Web 2.0
Jag läser på Kollegiets hemsida om Web 2.0. Det är en intressant läsning. Nu kommer nya generationens internettjänster som med all säkerhet kommer att förändra framtidens lärande. För att få reda på lite mer om vad egentligen Web 2.0 är för något sökte jag på Google. Jag får fram ca 474 000 svenska träffar, så det är ett aktuellt ämne. Jag letar bland träffarna och hittar en bra sammanfattning från Ny Teknik (051116). Läsningen där leder mig vidare till Tim O´Reilly och hans artikel What is Web 2.0. Tim O´Reilly var enligt Ny Teknik med och definierade webben i början och mitten av 90-talet. Artikeln är mycket läsvärd och förtjänar ett ingående studium om man vill förstå det nya internet. Jag ska inte här referera artikeln. Det skulle föra alldeles för långt. Men det finns några delar som är intressanta att lyfta fram i perspektiv av ung kommunikation. Tekniken, synsättet och ideologin bakom Web 2.0 ger konkreta verktyg men också möjligheter som bryter mot tidigare trender och konventioner. Det finns en demokratisk tendens som är tilltalande (informationen ska vara fri och tillgänglig) och en tydlig strävan att bryta marknadsmässiga monopol.
O´Reilly jämför bl a Netscape med Google. Netscape var en tidig produkt av internet. Man skapade en webblösning som låg i linje med den tidens syn på affärsmässig mjukvaruhantering, jämförbar med Microsoft och Lotus. Man skapade stängda lösningar med dyra licenser som tvingade användarna att använda företagets egna produkter. Vi minns alla skapandet av webbsidor som fungerade bra i Netscape om vi använde Netscapes egna webbskaparprodukter, men inte i Internet Explorer. På samma sätt fungerade Microsofts produkter.
Vad Google gjorde var att tillhandahålla en tjänst, inte en produkt. Tjänsten fanns tillgänglig för alla som ville avända den oberoede av plattform, mjukvara eller dator. Faktum var att tjänsten också blev bättre ju fler personer som använde den. Detta illustrerar enligt O´Reilly en grundläggande princip för Web 2.0: en tjänst ska bli bättre ju fler som använder den genom att tillföra nytt innehåll. Andra framgångsrika företag t ex Amazon använde liknande koncept. Hemligheten var att man byggde upp databaslösningar som en grundläggande struktur och ju större databasen blev av bidrag från användare desto mer kraftfull blev dess servicefunktion.
En liknande utveckling kan man se när det gäller användning av bloggar. Om dessa bara vore enskilda dagböcker på nätet vore företeelsen inte speciellt intressant, men i och med att man tillfogade nya tekniska lösningar som underlättade länkning mellan olika bloggar och gjorde det enklare att nå ut till läsarna, det som kallas RSS-flöde och användning av permalänkar, ändrades i ett slag förutsättningarna. Nu möjliggjordes ett nätverksbyggande precis enligt samma princip som när det gällde Google. Ju fler som är med desto bättre blir det. O´Reilly talar om "Blogging and the Wisdom of Crowds". Detta synsätt har ungdomarna snappat när de fildelar, d v s delar med sig av musik, bilder och videofilmer.
Vi har en världsomspännande arena för kommunikation och informellt lärande. Hur, vad och på vilket sätt kan vi överföra dessa erfarenheter till formella lärprocesser? Det är didaktiska frågeställningar som i ett lärarutbildningsperspektiv är väl värda att studera närmare.
O´Reilly jämför bl a Netscape med Google. Netscape var en tidig produkt av internet. Man skapade en webblösning som låg i linje med den tidens syn på affärsmässig mjukvaruhantering, jämförbar med Microsoft och Lotus. Man skapade stängda lösningar med dyra licenser som tvingade användarna att använda företagets egna produkter. Vi minns alla skapandet av webbsidor som fungerade bra i Netscape om vi använde Netscapes egna webbskaparprodukter, men inte i Internet Explorer. På samma sätt fungerade Microsofts produkter.
Vad Google gjorde var att tillhandahålla en tjänst, inte en produkt. Tjänsten fanns tillgänglig för alla som ville avända den oberoede av plattform, mjukvara eller dator. Faktum var att tjänsten också blev bättre ju fler personer som använde den. Detta illustrerar enligt O´Reilly en grundläggande princip för Web 2.0: en tjänst ska bli bättre ju fler som använder den genom att tillföra nytt innehåll. Andra framgångsrika företag t ex Amazon använde liknande koncept. Hemligheten var att man byggde upp databaslösningar som en grundläggande struktur och ju större databasen blev av bidrag från användare desto mer kraftfull blev dess servicefunktion.
En liknande utveckling kan man se när det gäller användning av bloggar. Om dessa bara vore enskilda dagböcker på nätet vore företeelsen inte speciellt intressant, men i och med att man tillfogade nya tekniska lösningar som underlättade länkning mellan olika bloggar och gjorde det enklare att nå ut till läsarna, det som kallas RSS-flöde och användning av permalänkar, ändrades i ett slag förutsättningarna. Nu möjliggjordes ett nätverksbyggande precis enligt samma princip som när det gällde Google. Ju fler som är med desto bättre blir det. O´Reilly talar om "Blogging and the Wisdom of Crowds". Detta synsätt har ungdomarna snappat när de fildelar, d v s delar med sig av musik, bilder och videofilmer.
Vi har en världsomspännande arena för kommunikation och informellt lärande. Hur, vad och på vilket sätt kan vi överföra dessa erfarenheter till formella lärprocesser? Det är didaktiska frågeställningar som i ett lärarutbildningsperspektiv är väl värda att studera närmare.
Kommentarer
Trackback