutnyttjande på nätet diskuterades. På eftermiddagen koncentrerades arbetet kring de naturvetenskapliga ämnena.

Helt klart är att denna övergång medför ökad belastning på lärare. Organiserad kompetensutveckling är nödvändig, samtidigt som man måste hitta några gemensamma regler för att möta den ökade frihetsgrad för eleverna, som det faktiskt innebär med egna datorer. De stora frågorna är på vilket sätt ämnesutveckling kan ske.

Erfarenheterna från de kommuner som kommit lite längre visar på en positiv utveckling, även om inkörningsproblem kan ta både tid och kraft. Den 23-24 september genomför Umeå kommun en konferens där man just ska diskutera erfarenheterna från sitt 1:1-projekt på gymnasiet som inleddes 2006. I höst fullföljs projektet då alla elever på gymnasiet i Umeå kommun har egen dator.


Läs även andra bloggares åsikter om en-till-en, datorer, bärbart, skolutveckling, ämnesutveckling, gymnasium

Det är roligt att läsa självvärderingsrapporten från temagruppen IKT i engelskundervisningen, för det är så tydligt att gruppens arbete kommer ur en övertygelse om IKTs möjliga positiva roll för språkundervisning i skolan.

Projektet började planeras i början av 2006 och startade i september samma år, på flera fronter. Dels drogs temagruppsträffar igång, men det var också flera distanskurser som startades, först på dåvarande Högskolan i Kalmar. En mängd föredrag hölls, framför allt av temagruppens primus motor Maria Estling-Vannestål.

Estling-Vannestål skrev också en bok "Lära engelska på Internet" om hur lärare kan använda enkla och billiga verktyg på nätet för att göra sin undervisning "mer varierad, individanpassad och verklighetsanknuten". Boken är utgiven av Studentlitteratur, och på bokens hemsida hittar man  övningar till de olika kapitlen, och också alla bokens länkar klickbara så att man slipper skriva in dem själv i webbläsaren.

Liksom gruppen IKT i specialpedagogiken skapade den här temagruppen också en resursportal, Språklänkportalen, som också har en blogg kopplad till sig. Både portalen och bloggen verkar vara aktuella till och med slutet på 2009. Det är lite oklart hur stor grupp det är som aktivt sköter om den.

Jag räknar med att komma tillbaka till temagruppen med ytterligare inlägg senare.

/Simon Winter

Jag gillade anslaget i Johanna Koljonens sommarprogram. Hon tog utgångspunkt i Alice i Underlandet och vad som händer när man helt utan skyddsnät hoppar ner i ett kaninhål. Alice värld i Underlandet styrs inte av de regler som hon normalt är van vid. Världen omkring oss består av en mängd Underland, parallella världar, med speciella regler som styr handlandet. Det som är sanning i en värld är fullständigt osannolikt i en annan. Men har man sett en annan värld så har man också förändrats i sitt sätt att se på omgivningen.

Sommaren har varit full av utbildningspolitiska utspel. Valet närmar sig och de klassiska ledorden från varje valrörelse, "vård, skola, omsorg", upprepas. Skolans stora frågor, om man får tolka vår utbildningsminister, är betyg, skolk och burka. Finns inte högre visioner för landets utbildningsminister? Kanske borde han också hitta ett kaninhål att hoppa ner i, i stället för att fara runt som en Don Quijote och jaga imaginära fiender.

Välgörande är att det finns inspiration att hämta på annat håll, exempelvis TED talks (en sammanställning på samtliga TED-talks hittar du här). Charles Leadbeater ger i sitt föredrag lite andra perspektiv på de utmaningar vårt utbildningssystem står inför. Hans 19 min långa inlägg är väl värd att lyssna till. Har man sett några av dessa värden (eller världar!), så finns ingen väg tillbaka.

 

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, koljonen, underlandet, ted, leadbeater