Att sätta sig själv på spel och att vara gränsöverskridande
I fredags var jag på en intressant disputation. Det var Birgitta Gustafsson, universitetsadjunkt i pedagogik vid Växjö universitet som disputerade på avhandlingen "Att sätta sig själv på spel. Om språk och motspråk i pedgogisk praktik."
Jag har ännu inte hunnit läsa avhandlingen men diskussionen under disputationen gjorde mig väldigt nyfiken. Birgitta Gustafsson har som utgångspunkt i sin avhandling kulturens roll som provokatör och utmanare av våra (vane-)föreställningar. Hon använder sig framförallt av teaterns och litteraturens möjligheter som skapare av ett "motspråk" till våra etablerade uppfattningar. Med motspråk, menar Birgitta Gustafsson ett språk som utmanar våra invanda föreställningar. Motspråket kan bidra till ett växande genom att individen får möjlighet att förstå sig själv i ett socialt sammanhang. Hur möter vi detta motspråk som lärare och hur hanterar vi dessa situationer med eleverna? Vågar vi vara gränsöverskridande och sätta oss själva på spel?
Ett viktigt perspektiv, som jag uppfattar att Birgitta Gustafsson diskuterar, är skolans möte med det icke skolmässiga, alltså föreställningar, händelser, aktiviteter som tar sig förbi den agenda som är skolans, som konsten och kulturen gör. Som jag ser det görs detta även på de digitala arenor som nu finns i form av bilder, filmer, bloggar och personliga webbsidor. Detta skulle också kunna vara en form av motspråk där olika typer av föreställningar synliggörs och utmanas i ett identitetsskapande.
Kirsten Drotner, professor i medievetenskap och mediekultur, skriver om identitetsskapande i perspektiv av digitala medier och lärande i en mycket innehållsrik artikel i antologin Youth, Identity, and Digital Media, redigerad av David Buckingham. I artikeln "Leisure is hard work: Digital Practices and Future competencies" (trevligt nog också publicerad på nätet under Creative Commons-licens) problematiserar hon det spänningsförhållande som finns mellan det frivilligt producerade innehållet på nätet och det mer strukturerade, oftast textbaserade innehåll som produceras i skolan. Bör de ganska komplexa digitala aktiviteter som barn och ungdomar utför på sin lediga tid vara av något intresse för skolan och de lärprocesser som finns där? Ja, menar Kirsten Drotner, därför att de kompetenser av kreativitet, ömsesidigt utbyte av idéer, kritik och samarbete som utvecklas under fritiden är viktiga i ett kommande vuxenliv med det samhälle som i vi nu ser växa fram. Det är alltså inte tekniska färdigheter som kanske så här långt har varit det dominerande kravet i diskussionen om digital kompetens, utan kompetenser som har med användning av kulturella resurser att göra:
"What we may say with confidence at this stage is that these practices involve the use of important cultural resources that reflect back on formal schooling and, in doing so, point to limitations in the current emphasis on print and oral literacies as primary competencies. The tangible nature of many digital practices, mixing visuals, sound, and text, offer an important means to tackle matters of cultural identity, if only because they may be stored, shared, and reflected upon. Such reflections have obvious relevance for contemporary societies whose members need to be able to handle complexities across a range of sites and settings - being able to shape and refashion an often complex constellation of aspects of identity within structural parameters that are not up to individual selection."
Men hon säger också att de kompetenser som skolan måste ta ansvar för inte är alldeles självklara. Skolans uppgift och roll är helt annorlunda än de krav och önskemål som finns för fritiden. Skolans uppdrag måste vara att skapa långsigtigt hållbara begrepp och ge erfarenheter och kompetenser som är överförbara till en mängd olika områden genom att succesivt öka det abstrakta tänkandet. En diskussion måste till för att avgöra vilka praktiker från den fria tiden som är relevanta för framtiden och som därför kräver utbildningsinsatser.
Artikeln innehåller mycket mer. En läsning rekommenderas!
Jag har ännu inte hunnit läsa avhandlingen men diskussionen under disputationen gjorde mig väldigt nyfiken. Birgitta Gustafsson har som utgångspunkt i sin avhandling kulturens roll som provokatör och utmanare av våra (vane-)föreställningar. Hon använder sig framförallt av teaterns och litteraturens möjligheter som skapare av ett "motspråk" till våra etablerade uppfattningar. Med motspråk, menar Birgitta Gustafsson ett språk som utmanar våra invanda föreställningar. Motspråket kan bidra till ett växande genom att individen får möjlighet att förstå sig själv i ett socialt sammanhang. Hur möter vi detta motspråk som lärare och hur hanterar vi dessa situationer med eleverna? Vågar vi vara gränsöverskridande och sätta oss själva på spel?
Ett viktigt perspektiv, som jag uppfattar att Birgitta Gustafsson diskuterar, är skolans möte med det icke skolmässiga, alltså föreställningar, händelser, aktiviteter som tar sig förbi den agenda som är skolans, som konsten och kulturen gör. Som jag ser det görs detta även på de digitala arenor som nu finns i form av bilder, filmer, bloggar och personliga webbsidor. Detta skulle också kunna vara en form av motspråk där olika typer av föreställningar synliggörs och utmanas i ett identitetsskapande.
Kirsten Drotner, professor i medievetenskap och mediekultur, skriver om identitetsskapande i perspektiv av digitala medier och lärande i en mycket innehållsrik artikel i antologin Youth, Identity, and Digital Media, redigerad av David Buckingham. I artikeln "Leisure is hard work: Digital Practices and Future competencies" (trevligt nog också publicerad på nätet under Creative Commons-licens) problematiserar hon det spänningsförhållande som finns mellan det frivilligt producerade innehållet på nätet och det mer strukturerade, oftast textbaserade innehåll som produceras i skolan. Bör de ganska komplexa digitala aktiviteter som barn och ungdomar utför på sin lediga tid vara av något intresse för skolan och de lärprocesser som finns där? Ja, menar Kirsten Drotner, därför att de kompetenser av kreativitet, ömsesidigt utbyte av idéer, kritik och samarbete som utvecklas under fritiden är viktiga i ett kommande vuxenliv med det samhälle som i vi nu ser växa fram. Det är alltså inte tekniska färdigheter som kanske så här långt har varit det dominerande kravet i diskussionen om digital kompetens, utan kompetenser som har med användning av kulturella resurser att göra:
"What we may say with confidence at this stage is that these practices involve the use of important cultural resources that reflect back on formal schooling and, in doing so, point to limitations in the current emphasis on print and oral literacies as primary competencies. The tangible nature of many digital practices, mixing visuals, sound, and text, offer an important means to tackle matters of cultural identity, if only because they may be stored, shared, and reflected upon. Such reflections have obvious relevance for contemporary societies whose members need to be able to handle complexities across a range of sites and settings - being able to shape and refashion an often complex constellation of aspects of identity within structural parameters that are not up to individual selection."
Men hon säger också att de kompetenser som skolan måste ta ansvar för inte är alldeles självklara. Skolans uppgift och roll är helt annorlunda än de krav och önskemål som finns för fritiden. Skolans uppdrag måste vara att skapa långsigtigt hållbara begrepp och ge erfarenheter och kompetenser som är överförbara till en mängd olika områden genom att succesivt öka det abstrakta tänkandet. En diskussion måste till för att avgöra vilka praktiker från den fria tiden som är relevanta för framtiden och som därför kräver utbildningsinsatser.
Artikeln innehåller mycket mer. En läsning rekommenderas!
Kommentarer
Trackback