Får vem som helst blogga?
Får t.ex. en utrikesminister blogga? Vilken intressant fråga att ta upp i en gymnasieklass i samhällskunskap eller varför inte bland lärarstudenter där demokrati och värdegrundsfrågor diskuteras.
Frågan ställs i dag av den förre chefredaktören för Sv Dagbladet, Bertil Torekull i en debattartikel i DN. Torekulls argument är bl.a. följande:
"En utrikesministers ord har därtill en specifik tyngd. Vad vederbörande säger, gör eller kommenterar uttrycker vad regeringen står för, svarar helt enkelt mot den politik Sverige som land är synonymt med och förmedlar också den politiska stil i ämbetsutövningen som ministären vill demonstrera. Utrikesministerns rörelsefrihet för det rent privata tyckandet blir då minst lika begränsad som en statsministers eller statschefens. Ord från UD ska ha passerat rader av instanser innan de blir offentliga. Ord från UD ska vägas på våg för att tåla en genuint seriös analys på ett helt annat sätt än en smart replik i en slagväxling med vanliga medborgare eller enskilda riksdagsmän, vilket uppenbarligen inte Bildt begriper."
Denna rekommenderade tågordning har väl aldrig hindrat journalister från både TV, radio och tidningar att avkräva omedelbara svar på frågor som ställs till ansvariga statsråd. Problemet är väl snarare precis det som också Torekull är inne på, en maktställning som den tredje statsmakten riskerar att tappa. Det kan naturligtvis inte Torekull acceptera som varande en erfaren och högt aktad representant för just den tredje statsmakten. Det blir ganska lätt för Carl Bildt att avfärda dessa argument genom att hänvisa till demokratin och den ökade öppenheten. Men han är dock en representant för den första statsmakten, som Torekull påpekar.
Bloggandet är en utvidgning av demokratin och yttrandefriheten. Din och min röst är inte bara lokal utan har möjlighet att nå en mycket vidare krets. Men spelar det någon roll om jag har 50 eller 100 läsare av min blogg, när Carl Bildt har 160 000 på de senaste tre veckorna (om man ska tro Bertil Torekull)?
Om representanter för den första statsmakten börjar använda bloggverktyget riskerar då inte den enskilde medborgaren att bara bli en ropande röst i öknen? Att unga politiker medvetet använder nätet sin politiska skolning vittnar Tobias Olsson och Peter Dahlgren om i sin forskning. Där hittar vi kanske framtidens makthavare. Vilka krav ställs inte då på den vanliga medborgaren när det gäller att ha kompetens att driva ett politiskt arbete även på nätet.
Vilket ansvar har skola och högre utbildning för att ge denna medborgarkompetens till dagens elever och studenter? Henry Jenkins, professor vid MIT, kallar detta The Participation Gap. Problemet i samhället idag är inte tillgängligheten till datorer och internet. Det stora problemet och det kommande stora gapet är om man har kompetens att utnyttja det nya mediet eller inte.
Frågan ställs i dag av den förre chefredaktören för Sv Dagbladet, Bertil Torekull i en debattartikel i DN. Torekulls argument är bl.a. följande:
"En utrikesministers ord har därtill en specifik tyngd. Vad vederbörande säger, gör eller kommenterar uttrycker vad regeringen står för, svarar helt enkelt mot den politik Sverige som land är synonymt med och förmedlar också den politiska stil i ämbetsutövningen som ministären vill demonstrera. Utrikesministerns rörelsefrihet för det rent privata tyckandet blir då minst lika begränsad som en statsministers eller statschefens. Ord från UD ska ha passerat rader av instanser innan de blir offentliga. Ord från UD ska vägas på våg för att tåla en genuint seriös analys på ett helt annat sätt än en smart replik i en slagväxling med vanliga medborgare eller enskilda riksdagsmän, vilket uppenbarligen inte Bildt begriper."
Denna rekommenderade tågordning har väl aldrig hindrat journalister från både TV, radio och tidningar att avkräva omedelbara svar på frågor som ställs till ansvariga statsråd. Problemet är väl snarare precis det som också Torekull är inne på, en maktställning som den tredje statsmakten riskerar att tappa. Det kan naturligtvis inte Torekull acceptera som varande en erfaren och högt aktad representant för just den tredje statsmakten. Det blir ganska lätt för Carl Bildt att avfärda dessa argument genom att hänvisa till demokratin och den ökade öppenheten. Men han är dock en representant för den första statsmakten, som Torekull påpekar.
Bloggandet är en utvidgning av demokratin och yttrandefriheten. Din och min röst är inte bara lokal utan har möjlighet att nå en mycket vidare krets. Men spelar det någon roll om jag har 50 eller 100 läsare av min blogg, när Carl Bildt har 160 000 på de senaste tre veckorna (om man ska tro Bertil Torekull)?
Om representanter för den första statsmakten börjar använda bloggverktyget riskerar då inte den enskilde medborgaren att bara bli en ropande röst i öknen? Att unga politiker medvetet använder nätet sin politiska skolning vittnar Tobias Olsson och Peter Dahlgren om i sin forskning. Där hittar vi kanske framtidens makthavare. Vilka krav ställs inte då på den vanliga medborgaren när det gäller att ha kompetens att driva ett politiskt arbete även på nätet.
Vilket ansvar har skola och högre utbildning för att ge denna medborgarkompetens till dagens elever och studenter? Henry Jenkins, professor vid MIT, kallar detta The Participation Gap. Problemet i samhället idag är inte tillgängligheten till datorer och internet. Det stora problemet och det kommande stora gapet är om man har kompetens att utnyttja det nya mediet eller inte.
Kommentarer
Trackback