Förmåga till kommunikativ handling
Nu är det möjligt igen att skriva i bloggen. Verktyget för detta har legat nere några dagar. Det är sådant tryck på att skriva blogg att företaget Blogg.se måste uppgradera systemet och det tog lite längre tid än beräknat.
Jag skulle vilja återknyta till rapporten Skrift i rörelse som jag tog upp i mitt förra blogginlägg. Den är intressant av flera skäl. Hur ser skolan och kanske framförallt företrädare för svenskämnet på förmågan att läsa och skriva. Ja, författarna Johan Elmfeldt och Per Olof Erixon menar att den skrivna litteraturen av tradition varit den källa och det föredöme som gällt för det egna skrivandet:
"Den kulturella hierarkin har varit självklar: läsning och skrivning har varit två intimt förbundna och överordnande verksamheter, medan andra medier som film och drama trots allt levt på undantag. (s. 245)"
Det finns väldigt lite forskning (i Norge och Sverige) som kopplar samman ungdomskultur och medier i förhållande till skrivande. Man vet alltså ganska lite om detta. Däremot finns ofta uppfattningar att andra medier både tar tid från läsandet och skrivandet och har direkt negativ inverkan på förmågan att läsa och skriva.
Rapportförfattarna diskuterar inte huruvida det finns något samband mellan att läsa böcker och kunna skriva. De vill i stället peka på det faktum att skrivandet bland ungdomar idag är påverkade av en förändrad mediekultur. Det skrivna ordet och de berättelser som skrivs för hand eller elektroniskt, i skolan eller på fritiden är påverkade av innehållet i dataspel, i filmer, på nätet och i mobilen. Barn och ungdomar skriver mycket mer idag än tidigare. Samtidigt finns det också ett starkt intresse av att på olika sätt kommunicera det som finns egenarkiverat i form av bilder, filmer och musik och kanske blanda det i någon alldeles egen mix. Det finns dock ett avstånd mellan det skapande som sker på fritiden och det som sker i skolan. Skolan måste på något sätt förhålla sig till detta förändrade medielandskap.
Barn och ungdomar måste få möjlighet att utveckla olika mediespecifika kompetenser som passar i olika sammanhang, där naturligtvis det skrivna ordet är en central kompetens, men inte den enda. Därför talar författarna om vikten av förmåga till kommunikativ handling.
Frågan blir i en konkret praktik, vare sig vi ser på svenskämnet eller i andra ämnen, hur vi skapar dessa möjligheter för barn i förskoleålder, barn och ungdomar i grundskola och ungdomar i gymnasieklasser att utveckla sin förmåga till kommunikativ handling för att berika sina liv och få redskap i ett livslångt lärande? Kan lärarutbildningen vara en samlande och ledande kraft i detta utvecklingsarbete?
Jag skulle vilja återknyta till rapporten Skrift i rörelse som jag tog upp i mitt förra blogginlägg. Den är intressant av flera skäl. Hur ser skolan och kanske framförallt företrädare för svenskämnet på förmågan att läsa och skriva. Ja, författarna Johan Elmfeldt och Per Olof Erixon menar att den skrivna litteraturen av tradition varit den källa och det föredöme som gällt för det egna skrivandet:
"Den kulturella hierarkin har varit självklar: läsning och skrivning har varit två intimt förbundna och överordnande verksamheter, medan andra medier som film och drama trots allt levt på undantag. (s. 245)"
Det finns väldigt lite forskning (i Norge och Sverige) som kopplar samman ungdomskultur och medier i förhållande till skrivande. Man vet alltså ganska lite om detta. Däremot finns ofta uppfattningar att andra medier både tar tid från läsandet och skrivandet och har direkt negativ inverkan på förmågan att läsa och skriva.
Rapportförfattarna diskuterar inte huruvida det finns något samband mellan att läsa böcker och kunna skriva. De vill i stället peka på det faktum att skrivandet bland ungdomar idag är påverkade av en förändrad mediekultur. Det skrivna ordet och de berättelser som skrivs för hand eller elektroniskt, i skolan eller på fritiden är påverkade av innehållet i dataspel, i filmer, på nätet och i mobilen. Barn och ungdomar skriver mycket mer idag än tidigare. Samtidigt finns det också ett starkt intresse av att på olika sätt kommunicera det som finns egenarkiverat i form av bilder, filmer och musik och kanske blanda det i någon alldeles egen mix. Det finns dock ett avstånd mellan det skapande som sker på fritiden och det som sker i skolan. Skolan måste på något sätt förhålla sig till detta förändrade medielandskap.
Barn och ungdomar måste få möjlighet att utveckla olika mediespecifika kompetenser som passar i olika sammanhang, där naturligtvis det skrivna ordet är en central kompetens, men inte den enda. Därför talar författarna om vikten av förmåga till kommunikativ handling.
Frågan blir i en konkret praktik, vare sig vi ser på svenskämnet eller i andra ämnen, hur vi skapar dessa möjligheter för barn i förskoleålder, barn och ungdomar i grundskola och ungdomar i gymnasieklasser att utveckla sin förmåga till kommunikativ handling för att berika sina liv och få redskap i ett livslångt lärande? Kan lärarutbildningen vara en samlande och ledande kraft i detta utvecklingsarbete?
Kommentarer
Trackback